Hej, lilla bortglömda blogg. Jag saknar dig, men orken och tiden har inte riktigt funnits där (det är kanske ändå ingen som läser bloggar längre?). Jag har gått en skrivkurs över sommaren (med bästa Kugge och Ellen) och börjat skriva på den där boken jag haft i bakhuvudet några år nu, därför har du också blivit bortvald min lilla blogg, förlåt.
Sommaren, denna konstiga sommar då de flesta semestrade hemma och försökte hålla avstånd, har ramlat förbi mig och jag har ännu en gång blivit ett år äldre utan att ha blivit någons mamma. Det har varit en lugn och skön sommar med havsbad och loppisrundor, men också en sommar med en skavande och rivande ensamhetskänsla. Det blir väl aldrig så tydligt som under semestern att jag inte är någons första val, det görs upp planer och familjeresor och jag får anpassa mig efter det. Inte så konstigt såklart, men den insikten har gjort mig ledsen de dagar min hud varit tunn.
Så har det blivit september och hösten ligger i luften, den har blivit lite krispigare och kvällarna mörknar tidigare nu. Vemodet ramlar över mig (som alltid när sommaren håller på att suddas ut), känslan av att inte vara redo för mörkare tider, tanken på att tiden går alldeles för fort. Jag har hunnit jobba i tre veckor, men varit sjuk i en och är fortfarande förkyld. Och jag är trött, så himla trött. Det tar på mina krafter att vänta och längta, att inte veta. Jag vet fortfarande inte när jag kan åka tillbaka till Riga för ett nytt försök, det känns nästan som om jag håller andan och bara väntar på att få andas ut igen.
Och tankarna skenar lätt iväg. Jag tänker mest på de sex blastocyster som finns i frysen på kliniken i Riga, tänk om någon av dem blir det barn jag längtat efter så himla länge? Jag vill bara åka ner nu nu nu, men än är det inte möjligt pga omständigheterna. Ibland tänker jag på den där lördagen i mars när jag stod framför toaletten och tittade ner på den blodiga hinnan som runnit ur mig, tänker att det kanske var lite av hoppet som rann ur mig med den dagen. Ibland tänker jag på att jag skulle ha varit gravid nu och hur lättare höstterminen förmodligen skulle ha känts då. Ibland tänker jag på alla som springer om mig; de som köper torp, plussar på stickan, lägger upp magbilder på instagram. Och ibland undrar jag hur det här året skulle ha sett ut om pandemin aldrig inträffat.
á bout de souffle 