tog mig in i din dröm inatt, smög runt i din hjärnbark

Så dyker bilden på honom upp en dag i slutet av augusti i min timehop-app, bilden jag tog i smyg på vår andra dejt. M, med de vackra skrattrynkorna. Fem år har redan hunnit gå sedan den där kvällen, sedan jag föll för någon så hårt att jag tror jag slog sönder någonting inne i mig. Några dagar senare dyker en selfie upp i timehop, den jag tog precis innan jag cyklade till honom med en flaska vin i cykelkorgen och fjärilar i magen. Den där kvällen som jag fortfarande tänker tillbaka på ibland, även om det är mer sällan. Kvällen (och morgonen därpå) som förmodligen är det mest romantiska jag fått uppleva; hur lätt det var att prata och skratta med honom, hur han rörde vid mig och viskade jag gillar våra kroppar ihop, hur hans kyssar gjorde mig knäsvag.

Och jag saknar det. Kanske inte just honom, utan mer att få känna så där. Att vara någon hudnära, känna hur fjärilarna flyger runt i kroppen, hur hjärtat rusar. Jag är helt säker och trygg i mitt beslut att försöka skaffa barn själv, men när jag ser bilden jag tog i smyg känner jag hur jag saknar den där känslan för fem år sedan. Och kanske är det så att den nästintill berusande känslan av att vara kär i någon och hela tiden vilja vara nära, att känna sig älskad, vacker, som ett du eller jag i du och jag glöms bort mer och mer för varje år som går utan det?

Så ramlar alla tankar över mig samtidigt en kväll när jag försöker sova, tanken som stannar kvar är tänk om livet blir så här? Tänk om jag fastnar i min ensamhet, om mitt efterlängtade barn inte kommer till mig, om jag inte vågar falla för någon igen? Tänk om jag står kvar på samma ställe, ser andra gå förbi, ser dom leva sina liv så som jag önskar och för alltid känna mig utanför? Alla dessa tänk om får det där svarta i min bröstkorg att trassla ihop sig och lägga sig under revbenen, jag får svårt för att andas och gråter tills jag vaggas in i en dröm. I drömmen kysser jag någon, men jag ser aldrig hans ansikte eller så minns jag bara inte det när jag vaknar.

img_7647

jag går sönder så fort jag andas, du fick tag på ett skadat exemplar

Det är okej svarar jag när någon frågar hur jag mår och jag vet inte vad mer jag ska säga, jag vet inte hur jag ska förklara känslan av att ha ett gapande svart hål i bröstkorgen. Vissa dagar tänker jag mindre på det där hålet, kan till och med skratta så att jag får ont i magen när jag är med mina vänner. Andra dagar orkar jag inte träffa någon, vill bara ligga i sängen med katten på magen och tårarna brännandes bakom ögonlocken.

Så har det redan gått två veckor sedan insättningen som inte blev av och höstterminen har dragit igång på riktigt, augusti har blivit september och jag saknar redan sommaren. Jag vill inte att mörkret ska komma, vill inte bli ännu tröttare, vill inte att förhoppningarna ska suddas ut ännu mer. Så får jag min mens igen och det blöder mer än vanligt, veckan efter får jag min tredje behandlingsplan i brevlådan. Jag pratar med mamma som frågar om nästa behandling, jag vet inte om hon märker av min oro men så säger hon att det finns pengar att ta av om jag skulle behöva göra fler behandlingar. När jag sedan ska sova på kvällen börjar jag gråta; tänker på hur det inte bara är jag som längtar efter mitt ofödda barn och det är så fint och gör samtidigt så ont. För tänk om det aldrig kommer till mig?

Så fortsätter dagarna komma och gå, min kropp försöker hänga med och jag försöker förstå mig på den. Huvudvärk, yrsel och hjärtklappning kommer och går med dagarna, jag somnar nästan i soffan när jag kommer hem från jobbet. Och så kommer den första söndagen i september och den plötsliga insikten; idag skulle det ha varit min testdag. Om insättningen hade blivit av för två veckor sedan. Tänk om jag hade fått känna det bubbliga lyckorus som jag gissar att ett plus på stickan ger, istället för att tillbringa dagen i sängen med hjärtklappning och Dexter?