vi två hör hemma i ett rum med inga andra

Katten väcker mig vid halv sex, vill ha mat eller gå ut på balkongen. Jag kan inte somna om, men det är för tidigt att gå upp. Blundar, låtsas att du ligger bredvid mig och att jag vet hur dina andetag känns mot min nacke, hur din bröstkorg rör sig när jag ligger tätt intill och hur dina läppar smakar. Glider till slut in i sömnen igen, låtsas att jag ligger på din arm och att du stryker bort en hårslinga från mitt ansikte innan du kysser mig, att du viskar något som får mig att le eller att jag slingrar mina ben runt dina och att det känns som om hjärtat ska hamra sönder bröstkorgen när din kroppsvärme blir min eller om det är tvärtom. Jag vaknar igen några timmar senare, du är den första jag börjar tänka på.

om du letar efter nån som möter din blick under täcket en söndag i november

Så är det redan mitten av oktober, hur hände det egentligen? Jag vänjer mig aldrig riktigt vid att månaderna rusar fram, hur snabbt årstiderna skiftar. Det känns som om det var nyss jag stod på en strand och blickade ut över havet och såg en regnbåge som tycktes ditmålad och kände sanden under mina fötter, nu är det bara några månader kvar till december och ibland kan jag höra flyttfåglarna.

Så säger jag till min terapeut att det där med ett nytt år som väntar och löften och förhoppningar brukar få ångesten att riva i min kropp, men inte nu. Jag känner hur jag menar det när jag säger det högt, att jag känner en slags hoppfullhet och inte bara det där svarta mörka klibbiga. Så länge jag har väntat på att få känna så.

Så får jag en uppgift av min terapeut till nästa gång vi ses; att våga lite mer. För att försöka sudda ut eller i alla fall tona ner den där ensamhetskänslan som så lätt skaver och gör ont när andra tycks ha sitt och jag inte riktigt får plats någonstans. Och några dagar senare blir jag överrumplad när hjärtat hoppar över ett slag, värmen sprider sig från bröstkorgen till magen när jag vänder mig om och ser honom stå i dörröppningen. Och jag tänker att jag skulle vilja våga säga eller göra något men vet inte vad eller hur.

Så känner jag plötsligt en slags beslutsamhet tillsammans med hoppfullheten. Jag har börjat spara lite pengar (jag kallar det mitt dansk bebis-konto) och vet kanske inte vad som väntar längre fram, men jag vet att min längtan är monumental. Att åren fortsätter rusa förbi mig och att det någon gång kommer bli försent. Att det känns som om något litet går sönder i mig varje gång någon instagrammar en ultraljudsbild, varje gång jag måste svara nej på frågan om jag har några barn, varje gång jag föreställer mig ett liv utan någons lejonvrål.