Så har oktober blivit november, solen går ner tidigare än innan och jag är så himla himla himla trött. Jag skulle kunna lägga mig under täcket och sova mig igenom några månader, kanske vakna upp när våren är här med bubblande förhoppningar. Det här året har sakta dränerat mig på energi, jag vet inte hur mycket mer motstånd jag klarar av, nu försöker jag bara orka fram till jul.
En torsdagskväll i oktober cyklar jag till sjukhuset med nervositeten pulserande i mina handleder, går nästan vilse i alla långa korridorer och vänder bort blicken när jag går förbi några äldre människor som sover i sina sjukhussängar ute i korridoren. Jag gör en MR-röntgen (för att förhoppningsvis utesluta att jag har en tumör) och jag känner mig plötsligt så liten, helt utan kontroll och utelämnad. Nu är det bara att vänta, igen. Jag börjar bli så himla dålig på att vänta, otåligheten kliar i hela min kropp.
Och så kommer det en måndag när jag ramlar med min cykel, slår upp ett stort sår på mitt knä. Efter några dagar börjar det vara och det gör mig så himla nedstämd. Det känns som en liten sak för mycket och plötsligt sitter jag i baksätet på mina föräldrars bil och gråter och säger jag är bara så trött. Gråter för att min kropp inte fungerar som jag önskar, gråter för att jag är så trött på väntan och ovissheten, gråter för att en förälder på jobbet frågade åh är du gravid? förra veckan, gråter för att lite av den här sorgen måste få sippra ut om jag ska orka bära den ett tag till.
á bout de souffle 