vad du än kan tänkas göra som är dåligt kan det aldrig vara oförlåtligt

Så kommer den ifatt mig till slut, den där ångesten. Den som jagat mig under regntunga höstdagar och kalla vinterdagar, den som velat pysa ut under vissa små stunder utan att jag tillåtit det (som när jag äter lunch med några kollegor och jag är den enda som inte är gravid eller har barn och samtalet främst handlar om barnvagnar inskolning bärsjalar eller när en annan kollega frågar hur det går för mig och sedan säger jag kan inte tänka mig någon bättre mamma än du).

Den får mig att tänka på tiden, den där ångesten. Hur fort den skyndar fram, hur det en dag kan vara för sent. Jag står framför spegeln, rycker bort några gråa hårstrån och tänker att jag kanske ska färga håret igen, ser några nya födelsemärken i ansiktet och tänker att jag är ful. Tiden som inte väntar på någon, samtidigt som jag väntar på en ägglossning som aldrig kommer. Kroppen som blir äldre för varje dag som går, jag får svårt för att andas när jag tänker på det, när jag tänker på hur mycket jag fyller i sommar. Tänk om utgångsdatumet för min kropp hinner passera så att jag inte kan bli någons mamma? Jag tycks inte få någon ägglossning längre (väntar på att få tid till undersökning; alltid någon slags väntan) och det skrämmer mig, får ångesten att måla allting svart. Jag lyssnar på Håkan om och om igen, som om jag försöker övertyga mig själv om att det bästa inte hänt än.

andetagen, mina slöa nävar som har knutits

Jag är livrädd för:

Att det inte ska komma något barn.
Att jag kommer glömma bort hur det känns när någon som är kär i mig rör vid mig.
Att mamma och pappa kommer dö utan att ha blivit mormor och morfar till mitt barn.
Att ingen någonsin kommer att bli kär i mig igen.
Hur framtiden ser ut, när samtiden är som tunga mörka moln över oss.

universum är ett monster, men det har sparat dig och mig

Det nya året är här och jag tänker tillbaka på det som varit och läser gamla bloggtexter;

Ännu ett barnlöst år bakom mig och ännu ett år utan någons famn att ramla in i, att lägga mina drömmar i. Jag läser andras listor över året som gick, gör snabba huvudräkningar över hur många som blev gravida eller föräldrar och tänker att snart är det kanske bara jag kvar som står utanför det där med ett rivande lejonvrål i bröstkorgen och en längtan som svärtar ner nästan allting.

och jag tänker på hur lättare andetagen känns nu, hur långt 2016 ändå tog mig eller rättare sagt hur långt jag själv tog mig. Förväntningarna på det nya året är skyhöga, jag fortsätter hoppas.

En slags sammanfattning av det gångna året då? Jag tänkte mindre och mindre på ensamheten, det var främst längtan som tog all plats. Ett slags lugn i bröstkorgen när jag bestämde mig för att faktiskt försöka få barn på egen hand, att tänka att det där andra får väl komma senare istället. Lyckan i att ha möjligheten att köpa en större lägenhet som jag blev förälskad i så fort jag klev innanför dörren, att nakenbada i havet en varm sensommardag med min bästis, att se Håkan spela en gång på sommaren och en gång på vintern, att äntligen träffa fina internetvänner irl, att köpa en bok om feminism till min snart tioåriga systerdotter, att dricka öl på tåget till Köpenhamn med min bästis, att se mina tonårsidoler för allra sista gången, att sitta på stranden en kväll i maj och dricka bubbel och prata tjejsnack tills solnedgången kommer och plocka syrener på vägen hem, att vara med när systersonen tappar sin allra första tand, att åka på loppisrundor med min mamma. Alla bra böcker jag läst (och att jag nu är med i en feministisk bokcirkel!), alla bra tv-serier jag sett, alla fina utekvällar med tjejer jag gillar. Och såklart glädjen över att ha klarat av att arbeta heltid, trots en höst fylld med förkylningar och stress. Och såklart sorgen över hur samtiden ser ut, med människor på flykt och delar av världen som brinner samtidigt som Trump blir vald till USAs nästa president.

2017, nu är vi många som hoppas så innerligt på dig.

img_0667img_0996img_1562img_2538img_3127img_3193temporary