jag vill inte glömma hur det kändes, men jag orkar inte minnas allt som hände

Då ses vi om ett år säger tandläkaren innan jag går därifrån och jag nickar, tänker jag är kanske gravid då eller så har jag kanske en liten bebis! och sockerdrickan börjar bubbla i min bröstkorg, i mina ben, armar. Och på söndag är det mors dag och jag tänker att kanske, kanske kommer den dagen att tillhöra mig också. I framtiden. Tankarna hamnar lätt där just nu; framtiden.

Som när jag ibland har svårt för att somna och istället tänker på allt det där som kanske, kanske kommer. Hur jag skulle inreda en barnhörna i sovrummet, kläder jag skulle vilja köpa, namn som passar bra ihop. Och med handen vilandes på magen försöker jag föreställa mig hur det skulle kunna kännas att ha ett hjärta till som slår inuti min kropp, men det är för svårt. Tankarna snurrar lätt vidare till katastroftankar, då blir det till slut nästan helt svart och jag får svårt för att andas. Försöker skingra tankarna och scrollar igenom instagramflödet, märker att jag glömt bort att gilla många bilder, plötsligt två nya outade graviditeter och jag slänger nästan telefonen i golvet, börjar räkna får istället.

där hör jag äntligen dig och du hör mig

Så fortsätter månaderna ramla förbi och våren tycks skynda sig fram, även om kylan bitit sig fast. Körsbärsträden har blommat över, men magnolian har precis börjat blomma och snart lägger sig syrendoften över gatorna. Och snart snart är det sommar, tänk att det alltid kommer en sommar till slut. Om en månad är det skolavslutning och jag vet inte om jag har ett jobb att gå till efter det, men jag hoppas. Jag vet inte hur sommaren blir, men jag dagdrömmer om en lång solsemester. Och att få sova sova sova, jag känner mig så himla trött.

Så har det gått en vecka sedan jag var hos läkaren, en vecka sedan jag satt mitt emot henne när hon pratade om mina blodprov, min låga äggreserv och min svårighet att bli gravid genom insemination. Vi kommer göra allt vi kan för att det ska lyckas säger hon och jag nickar, det bestäms att jag ska genomgå IVF-behandling istället och därefter sitter jag mitt emot en sjuksköterska. Hon berättar hur behandlingarna går till, visar mig hormonsprutor och jag får prova att sticka mig i magen med en spruta. Jag får några broschyrer att ta med mig hem, hon undrar om jag har några frågor men allt snurrar och jag får knappt fram en ordentlig tanke.

Någon gång under vårt samtal säger läkaren när du sen blir gravid och jag lyssnar inte riktigt på resten av meningen, för jag fastnar vid det där ordet och kan inte sluta tänka på att hon sa när, inte om. Som jag hoppas. Att det här ska gå vägen nu. Att jag kommer orka gå igenom det här på egen hand. Att alla omvägar jag fått gå, all denna väntan och den ibland förlamande längtan kommer att vara värt det. Att det kommer en dag då jag faktiskt är någons mamma. Som jag hoppas.