jag har letat sen jag var liten efter stigen till toppen av världen

För ett år sedan skrev jag:

Så kommer julafton och går nästan lika fort igen, nu dröjer det ett år till nästa jul säger jag och undrar hur det ser ut då, livet. Om det kanske ligger en till liten tandborste bredvid syskonbarnens tandborstar på handfatet, om jag kanske för första gången får köpa julklappar till mitt (MITT!) barn, om jag kanske har någon som då och då lägger sin arm om mig så där som jag tycker om. Om kanske, kanske det bästa faktiskt har hänt?

Så har jag snart ännu ett barnlöst år bakom mig och det är något med julen och årskiftet som gör att barnlängtan river ännu mer under min hud. Instagram flödar av barn i overaller och små luciatåg, pyntade pepparkakshus och julgranar, adventskalendrar som ska öppnas och julkort som ska skickas till släkten. Jag har spenderat mina adventssöndagar hemma med katten; tänt ljus ätit risgrynsgröt slagit in julklappar framför teven som visat dåliga julfilmer med lyckliga slut. Jag har dagdrömt om hur mina adventssöndagar skulle kunna se ut om jag spenderade dem med mitt barn; pepparkaksbak med mjöl i håret och på golvet, julkalendern på teve och lucköppningar, pepparkakshus som kanske ramlar ihop utan att det gör något, julmusik på hög volym och dans hand i hand runt runt runt. Än är det inte försent, än fortsätter jag hoppas att allt det bästa inte hänt än.

ta fram kameran så att vi minns den här stunden, så att vi aldrig minns nåt annat

Det är så himla svårt att kliva upp om morgnarna, mörkret drar ner mig och jag kommer försent till jobbet flera morgnar i rad. Tröttheten har lagt sig som en slöja över mig, orden lägger sig på hög och vill ut men fastnar någonstans.

Jag cyklar i motvind på kalla gator med det har aldrig varit mer uppenbart, sen den dagen är det du och jag i hörlurarna, råkar titta in i ett lägenhetsfönster där en pappa hissar sitt lilla barn i luften och båda verkar skratta, jag byter låt och ökar farten.

Så kommer det en fredagseftermiddag när läkaren ringer och berättar att allt såg normalt ut på MR-röntgen och mina axlar sjunker en aning, tänker att jag inte riktigt är van vid goda nyheter. Så kommer det en första andra tredje advent och plötsligt är det bara en vecka kvar till julafton. Jag pyntar, tänder första andra tredje ljuset, slår in julklappar, bakar pepparkakor och försöker överrösta tomheten med julmusik men den smyger sig in ändå, lägger sig under huden och får längtan att riva som rosor. Längtan efter att få göra detta som någons mamma; skapa julminnen som kanske varar ett helt liv. En vecka kvar till julafton, två veckor kvar på året och det är egentligen bara en sak jag önskar; att jag blir gravid nästa år.