jag läser aldrig Proust igen för slutet gör för ont i mig

Sommaren är kort det mesta regnar bort hörs ur radion, halva året har gått och snart blir jag ett år äldre. Jag tycker inte riktigt om det jag ser i spegelbilden varje morgon, känner mig ful och fel och fläckarna tycks bli fler ju äldre jag blir och ringarna under ögonen mörkare. Så där som det brukar kännas när min födelsedag närmar sig; maktlösheten över att tiden går utan att vänta på mig.

Så sveper en tanke över mig en dag när jag cyklar i nedförsbacke; tänk om livet ser helt annorlunda ut nästa sommar. Tänk om jag har en bebis i magen! Tänk om mitt år som trettiosex blir mitt sista barnlösa år. Tänk om jag är upp över öronen kär! Tänk om jag har någon att vara ett vi med.

Så spenderar jag semesterdagar med familjen, går gator upp och ner åker karuseller tittar på lego spelar spel. Och då och då tänker jag du borde vara med, mitt barn. Du borde vara med och springa jämsides dina kusiner, hålla min hand och kikna av skratt när vi åker kaffekopparna. Du fattas mig, nästan som en kroppsdel där det nu finns en fantomsmärta. Ibland undrar jag hur man kan längta efter någon man aldrig träffat så som jag gör.

Så ser jag hur de runda magarna blir fler, de där första bilderna på en ny liten människa, gratulationerna. Gamla klasskompisar, bloggare, bekanta. Känslan av att det händer alla andra (även om jag vet att det inte är sant, det är många som längtar också) och känslan av att jag kommer vara den som är kvar i mitt, med någon som fattas mig. Jag undrar om längtan kan lämna en fantomsmärta i bröstkorgen?

och jag blundade och vi skrek ”forever vi”

Jag har blogginlägg i mitt huvud som väntar på att bli nedskrivna, men som ni märker är det lite stiltje här nu. Jag är snart tillbaka, under tiden tycker jag att ni ska lyssna på Sanna Lundells sommarprat, äta mycket glass, ge någon en komplimang, dansa i underkläderna till Little Jinder, göra sådant som får sockerdrickan att bubbla, vara snälla mot era själva. Puss!

minnesanteckning från en syslöjdsal någon gång under 1992

Jag sitter bredvid Andreas på syslöjden, på andra sidan sitter Mattias. Vår fröken heter Inger, hon tycker om när vi hinner med så mycket som möjligt på lektionerna. Jag tror inte att hon tycker om mig särskilt mycket. Åh du har långa naglar, det tycker jag om på killar säger hon till Mattias, jag tycker att det är manligt fortsätter hon.

Vi ska sy något klädesplagg, vi får be varandra om hjälp för att ta våra mått. Jag sitter bredvid Andreas som får hjälpa mig, du har ju nästan samma bröstmått som jag! säger han lite för högt och Mattias skrattar och Camilla som sitter mitt emot mig börjar också skratta. Jag tror jag flackar med blicken, jag känner hur det liksom suger till i magen och hur mina händer blir svettiga. Jag försöker också skratta bort det lite, säger att det kanske blev fel och känner hur mina kinder blir varma. Inger går förbi vårt bord, berömmer Camilla som snart är klar med sin tröja och redo att börja på nästa uppgift.

Jag fick en etta i syslöjd.

idag pratade jag lite om det här med kärlek med ett nioårigt barn

– Hur gammal är du?
– 35.
– Har du en man?
– Nej, det har jag inte.
– Va, varför inte? Men skaffa en! Om du är 35 måste du ju skaffa en!
– Kanske det, men har du några tips på hur jag skaffar mig en då? Det är inte så lätt, tycker jag.
– Jag vet inte riktigt, men min pappa skaffade mamma genom att fråga henne. Och så svarade hon ja efter några dagar och sedan flyttade dom ihop efter några månader.
– Ja, jag borde kanske bli lite bättre på att våga fråga helt enkelt.
– Ja! Ska vi spela fotboll?

Barn alltså, så himla roliga och fina att prata med.

don’t you know love can do you like a shotgun?

Jag kom att tänka på en text som fastnat någonstans under huden; den där som Karin skrev för några år sedan.

Och jag säger att så många saker redan är mediokra, att om inte kärlek får vara större än allt vi visste fanns, är den inte stor nog. Hon funderar en stund, och säger att jag riskerar att gå hela livet utan att hitta en sådan kärlek. Och jag tänker att det nog är sant. Men också att samma sak även gäller henne.

Jag tycker det är fint, att ha den visionen. Jag vet att livet inte är som i Mitt livs novell eller som i en Hallmark-film, jag förstår att mina förväntningar riskerar att göra mig besviken. Men samtidigt är det inte en perfekt människa jag letar efter, det är inte bara stunderna av fnitter hångel viskningar i mörkret jag längtar efter. Jag längtar efter en tvåsamhet som känns som bomull att landa i när jag ramlar och sockerdricka som känns i armarna benen bröstkorgen. Jag har nog glömt bort hur det kan kännas, istället fastnar tankarna i hur det var i min förra relation och hur det blev till något jag aldrig vill uppleva igen. Kanske är det även därför jag längtar efter en kärlek som är stor?

Så blir det tisdag och kväll, det regnar och jag är ute med mina vänner. Jag känner mig lite snurrig och förväntansfull efter några öl, söker efter blickar och leenden. Vi ska hjälpa dig att spana på killar! säger en vän och jag känner mig fnissig och plötsligt lite gammal, blicken landar på en kille i blå jacka som då och då tittar tillbaka. Jag skriver mitt namn och nummer lite hastigt på en servett, tänker att jag ska ge det till honom och säga något roligt eller så, men vågar inte. Sedan står jag bakom honom i toalettkön, tänker att jag bara behöver säga hej och kallprata lite, men hör mig själv säga ursäkta vet du vad klockan är? och när jag är på väg att fråga brukar du gå hit? biter jag mig i tungan och blir tyst istället och han går in på toaletten medan jag står kvar i kön och väntar.

ge mig nåt som tar mig någonstans för jag vill veta om kärlek finns

Så kommer juli och några av sommarens hittills varmaste dagar, jag fortsätter arbetsträna måndag till fredag och även om jag känner mig trött så tycker jag att det är så himla kul att få hänga med mellanstadiebarnen. Jag har börjat skriva på en önskelista, men vet inte om jag vill fira min födelsedag nästa månad eller om jag ska låtsas som ingenting, låtsas som om tiden inte går. Jag har badat i havet, lekt haj med Algot och byggt sandslott och glömt smörja in min näsa som blivit röd. Jag har druckit öl med mina vänner, sjungit med i Känn ingen sorg för mig Göteborg och pratat om snygga kändiskillar. Jag har suttit i skuggan på min balkong, druckit rosé och läst i en bok med ensamheten skrikandes i min bröstkorg (nästan som fiskmåsarna uppe på taket).

Så slår det mig; det har redan gått ett år sedan jag var på en dejt senast. Och jag vet ju. Att ensamheten inte kan trollas bort på något magiskt sätt, att mannen i mitt liv inte kommer att knacka på min dörr plötsligt en dag. Att jag måste göra något själv; göra vad jag kan för att tysta ensamheten som skriker i min bröstkorg. Som Emmy kommenterade: det kanske är bäst att försöka släppa alla stora krav och förväntningar för det finns inte många där ute som kan leva upp till dem, tyvärr. Börja onlinedejta och var öppen, ge en oväntad person en andra chans.

Men av någon anledning hittar jag trots allt inte motivationen, vet inte riktigt varför. Kanske är jag alldeles för rädd för att falla för någon igen, att aldrig komma upp om jag ramlar för hårt. Kanske tvivlar jag på att det faktiskt finns någon jag kan falla för, som kan falla för mig på samma sätt. Kanske är jag ännu inte beredd på att vara öppen, på att släppa in någon. Kanske har jag inte någonting kvar att ge. Kanske tänker jag att jag kan ha större krav den här gången, jag inte vill nöja mig ännu en gång. Kanske kan jag klara mig ganska bra på egen hand också. Kanske tänker jag om det händer, så händer det.