snart har helgen vecka 48 tagit slut

Sista helgen i november och det regnar, min hals kliar och jag längtar efter snö istället för regn. Jag sover dåligt, drömmer om P, kanske för att han fyller år om några dagar. Jag vaknar vid halv elva och spenderar hela lördagen inne, klappar katten som lägger sig i mitt knä och jag längtar efter någon annan än katten att spendera dessa långsamma lördagar med. Söndag och instagramflödet fylls med förstaadventfrukostar med tända ljus och barn som vaknat alldeles för tidigt och jag borde väl njuta av min sovmorgon men känner hur det river under huden.

Att slänga in en fryspizza i ugnen, kanske hälla upp ett glas vin och sätta mig framför teven för att äta och höra någon annans röst. Att vara i ett rum fullt med människor, känna hur mitt leende liksom fastnat av ansträngningen och hur jag saknar det där självklara som finns mellan dom som är par (kanske en hand som vilar på benet en kort stund, en blick som bara två förstår). Att titta på en romantisk komedi jag nästan kan utantill den sista söndagen i november när stormen river utanför fönstret och i bröstkorgen och halsen kliar, när jag längtar efter snö och någons axel att vila mitt tunga huvud mot.

Det är då jag kan känna mig som ensammast.

om du skulle se tillbaks nån gång har allt gått tillbaks till noll

Måndagarna och veckorna hinner knappt börja innan det är fredag och helg igen och jag undrar om det alltid kommer vara så? Känslan av att tiden inte väntar på någon, nästan så att den tycks gå fortare ju äldre en blir. Det är svårt att skriva något när novembermörkret stjäl all min ork, när världen fortsätter brinna och maktlösheten klumpar sig i bröstkorgen.

Det märks att du mår bättre, du har verkligen gjort framsteg säger min terapeut och jag nickar, känner att det trots allt är så, känner att depressionen är långt borta och vilken lättnad det är. Det är bara den där ledsamheten, det sorgsna, som sipprar ut ibland och känslan av att vara hudlös.

När jag står i kön på Ica en fredagskväll med fryspizzan i handen och hamnar bakom en pappa som håller sitt lilla barn i handen. När ett fritidsbarn frågar hur många barn jag har och sedan säger hoppas du får ett snart! när jag svarar att jag har inga. När jag spenderar en lördag själv utan att lämna lägenheten och tänker på hur fint det vore att ha någon att dela sådana dagar med, någon att ropa vill du också ha kaffe? till där jag står i köket och skramlar med kaffekopparna.

November fortsätter rusa förbi, jag fortsätter gå på alla k-brunnar jag ser och världen fortsätter brinna.

och just i ögonblicket när jag vaknar ser jag skuggan av hoppet försvinna från mitt rum

Så har det på något sätt hunnit bli november, mörkret lägger sig över stadens alla gator redan vid fem och det ligger nästan fler löv på marken än vad som finns kvar på träden. Vemodet kommer lätt över mig, tröttheten likaså och jag hoppas att denna färglösa månad sveper förbi snabbt.

Orden vill inte riktigt ut, stannar oftast kvar som tankar. Jag läser nyheterna mer sällan, något brister varje gång jag tänker på hur världen brinner och jag önskar att jag vore någon som inte bara stänger ner, någon som gör mer än att skänka lite pengar till dom som behöver. Ibland tänker jag att det inte vore riktigt rätt av mig att sätta ett barn till en värld som brinner, men tanken suddas fort ut igen av min längtan.

Längtan som rusar, likt knytnävslag mot min bröstkorg när jag läser ett gammalt blogginlägg och tårarna som kommer. Det måste ju bara bli så, att du blir någons mamma säger min bästis när vi pratar om längtan och om avundsjukan som gör att jag i affekt avföljer instagramkonton fyllda med allt det där som jag vill ha men som känns en evighet bort. Det blir säkert okej ändå säger jag och tänker att det måste det bli.