I heard myself whisper your name, I was asleep in a dream

Så ramlar dagarna förbi, måndag blir snabbt till fredag och så kommer det ännu en måndag då jag vaknar med ångesten fladdrande i bröstkorgen. Håret i nacken klistrar sig mot min hud, ögonen är grusiga av trötthet och hjärtat pickar nästan som ett fågelhjärta. I drömmen satt en läkare mitt emot mig, hon grät när hon berättade för mig att jag förmodligen aldrig kommer att få något barn och sorgen vällde över mig som en havsstorm, jag började också gråta.

Det är som om sorgen fortfarande ligger kvar över mig när jag vaknar, jag stannar hemma från jobbet den måndagen. Somnar om och vaknar igen vid tio, tittar på dokumentären om Avicii och gråter, går till vårdcentralen för att lämna några blodprov som jag glömt bort, ligger i soffan med katten i mitt knä och tittar på Seinfeld. När klockan sedan slår 22.22 på kvällen släcker jag sänglampan, viskar i mörkret jag önskar att jag blir gravid i sommar.

och alla känslor slog och sprängde, hela vardagen full med hål

Så vaknar jag till ännu en måndag med huvudvärk och nattens drömmar innanför pannbenet, pulserandes i handlederna. Drömmar om blod i mina trosor, dockor i min famn som ammas, tårar som kommer och som ibland också väcker mig. Så kommer det en dag när en inser att vintern verkligen är slut, på riktigt. Jag slänger mina slitna vinterskor och hänger undan min vinterjacka, jag cyklar förbi samma träd varje dag och nu har det börjat blomma i grönt och rosa. Jag kommer hem till ett efterlängtat brev, nu har mina förhoppningar börjat bubbla i bröstkorgen igen och jag lägger plötsligt märke till det ständiga fågelkvittret, jag tänker att det här kan vara min sista vår som barnlös.

Kommer du att fixa det då, om det inte blir något? frågar mamma när vi sitter och pratar om min kommande behandling över ett glas vin i deras nya hus. Det får jag ju göra svarar jag snabbt, men när jag tänker efter vet jag inte riktigt hur. Men det får jag väl ta då, när det kommer. Om det kommer. Just nu vill jag bara göra plats för mina bubblande förhoppningar, det får bära eller brista.

och längtan bor i mina steg

Äntligen är vintermånaden som mars har varit över, äntligen kan jag höra småfåglarna sjunga framåt småtimmarna igen, äntligen har mina axlar sjunkit ner något.

Det har snart gått en månad sedan jag var hos läkaren för att göra ett kontrastultraljud och jag vet att jag säger det ofta, men dagarna ramlar verkligen förbi fort. Jag var så himla nervös inför den där läkartiden, så rädd för vad jag skulle få höra, rädd för hur jag skulle reagera om jag fick ännu en dålig nyhet. Jag låg där med tårar i ögonen och hjärtklappning medan han undersökte mig i tystnad, snälla bara säg något! tänkte jag om och om igen samtidigt som jag nästan förväntade mig det värsta när han istället sa allt ser fint ut. Ingen polyp, inget som hindrar ett nytt IVF-försök.

Och jag tycks gå med lite lättare steg nu, det känns lite lättare att andas. Jag går förbi en mamma som springer efter sitt barn på en cykel, barnet har nog precis lärt sig att cykla utan stödhjul och jag tänker att jag också vill uppleva det där, tänker att det finns så mycket jag skulle vilja lära mitt barn. Längtan bor i mina steg och jag hoppas att det är dit jag är på väg. Till mitt barn.