men när jag somnar på natten har jag glömt om jag själv mår bra

Så blir det fredag igen och jag cyklar ner på stan, har inte bråttom hem. Det har känts bra med arbetsträningen i veckan, men jag är trött. Jag trängs med andra bland bokrean, känner mig irriterad och lite snurrig men har inte bråttom hem. Jag vet att jag kommer få spendera helgen i min ensamhet, jag köper en mindre flaska vin på systemet men i kön känns det bara sorgligt att stå där med en flaska till mig själv.

Jag går genom H&M, slökollar kläder och ser plötsligt en gammal bekant som jag inte sett på flera år men viker av med blicken när jag ser att hon har en barnvagn framför sig. Det bara blir så, jag hinner inte ens tänka på om hon kanske såg mig. Men jag orkar inte stanna upp, kanske prata om vad som hänt eller inte hänt sedan sist, jag får bråttom hem.

Så kommer jag hem till något helt annat än det där bubbliga. Jag klappar katten, bestämmer mig för att tvätta, dricker ett glas vin, scrollar förbi fredagsmysiga bilder på instagram, äter lösgodis direkt ur påsen. Så tänker jag att det kanske är lika bra att gå och lägga sig snart?

dom har gått för att leva sina liv och gud vet att jag måste leva mitt

Att ligga sömnlös och snurrandes i sängen med kalla lakan och ingen att värma min kropp mot och rivande rosor under huden. Att känna hur det mullrar som åska i bröstkorgen, det där lejonvrålet som vill ut och längtar efter att få tillhöra någon.

Att plocka fram blekta sommarminnen som ett försök att komma ihåg. Någon annans händer på min hud, i mitt hår. Mjuka ord som landar på fluffiga moln i min bröstkorg och sockerdrickan som nästan bubblar över. Känslor som inte riktigt får plats så att jag vill skrika ut allt. Att försöka komma ihåg, utan att lyckas. Hur någon säger jag är kär i dig, hur tjugo minuter ifrån varandra blir tjugo minuter av saknad, hur bra alla delar passar ihop och blir ett vi. Att försöka komma ihåg, men istället känna hur saknaden och längtan rivit ner allt och planterat en stor tomhet i bröstkorgen där de fluffiga molnen och sockerdrickan brukade bygga bo.

Att ligga sömnlös och snurrandes i sängen med kalla lakan och ingen att värma min kropp mot och musik på låg volym i hörlurarna. Att visksjunga kom kom atombomb, vända på kudden som blivit våt och försöka stilla det där lejonvrålet som inte tillhör någon och som håller mig vaken om natten.

and I remember thinking are we out of the woods yet?

Snälla du stanna inte i denna ledsamheten skriver Ida och jag nickar eftersom hon har rätt, jag känner också att det inte ska vara så här. I alla fall inte alltid. Men nu råkar det vara så. Att jag fastnat i en ledsamhet och att mina tankar lätt drar ner mig i det svarta, klibbiga, fula. Ibland hanterar jag ledsamheten ganska bra, andra dagar gråter jag när jag vaknar. Det tar tid att komma tillbaka, att komma upp efter ett fall. Men åh vad jag hoppas att den här ledsamheten ska släppa taget om mig helt och hållet.

Nej jag vill inte nöja mig med att livet ska vara så här. Att gå runt med känslan av att vara hudlös. Att känna mig en aning osynlig när andra pratar semesterplaner, barn, jobb och ibland undra om någon skulle sakna mig. Att se hur syskonbarnen älskar sin mormor och morfar och undra om jag en dag kommer att få barn som gungar ikapp med samma mormor och morfar. Att känna hur självtvivlet växer till en stor klump i halsgropen när någon ångrar sig om en dejt.

Vad som väntar i framtiden vet väl ingen. Men jag kommer inte alltid att vara fast i den här ledsamheten, det vågar jag nog tro på.

det kommer alltid vara vi för jag är namnet som du har på armen

Det är mitten av februari och jag har sett årets första snödroppar tränga fram genom jorden, jag har börjat höra småfåglarna kvittra om våren som väntar snart snart, jag har sett en rosa solnedgång på väg hem med långsamma steg, jag har märkt hur ljuset äntligen dröjer sig kvar lite längre nu.

Det är mitten av februari och tröttheten håller i sig, men som vanligt tänker jag att det kanske kommer att kännas lättare när våren är här på riktigt. Jag har fått en plats att arbetsträna på nu, jag har varit på besök och tror att det kan bli bra (jag ska få hänga med mellanstadiebarn). Jag ser fram emot att ha en plats att ta mig till, att kanske få känna mig behövd, att känna en annan slags trötthet om dagarna. Jag hoppas att jag klarar det.

Det är mitten av februari och alla hjärtans dag, mitt hjärta känns dåligt hoplappat med en massa lösa trådar som lätt går upp. Så ska jag kanske gå på dejt nästa vecka, men jag har svårt för att känna mig bubblig fnittrig pirrig. Jag tänker att han kanske ångrar sig eller att han ska vara som alla andra eller att det egentligen inte är någon idé att gå på dejter (de leder nästan aldrig till något bra ändå?).

Det är mitten av februari och jag tänker på de växande magarna och bebisarna som kommer med våren och sommaren, jag följer dem i min telefon och jag gläds samtidigt som det svarta klibbiga ibland river upp stormar i min bröstkorg. Jag tänker på hur lika våra liv varit tidigare, men inte längre. Och jag tänker att det kan kännas förlamande ensamt att stå och trampa på samma ställe, när alla andra tycks gå om mig för att leva sina liv så som det borde vara för mig med.

days like this, I don’t know what to do with myself all day and all night

Fredagar. Som jag numera inte har något emot att spendera själv, jag målar naglarna poppar popcorn klappar katten kanske tittar på någon skräckfilm. Medan andra fredagsmyser, har sina rutiner och varandra. Dagar som jag inte längre behöver möta med hjärtklappning, jag behöver inte undra hur kvällen ska bli och hur onykter han kommer att vara och vad han kommer att säga då. Jag behöver bara tänka på mig själv. Men jag hoppas att andra fredagar väntar mig också. Att jag kommer få poppa popcorn till någon mer än mig själv, fredagsdansa till hög musik och barnskratt, kanske somna i soffan med huvudet mot en mjuk axel och en mörklockig liten nacke i mitt knä.

Lördagar. Som oftast börjar med sovmorgon, som jag vet är efterlängtat av andra. Andra som har det där jag längtar efter; tassande tår på sovrumsgolvet och frukost framför barnkanalen eller kroppar som slingrar ihop sig bland lakanen. Dagar som kan kännas ekande tomma och långa, om jag inte har någon att vara med, om alla andra är upptagna med sitt. Dagar som tidigare varit fyllda med dans dans dans och berusning under blinkande ljus, men som nu ser annorlunda ut eftersom livet blivit annorlunda.

Söndagar. Som tidigare varit mina stannainneochgöraingentingihop-dagar med varsin bok i sängen och långfrukost framför någon halvdålig film och utan kläder. Dagar som tycks fluffiga och sockervaddiga genom andras instagramfilter, med de där långfrukostarna och utflykterna med barnen och händerna som flätas ihop och magarna som växer. Dagar som inte längre fylls med ångest framåt kvällen när måndagen närmar sig, men där längtan tar större plats.

hold back the river, so I can stop for a minute and see where you hide

Att vakna med hjärtat i halsgropen, med rivande bröstkorg och grusiga ögon. Efter ännu en natt med dröm efter dröm och vad som känns som nästan ingen djupsömn alls. Dröm efter dröm som olika filmscener; jag bärandes på ett barn eller jag i en sjukhussäng ropandes efter min bebis eller jag som försöker hålla huvudet ovanför vattenytan.

Att gå förbi butiken på hörnet som säljer bröllopskläder och råka titta in i samma stund som en blivande brud kommer ut från omklädningsrummet i en stor fluffig bröllopsklänning. Att stanna till vid rödljuset och se hur hon tar på sig en slöja, det är svårt att inte titta på henne, hon tycks lysa upp den lilla butiken och jag undrar hur det känns.

Att mötas av ett allt bra? och bruna varma ögon som tycks se rakt genom mig, när jag handlar i hans kassa på Hemköp. Jag trodde att han slutat, men han ser solbränd ut. Jag blir nervös och flackar med blicken, säger jadå, själv då? och går hem med ett fånigt litet leende på läpparna.

Att känna sig hudlöst sårbar, hela tiden törstande efter någon slags bekräftelse. Och trött; så himla himla trött.

how can I be what I want to be when all I want to do is strip away these stilled constraints

Det kan tyckas att jag inte gör någonting. Om dagarna, alltså. Jag har tänkt en del på det på sistone; att folk kanske tänker hon gör ju inget eftersom jag inte har någon sysselsättning att ta mig till varje dag. Och jag förstår att det kan vara svårt att veta hur det fungerar, att inte förstå varför jag inte är sjukskriven om jag inte kan arbeta heltid. Utåt sett verkar jag som vanligt, jag kan vara glad och skratta, jag kan vara social. Den där ångesten som i princip lamslagit mig de senaste åren, när jag provat att gå till ett jobb och utföra mina sysslor, syns inte på mig.

Ibland får jag frågan om det inte är tråkigt att bara gå hemma och inte göra något. Och jo, det kan det ju vara. Men jag slipper i alla fall att trigga igång ångesten som får mig att skaka, gråta, hata mig själv. Jag har ibland lite svårt att förstå att jag har varit en av er, att jag var det för bara några år sedan. Någon som gick upp tidigt för att cykla till jobbet, stämpla in, dricka kaffe, skriva utredningar, träffa klienter, gå på möten, ha telefontid, osv. Att jag har klarat av allt det där som känns så svindlande nu när jag tänker på det.

Men till slut orkade jag ju inte. Det började med att jag jobbade över flera dagar i veckan, försökte hela tiden komma ikapp. Det slutade med att jag grät inne på chefens rum och hon sa saker som allt händer av en anledning och du borde nog söka dig till ett kreativt arbete istället och jag började sjukanmäla mig med ett jag har fått feber. Ibland orkade jag ta mig till jobbet, men fick gå hem igen på grund av tårarna och ångesten som kom när en hotfull klient ringde eller när jag insåg att jag gjort något fel i pappersarbetet. Och hemma väntade en annan slags ångest (jag har fortfarande svårt för lukten av whisky).

Jag har knappt något självförtroende kvar, bara självtvivel och ångest. Så vad gör jag om dagarna då? En dag i veckan träffar jag min coach (som jag fått via arbetsförmedlingen) och jag går i KBT-terapi en gång i månaden. Och alla andra dagar där emellan försöker jag läka ihop mig själv, mina sprickor. Det är min coach som ska hjälpa mig att komma igång med en arbetsträning som fungerar för mig, jag hoppas på att kunna börja med det snart. För även om det samtidigt känns läskigt och lite jobbigt, så längtar jag. Efter att få tillhöra ett sammanhang, få tillbaka det saknade självförtroendet och känna att jag kan klara av sådant som andra tycks klara av utan problem. Och att jag gör det bra, att jag är bra.

en övergiven sång spelar för mig gång på gång, vill övertala mig att allting kommer ordna sig

När jag står i kassakön på Hemköp, trött och förkyld och nästan snurrig av värmen i min för tjocka vinterjacka, kommer på mig själv med att stirra på kassatjejens runda mage. Jag tänker att hon ser glad ut, att jag hoppas att jag inte svimmar här i kassakön på Hemköp.

När jag sveper med fingret över telefonen, väljer hjärta eller kryss i den där dejtingappen, väntar på matchningar. Jag skriver en rad till någon som verkar intressant, han väljer att ta bort matchningen och jag fortsätter att vänta.

När alla hjärtans dag närmar sig och jag möts av röda hjärtan, kärleksord, tvåsamhet nästan varje gång jag kliver in i en affär. Alla hjärtans dag som jag egentligen inte bryr mig om, men längtan efter någon att skriva kärleksord till som kommer över mig varje gång. Att också vilja vara med i en tvåsamhet.

Luften som inte riktigt får plats i bröstkorgen, tankarna som trängs med tvivlet. Längtan som inte riktigt får plats i min kropp längre, orken som inte riktigt räcker till. Jag hoppas att det kommer att kännas lite lättare sedan när svalorna börjar sjunga, när solen kan värma mitt ansikte. Jag hoppas, väntar.