jag kanske gråter mig till sömns, men vi ses i nästa dröm

En natt drömmer jag att jag gör en ny embryoåterföring, men att jag därefter får ett negativt graviditetstest. Någon i drömmen, vem vet jag inte, frågar vad jag vill göra nu och jag skakar på huvudet och säger ”då får det vara, jag får väl inget barn då”. Mer av drömmen minns jag inte, men den gör mig nedstämd hela dagen.

Körsbärsträden slår äntligen ut i Malmö, jag har väntat så länge på våren och vill spara allt det ljusa och färgglada bakom ögonlocken för att kunna plocka fram när det mörka tar över. Påsken kommer och på långfredagen vaknar jag upp med min kille bredvid mig, vi ligger kvar i sängen ett tag och lyssnar på Håkans nya låt. Sedan stiger han upp för att steka pannkakor till mig, vi skrotar runt i pyjamas hela dagen och jag tänker på hur kär jag är i honom.

Resten av påsken är också fin, men något händer i mig en kväll när jag scrollar på instagram. Som en dolk stöter ångesten in mellan revbenen och tårarna bränner, men jag släpper inte fram dem. Ännu en att avfölja, eftersom jag inte orkar se ytterligare en gravidmage. Och så en känd kvinna som nu väntar sitt fjärde barn, en annan som väntar sitt femte och jag som börjar skaka, känner hur den rivande avundsjukan skär i mig. Jag vill också vara den där mamman som målar fräknar och röda kinder på mitt påskklädda barn, som målar ägg och går på äggjakt. Det är något bottenlöst sorgligt med att år efter år behöva stå utanför med sin längtan och bara titta på, inte få tillträde till de där rummen. Och så den nästan förlamande rädslan över att vara den enda som blir kvar där, utanför.

alla dessa drömmar som fyrtorn i mörkret

Med april kom inte bara solen utan även min mens, den första sedan missfallet i december. Kanske skönt på ett sätt att veta att jag fortfarande kan få mens, eftersom den varit så pass oregelbunden, men mensvärken gör att jag mest tänker på missfallet och blir ledsen. Känslan av ett liv som rinner ur en, ett liv som inte ens fick börja på riktigt, ett liv som jag ändå hinner fantisera kring. Det är få saker som gör så ont att tänka på. Jag skriver till kliniken i Riga att jag fått min mens, tanken är nu att göra en hysteroskopi och biopsi där innan nästa försök. Jag ska bara försöka samla ihop min ork.

Jag har ganska svårt för att förlika mig med den egna kroppen just nu. Jag kommer på mig själv med att bli avundsjuk på den som blir gravid genom att ligga med sin kille, bara så där. Ibland önskar jag att jag hade en (minst) tio år yngre kropp eller egentligen mest att jag vore fertil och inte behövde någon hjälp i form av äggdonation. Önskar att min kropp ska klara av att bära ett barn i nio månader, orkar inte gå igenom ett missfall igen. Min kille säger att jag är finast i världen, men jag ser inte det själv. Ser bara det skeva och fula, det som åldrats och förändrats.

I sommar fyller jag fyrtiofyra och även om alternativet är sämre tycker jag att det känns jobbigt att åldras. Jobbigt att tiden bara fortsätter att gå, utan att vänta på någon. Att jag inte längre tillhör den yngre generationen, utan snarare medelåldern (!). Att jag har slutat gissa vilken födelsedag som blir min sista som ofrivilligt barnlös, eftersom jag inte längre är säker på att det faktiskt kommer någon sådan. Ur led är den, tiden.