Så kommer novembers första måndag och jag vaknar med hjärtklappning efter en natt med för lite sömn, känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och hur kroppen tycks blytung. Så jag stannar hemma, igen. Känner inte riktigt igen mig själv, så här ständigt orkeslös brukar jag inte vara och funderar på om det är ångesten, en depression eller min hypotyreos som spökar. Tills jag lägger mig bredvid katten och börjar gråta, jag gråter in i hennes mjuka varma päls och känner hur ont det gör under revbenen nära hjärtat. Jag inser att det är sorgen som behöver komma ut, den har varit instängd under revbenen alldeles för länge.
Det är inte bara längtan och väntan som tär, det är även oron frustrationen ångesten sorgen. Jag känner en sorg över tiden som rusar fram utan att vänta på mig; snart har ännu ett barnlöst år passerat och det känns som om jag fortfarande har en lång väg kvar tills jag är där jag vill vara. Jag känner en sorg över att inte kunna få ett genetiskt barn, en sorg över att bli en äldre mamma än vad jag hade önskat, en sorg över att inte ha möjligheten att ge mitt eventuella barn ett syskon, en sorg och oro över hur världen ser ut med sprängdåd i min hemstad, klimatkris och krig (hur kommer mitt eventuella barns framtid egentligen se ut?). Men den största oron som ständigt river som rosor under min hud är ändå denna; tänk om jag aldrig får bli någons mamma?
á bout de souffle 