jag står alldeles still så lägg din hand vart du vill

Sista dagarna i augusti nu, sommaren lämnar plats åt hösten och vinden har blivit kallare, löven har redan börjat skifta i färg och ramla ner från träden. Vemodet brer ut sig i min bröstkorg, tar plats bredvid längtan. Jag är ganska säker på att det kommer bli en fin höst, tycker bara att det känns lite svårt när tiden rusar och mörkret kommer närmare.

Jag fick boken Hemligheten när jag fyllde år, har bara läst fyra kapitel. Ensamhet vållar oss fortfarande smärta eftersom vi helt enkelt är konstruerade för ett liv i nära samspel med andra läser jag och känner hur det hugger till bakom revbenen, nära hjärtat. Kanske kan boken hjälpa mig något, kanske inte. Har du skippat dejtingen? frågar mamma när hon och jag fikar på Ikea, ja killar är ju som dom är svarar jag och kommer att tänka på chaos by inlägg. Jag känner att jag inte riktigt har orken. Samtidigt som timehop påminner mig om den där sensommardejten för två år sedan, när det kändes som om marken gungade och fåglarna sjöng om oss, och får längtan att värka ännu mer.

Så tänker jag på det här med ensamhet, att vara själv. Att vara tacksam för att jag kan sova hur länge jag vill på helgen, titta på tv-serier under en hel dag om jag känner för det, inte behöva städa efter någon annan, vara ute och bli full vilken kväll som helst och så vidare. Hur svårt det kan vara när det svarta klibbiga river i kroppen, när längtan lägger sig under huden, tränger in i mitt skelett och gör så himla himla ont. När jag mest av allt skulle vilja vakna till någons god morgon är du vaken älskling och tassande små fötter genom rummet. När jag mest av allt skulle vilja läsa mina favoritsagor och bli avbruten med frågor, steka för många pannkakor, tappa upp ett bad och sedan titta på tecknat i morgonrock, hoppa i vattenpölar eller springa genom lövhögar med barnet som kanske har mitt sneda leende eller min uppnäsa.

ge mig nåt att drömma om, vi kommer aldrig bli som dom

Att vakna en måndag, snooza några gånger och sakna det där ljudet när någon prasslar med presentpapper och snören, skramlar med kaffekoppar, försöker smyga fastän vi vet att jag bara låtsas sova och vakna till ljudet av ja må hon leva. Att vakna en måndag, ett år äldre och trött, så himla trött. Att tänka hur trettisex låter lite fel när jag säger det högt till någon som undrar hur mycket jag fyller.

Att försöka somna en tisdag, ett år äldre men fortfarande så där liten inombords och något brister. Något brister och sorgen kommer sköljandes över mig och jag blir plötsligt så ledsen och gråter och kippar efter andan och gråter och borrar ner mitt ansikte i kattens mjuka päls och gråter. Precis som en flodvåg. Jag gråter över allt och inget, känner nästan hur längtan fräter små hål på min hud, lämnar sårskorpor som inte tycks läka.

Att drömma mer än vad jag sover, vad det känns som i alla fall. Jag drömmer om mamma som säger något sårande om att jag är singel, om exet och hans tjej och hur jag bråkar med henne för att hon råkar ligga i min säng eller hur det nu var, om kollegan som kysser mig och sedan vaknar jag med klibbigt nackhår lätt hjärtklappning dunkande huvudvärk.