deep down inside there’s an unending fire and I just can’t contain it

Jag har blivit utmanad av fina Kajsa att svara på 10 frågor, yay! Tanken är att man ska svara på frågorna som man får och sedan skicka 10 nya frågor vidare till andra bloggare.

1. Vilken bok läser du just nu?

Pappersstäder av John Green. Jag älskar den, men har kommit in i en lässvacka känner jag.

2. Vilken är din absolut bästa film?

The Breakfast Club och Eternal Sunshine of the spotless mind delar den platsen.

club

3. När grät du senast?

Igår, när jag fick ett släng av ingengillarmigochjagärensam-bluesen.

4. Är du feminist och, om ja, när och hur blev du det?

Såklart, en är ju inte dum i huvudet. Jag började kalla mig för feminist någon gång runt tjugo, i samma veva som jag läste Under det rosa täcket och Fittstim och kände hur arg jag var över ojämlikheten och fann en samhörighet och styrka hos andra feminister.

5. Hur var du i gymnasiet och hur var gymnasiet för dig?

Jag var nog ganska osynlig, försökte mest fokusera på pluggandet. Jag blev peppad att skriva av min svenskalärare och älskade dramalektionerna, hängde med min bästis Mia och hatade killarna i min klass i smyg. De var högljudda, störde jämt och var taskiga mot vissa lärare. Vår klass sågs ett tag som en problemklass, men det var ju bara killarna som var problemet. Blir arg bara jag tänker på det. En av killarna spred ryktet att jag hade klamydia när han tyckte att jag ”skvallrat” på honom om något. Tönt. Jag var ju oskuld, lol.

6. Vad är det allra, allra godaste att äta?

Moules frites med ailoi och vitt vin till, yummy!

7. Vilken kändis är en bra förebild för unga?

Det finns ju hur många coola brudar som helst! Men jag ÄLSKAR sextonåriga Zara Larsson, hon är briljant. Hon sjunger inte bara fantastiskt, hon är även rolig, klok och uttalat feminist. Älskar förresten att Kenza och Paow också kallar sig feminister. Girlpower ftw!

8. Varför är selfies så himla bäst?

För att man själv får bestämma hur man vill se ut och hur man ska uppfattas, ingen annan har den makten. För att man tar plats i det offentliga rummet och visar hur awesome man är.

10701991_10204746273645592_3551027953315832719_n

9. Vad gör dig riktigt arg?

Folk som hälsohetsar, ska nog skriva ett inlägg om det. Sexism och rasism.

10. Om du skulle skriva ett brev till dig själv som 13-åring, vad skulle det stå?

Hej du, var inte rädd för allt det där som bultar och skaver någonstans under dina revben nära ditt tonårshjärta. Du kommer att bli bättre på att hantera det, du kommer att lära dig att det aldrig riktigt försvinner hur hårt du än trycker ner det vassa bladet mot huden. Men det är okej, du är okej. Fortsätt skriv, du kommer att se hur orden hjälper dig. Var rädd om ditt hjärta, försök att inte ge det rakt ut så som du egentligen vill. Och du, en dag kommer du att förstå allt det där som är lite för tidigt för dig att förstå just nu. Och då kommer det att kännas lite, lite lättare, det är jag ganska säker på. Kram!

Nu skickar jag vidare till grymma Emelie, Jenny, Josefine och Annika. Mina frågor:

1. Har du varit med om något övernaturligt någon gång?
2. Vem är din fiktiva favoritkaraktär?
3. Vad ville du bli när du var liten?
4. Vilket är ditt första minne?
5. Vilken kändis har du en crush på just nu?
6. Vad är det egentligen Meatloaf inte vill göra för kärlek?
7. Hur var din första fylla? (om du haft en sådan och om du kommer ihåg den)
8. Ditt bästa skönhetstips?
9. Vad önskar du dig i julklapp?
10. Kommer du att ge några nyårslöften, i så fall vilka?

my baby, my darling, I’ve been thinkin’ of leaving

Snart är det på dagen fem år sedan. Fem år, nästan en evighet om man tänker på hur allt (jag) förändrats. Han har snart blivit fem år äldre, ibland känns det som om jag har åldrats mycket mer än så. Så här i efterhand tänker jag ibland att jag var naiv som friade till honom. För att jag trodde att han skulle säga ja och mena det, för att jag trodde att allt skulle bli bättre då (det blev sämre), för att jag trodde att vi skulle spendera resten av våra liv tillsammans.

Fem år, nästan en evighet sedan jag var den där personen. Som planerade ett frieri på hans födelsedag, ställde frågan och ignorerade hans tvekan, viskade ok när han sa vi behöver väl inte berätta för någon än? fastän jag spelat upp i mitt huvud olika sätt vi skulle kunna berätta det på för våra familjer, såg hur han la undan leksaksringen som jag valt ut, firade med mina vänner på en restaurang dagen efter med det svarta trassliga rivandes i bröstkorgen och grät i kudden när jag kom hem och han frågade berättade du för dem?, valde att stanna kvar i något destruktivt avtrubbande i två år till trots att han ångrade sig och egentligen jag också.

Så läser jag Isabelles fina ord om tiden som går, med stor igenkänning. Åren tycks ramla fram och jag förstår inte riktigt hur det är möjligt att det snart är december jul nytt år igen. Tiden väntar inte på någon, det skrämmer mig ofta. Jag tänker på allt som förändrats, på annat som tycks stå stilla. Och jag försöker tänka att alla dessa outgrundliga vägar som väntar kan leda till något bra. Jag tänker att jag längtar efter någon vars existens jag ännu inte känner till, men som kommer att göra tiden innan oss lite mindre viktig.

284618_2255418033831_2998008_n

du kanske aldrig når det du vill nå men du når mig

Söndag, grått ute och grått inne. Långsam morgon, det känns som om jag aldrig riktigt vaknar. Sitter i sängen och dricker kaffe, tittar på tv-serier och känner hur det skaver, tycker att ensamheten ekar mellan väggarna. Pratar med katten för att se om rösten håller, försöker komma ihåg känslan av någons kroppsvärme tätt intill, längtar efter en annan slags söndag utan allt som skaver. Scrollar förbi andras söndagar fyllda med långfrukostar, badhus, fika och soffmys på instagram, nästan som tusen nålar.

Så tar jag mig ut till slut, går till ett köpcentrum med den kalla vinden bitandes i kinderna och bröstkorgen och Håkan i hörlurarna. Där trängs jag med tonårstjejer, familjer, par som köper något till hemmet och som då och då stannar till för en snabb kyss. Nästan som tusen nålar och jag börjar gå hemåt igen till ensamheten som ekar mellan väggarna, dagdrömmer om en annan slags söndag. Någon som slingrar ihop sina ben med mina när jag håller på att vakna, kysser mig trots morgonandedräkten och kanske kommer med frukost på sängen. Någon som kan överrösta allt som skaver med ord, blickar, förhoppningar. Någon som måste stanna upp för att ge mig en kyss när vi står i en affär bland skruvar, hyllor, människor.

jag minns hur du brukade avsluta meningarna jag inte ville säga

Är du en sån där feminist? frågar han lite retsamt när han ser boken i min ryggsäck. Under det rosa täcket av Nina Björk, jag är nitton eller tjugo och har läst i boken på tåget ner till min kille. Vi har inte varit ihop särskilt länge, han är ett år äldre och mycket mer erfaren. Jag rycker på axlarna, säger att jag knappt läst något i boken. Men jag och min kompis M brukar dricka rödvin och prata om feminism, om Nina Björk och Karin Dreijer. M ser nästan precis ut som mig, vi har båda svart hår, men jag pratar skånska och hon stockholmska. Vi brukar ramla gatan fram om helgerna, lyssna på Yvonne, testa anden i glaset, prata om killar och hon berättar om gångerna hon låg med Henrik Berggren och hur hon tror att en Broder Daniel-låt handlar om henne.

Min kille säger att han inte kan bli kär, att han inte ens var kär i sin förra tjej som han var ihop med i tre år. Jag är upp över öronen kär i honom. Han målar ibland sina naglar svarta, pratar ofta om hur sexig Gwen Stefani är och spelar gitarr för mig. Jag träffar hans vänner, de flesta är tjejer. Jag hittar kärleksbrev från hans förra tjej i en låda, hon skriver om aborten hon gjort och jag kan se att hon eller han lämnat spår av tårar på pappret. Han gör slut efter några månader när vi sitter i hans soffa, jag minns inte orden.

Han blir kort därefter ihop med en yngre tjej, jag tror att hon är sjutton år och hon kommer aldrig att bli äldre. Han har glömt sin gitarr hos mig, jag väntar på att han ska komma för att hämta den. Jag tror att det är han som ringer när min telefon äntligen vibrerar, men det är hans vän som undrar om jag läst tidningen idag och som säger det har hänt en olycka.

ung

det har aldrig varit mer uppenbart, sen den dagen är det du och jag

Löven ramlar ner från träden och landar i mitt hår, på mina axlar. Barnen rullar skrattandes i lövhögarna, höstskrik istället för vårskrik. Nu ramlar jag in i november, jag fotograferar gula och röda träd medan de ännu finns kvar, försöker ta in och spara på det vackra att sakna när det mörka och kalla tar vid.

Jag läser Hanna Hellqvists text om hösten och ensamheten och börjar gråta. För att jag så ofta också vill börja gråta inne på Hemköp eller var jag nu befinner mig när ensamheten slår mig med sådan kraft att jag nästan tappar andan. För att den där förbannade ensamheten skaver precis hela tiden under min hud och gör mig så himla himla himla trött och jag har ingen att falla tillbaka mot när det svartnar för ögonen.

Och så tröttheten som ramlar över mig när någon avundas min egentid (som jag hade bytt bort på ett ögonblick bara för att få vara någons förstaval) eller när någon gång på gång pratar om hur jobbigt det är med foglossning, dagishämtning, vakennätter, osv. Jo jag vet, klart att det kan vara jobbigt. Men ibland himlar jag ändå med ögonen i smyg, känner hur avundsjukan river och undrar om de inte kan se hur lyckligt lottade de är. Som hittat någon att älska, någon att skaffa barn och ett helt liv med. Sådant där liv som jag dagdrömmer om. Och om jag någon gång också hamnar där, då kommer jag att gråta andra slags tårar ner i pannkakssmeten.

nov

orange