du kan skrika eller hata mig, tänker ändå alltid välja dig

Redan fredag igen och jag är trött, så himla trött. Jag dricker kaffe och det är mörkt ute och inget bra på teven men jag låter den vara på för att få höra några röster. Jag känner hur det sorgsna är på väg att sippra ut, tårarna blandas till slut med kaffet i min kopp och det känns som om ensamheten ska slita sönder någonting inuti mig.

Jag tänker på tystnaden som möter mig varje gång jag kommer hem, på mamman och barnet bredvid mig i affären och hur de plockade lösgodis ihop, på förra lördagen när jag passade Doris som badade i badkaret och hur längtan greppade tag i mig. Längtan efter att få vara den som tappar upp ett bad, plaskar, blåser bubblor, skrattar ihop med mitt barn. Jag tänker på önsketräden i Wanås, där vi var igen i somras och hur jag för tredje gången hängde upp min önskan om något annat än den här påtagliga ensamheten. Jag tänker på hur trött jag känner mig, så himla trött, och jag ska nog försöka sova nu.

IMG_0086

tiden väntar på inte nån men det visste vi inte då

Oh the bitter winds are coming in and I’m already missing the summer sjunger First Aid Kit och jag sjunger med, bläddrar genom bilder från sommaren som kom och gick ungefär lika snabbt som alltid. Löven ramlar till marken nu, skiftar i färg och jag skiftar mellan någon slags melankoli och upprymdhet. Jag känner mig inte riktigt färdig med sommaren, önskar att jag hade badat i havet lite oftare eller att jag hade festat under fler ljumma sommarkvällar, samtidigt som hösten kan vara så vacker att det nästan gör lite ont ibland.

IMG_0087 strand

Jag vänjer mig aldrig riktigt vid mörkret som kommer allt tidigare nu, tröttheten lägger sig som en slöja över mig. Jag letar efter orden jag tappat, lyssnar på kärleksballader innan jag somnar, drömmer om kroppar som hör ihop och annat surrealistiskt.

Det finns någon som jag tänker mycket på, han jobbar på en annan avdelning och jag tycker om hur han säger hej och mitt namn när vi ses, jag tycker om hur det pirrar i mina armar ben bröstkorg varje dag jag cyklar dit och sedan får se honom. Förra torsdagen la han handen på min axel när han frågade något, höll kvar den länge länge och jag försökte höra vad han sa och vad jag svarade men allt jag tänkte på var hans hand på min axel! och att han stod så nära men samtidigt så långt borta.

jag dansar men jag känner ingenting alls, allt går för fort

Så kommer det en sen kväll i början av september, jag kan inte somna och sveper höger vänster i den där dejtingappen och plötsligt dyker hans ansikte upp. Tvekar några sekunder innan jag sveper höger, det blir en matchning och någon minut senare skriver han till mig. M med skrattrynkor runt ögonen, nästan på dagen två år sedan den där dejten så skriver han till mig på tinder. Frågar hur sommaren varit, om det löst sig med jobb, vad jag gör i helgen och skriver att han kan tänka sig att ses över en öl, men jag känner… faktiskt ingenting. Nej jag är inte särskilt intresserad av att ses, det där har ju varit, det är försent för honom nu. Och det är en sådan lättnad att inse det.

Så kommer det en annan kväll när jag bläddrar i ett fotoalbum innan jag ska sova, tittar på blekta foton från när jag var liten och känner hur det knyter sig i halsen och sedan som ett hårt knytnävslag mot bröstkorgen när sorgen ramlar över mig. Så många tankar som försöker få plats samtidigt. Sorg över tiden som rusat, människor som inte längre finns, tiden som kanske inte räcker till. Att undra om jag någon gång kommer få jämföra mina bebisbilder med bilder på min bebis, om jag någon gång kommer kunna fylla ett fotoalbum med tandgluggar kusinlek julaftnar hos mormor och morfar födelsedagskalas. Att tänka på barnen som drunknar i Medelhavet under flykt från brinnande krig, barn som aldrig får leva sina liv och det går bara inte att värja sig. Mitt hjärta blöder.

nostalgi