tiden läker om vi får den att stanna, andas

Det är svårt att hitta ljusglimtarna när man har det tungt säger min terapeut och jag nickar, säger att jag ändå har några sådana. Ljuspunkter. Saker att se fram emot. Gå på konsert med min bästis och syster, 100 skrivna sidor på min bok, fira jul med min kille och hans familj, söka nytt jobb för att få en nystart, min katt, fira två år med min kille, börja med en ny hormonbehandling när nästa mens kommer.

För en månad sedan var jag i Riga och gjorde en hysteroskopi, min mamma följde med. Jag var lite nervös över att sövas, men det gick bra. Jag skickade ett meddelande till min kille så fort jag vaknat till, visste att han var orolig och det kändes fint att veta att han tänkte på mig. Läkaren sa att allt såg bra ut, det skickades iväg en biopsi också. För några veckor sedan fick jag veta att det såg bra ut på biopsin; ingen inflammation. Så nu har kliniken en ny behandlingsplan för mitt nästa försök, med några ytterligare mediciner som förhoppningsvis ska hjälpa till. Jag försöker hitta peppen, hoppet som fladdrar i bröstkorgen, men det är rädslan som tar tar upp nästan all plats där. Rädslan som svärtar ner, gör allt lite dunkelt och suddigt i kanterna.

Du ser ledsen ut i ögonen säger min terapeut när vi pratar om min barnlängtan, jag tittar ut genom fönstret och tänker, försöker samla tankarna. Så många tänk om som spelas upp i mitt huvud, så många turer mellan hopp och förtvivlan att jag blir snurrig och illamående. Ja jag känner mig lite ledsen när jag tänker på det, svarar jag.