men jag fattar att sorgen ska finnas, det blir lättare sen när man lever med den

Så har det gått flera månader, våren har övergått till sommar och midsommarafton har precis passerat. Jag har inte skrivit något här eftersom livet stått lite på paus, så som det gjort för många under denna konstiga coronavår. Tröttheten har hållit i sig, lagt sig som en dimma bakom ögonlocken. Jag har jobbat, firat påsk, plockat vitsippor, läst böcker, haft huvudvärk, sett körsbärsträden blomma över och rapsfälten bli gula, doppat mig i havet två gånger, firat mina föräldrars 45-åriga bröllopsdag, lyssnat på Moonica Mac på repeat, skrivit en krönika om mors dag för JWHF och varit med i ett nyhetsinslag på tv4.

Jag har även väntat på att få tillbaka min mens, den kom en vecka efter att jag varit på gyn-akuten. Jag har kontaktat kliniken i Riga, som säger att jag måste stanna i karantän i två veckor om jag reser dit. Så jag avvaktar, tänker att jag ska använda sommaren och den kommande semestern som en lång, välbehövlig paus. Längtan och sorgen finns där hela tiden under min bröstkorg och pockar på min uppmärksamhet, men jag lyssnar inte alltid. Och jag försöker tysta oron, tänker hellre på förhoppningarna om att det kommer gå bättre nästa gång.

Hur har ni det?

 

vet du, jag såg dig i varje gatlampa vi körde förbi

Jag är så trött, hela tiden. Lägger mig trött, vaknar trött, gäspar mig igenom dagarna. Och dagarna fortsätter att gå, livet fortsätter även om det är en konstig tid vi lever i. Jag saknar att ha något att se fram emot, saknar att tänka jag är gravid!, saknar den jag var innan den här sorgen byggde bo i min bröstkorg.

En natt drömde jag att jag hade en ettåring, hon hette Sigrid och skrattade när jag jagade henne, jag tror att vi lekte. Jag är så trött och jag undrar om det någonsin blir mer än en dröm; att få leka med ett barn som är mitt.

Du ser ledsen ut säger psykologen, jag ser samma sak när jag möter min spegelbild och känner hur tung den här tröttheten är. Jag lyssnar på Håkans nya låt om och om igen, försöker tänka att det inte alltid kommer att göra så här ont.

fåglarna sjöng, var det en bön dom sjöng den gången?

Veckan innan jag åkte till Riga fick jag en blå kristall av en fin kollega, för att ta med mig som tur. Jag hade den med mig hela tiden och bar den i fickan under dagarna när jag var hemma under mina lediga ruvardagar, tänkte att den skulle ge mig den där extra lilla turen som tidigare saknats.

Så kom testdagen och jag gick upp tidigare än vanligt, med vilda hästar springandes i bröstkorgen och snabba hjärtslag. Tre olika graviditetstester som alla visade två streck och jag blev rörd till tårar, tog kort på testerna för att skicka till kliniken och bästisen. Skickade grattis moster!-meddelande till min syster, ringde min bästis och skrev till mina föräldrar som befann sig i Japan. Några timmar senare svarade kliniken att testerna borde ha visat starkare streck och att jag därför skulle ta nya tester om två dagar, hoppet sjönk en aning och oron lade sig som rosor under huden. Men två dagar senare stod det Gravid 1-2 i det där lilla fönstret på graviditetstestet och jag kände mig lugnare, samtidigt som jag ville skrika ut till hela världen jag är gravid!!! 

Jag fick vara glad i en vecka. Jag hann ladda ner en gravidapp, handla en mammaklänning, tänka på hur bebisens första jul skulle bli och vad hen kanske skulle ha på sig då. Jag hade ett graviditetstest kvar hemma och tänkte att jag ville se om strecken blivit starkare fyra dagar senare, men när det istället visades ett enda streck grep ångesten tag i mig. Dagen efter tog jag ett blodprov, fortfarande med ångesten rivandes, och ett dygn senare blandades ångesten med sorgen. Sorgen över att graviditeten avstannat, jag gick från plus till minus, från gravid till inte gravid. Jag raderade gravidappen, skickade tillbaka mammaklänningen, ramlade ner i ett svart hål.

Och där är jag nu; i det svarta hålet. På nyheterna rullar inslag efter inslag om Corona, förlorade arbetstillfällen och stängda gränser, jag känner mig avtrubbad och berövad något jag bara fick ha för ett kort ögonblick. Jag förstår inte varför det måste vara en sådan kamp för mig och jag kan inte sluta tänka på den blodiga lilla hinnan som rann ur mig, ner i toalettstolen. Kommer det någonsin få bli min tur?

man hinner falla isär, man hinner plocka ihop

Februari tycktes ramla förbi mig, nu har körsbärsträden börjat blomma så smått och småfåglarna sjunger om morgnarna. Mars kom med förhoppningar, samtidigt som jag satte mig på planet till Riga. Och jag hade två fina dagar med min syster i staden som påminde om Göteborg, vi gick genom parker, tittade på fina hus, fikade billigt och shoppade (samtidigt som jag tänkte tänk om jag går förbi min äggdonator utan att veta om det?).

Och min syster var med mig när jag fick se det lilla embryot på en datorskärm innan insättning. Det var så häftigt, jag kände en sådan ömhet för att hon var med som stöd, men också för mina donatorer som gjorde detta möjligt. Och förhoppningarna fortsatte att bubbla i min bröstkorg på planet hem, jag lämnade Riga med en handfull embryon i frysen och kanske kanske kanske ett växande i min livmoder. Åh, tänk om? Tänk om!

Så är jag nu mitt inne i det jobbiga som en väntan innebär; försöker låta bli att googla fram gamla Familjelivtrådar eller oroa mig för sådant jag inte har någon kontroll över. Jag har spenderat några lediga dagar med att spela Nintendo, sträckkolla fantastiska Shrill och slökolla på Love is blind (herregud, detta program?), läsa, vila bredvid katten, gråta efter att ha sett en liten blödning i trosskyddet och varje kväll lägga handen på min mage och tänka snälla, stanna! om och om igen.

det enda som är riktigt sant är din hand i min hand

Så är årets längsta månad äntligen över och februari har kommit med semlor, tulpaner och ljusare morgnar. Den första söndagen i februari kom även med ångestpåslag, först smygandes på eftermiddagen och sedan i full kraft när jag försökte somna på kvällen. Orostankarna tog över allting, fick min kropp att skaka av gråt, gjorde så att jag sjukanmälde mig när måndagen kom. Det var länge sedan jag lät sorgsenheten som är instängd i min bröstkorg sippra ut, jag antar att allt det svarta inte riktigt fick plats längre.

Samtidigt som januari går över i februari väntar jag på att få min mens, läser om negativa graviditetstester och missfall i Facebook-gruppen jag är medlem i, känner hur oron växer sig starkare under min tunna hud. Oron över kroppen som inte alltid vill samarbeta, oron över allt som kan hända och oron över det som kanske aldrig händer. Så jag låter lite av sorgsenheten sippra ut, tar en vilodag hemma och kontaktar kliniken i Riga. Min hjärtklappning lägger sig snabbt efter det, min oro stillar sig en aning när jag får veta att jag kan fortsätta min behandlingsplan som planerat. Så några dagar senare börjar jag med tabletterna jag behöver ta innan insättningen, bokar en tid för ultraljudet som behöver göras innan jag åker, frågar min syster om hon kan följa med mig till Riga när det är dags och hon svarar ja.

Så är det äntligen februari och det gör inget om det regnar och stormar utanför fönstret, nu är morgnarna ljusare, jag har redan ätit några semlor, jag har en bukett tulpaner i min kattvas och det här är månaden då jag (förhoppningsvis) åker till Riga.

att tro på livet är en hård väg att gå, jag har sett så många briljanta sätt att gå under på

Så är det redan ett nytt år, till och med ett nytt decennium, och tiden fortsätter att rusa fram utan att vänta på mig eller någon annan. Jag läste igenom gamla inlägg från mina tidigare bloggar och tänkte göra någon slags längre sammanfattning av decenniet, men ångrade mig, orkar inte riktigt tänka tillbaka på allt som varit. Allt har såklart inte varit svårt eller jobbigt, men jag fastnar lätt vid minnena som skaver. Ett decennium ligger bakom mig och jag har lämnat någon, köpt en lägenhet, blivit moster, upplevt mitt livs bästa kyss framför en solnedgång, varit deprimerad och sjukskriven, fått ett fast jobb, haft en session hos ett medium, gjort tre IVF-behandlingar, ramlat gång på gång men rest mig efter varje smäll.

Vänjer jag mig någonsin vid väntrum
med gravida kvinnor i stolarna bredvid mig

eller att ligga i gynekologstolen med spända armar och ben
och vilda hästar springandes i bröstkorgen,

undrandes om jag någonsin får se något annat
än en tomhet på datorskärmen?

Eller det där hugget mellan revbenen, nära hjärtat,
som alltid infinner sig när jag ser ännu en ultraljudsbild på instagram eller när jag hör om ännu en graviditet;
hur skulle jag någonsin kunna vänja mig?

Skrev jag förra månaden, när jag satt i ännu ett väntrum väntandes på min tur och tänkte på alla som lyckats bli gravida under året som gått. Hur många barnlösa år ska hinna ramla förbi mig, innan det får bli min tur? Jag försöker sudda ut bitterheten som lägger sig som klister i bröstkorgen, försöker släppa fram förhoppningarna istället. För jag känner ju mig försiktigt hoppfull, tänker att det här kan äntligen bli mitt år. Polypen är borta och allting ser bra ut, jag har fått en ny behandlingsplan och om allt går som det ska (det bara måste det, orkar verkligen inte fler motgångar) så åker jag till kliniken i Riga i slutet av februari. Åh, tänk om? Tänk om!

tiden är en flyktig vän, men drömmen den består

Regnet öser ner utanför fönstret, adventsljusstakarna lyser upp i mörkret, på instagram ser jag hur andra pyntar pepparkakshus eller bakar pepparkakor med sina barn, själv vilar jag med katten bredvid mig. Den senaste månaden har varit grå och regnig, fylld med rastlös väntan och en nästan förlamande trötthet.

Jag tänker på tiden, läser andras sammanfattningar av decenniet, drömmer ibland om människor från mitt förflutna. Jag minns oftast mina drömmar, även när jag önskar att det inte vore så. Som när jag drömmer att jag ligger i den där himla gynekologstolen och hör läkaren säga att det tyvärr inte kommer att gå, att jag aldrig kommer kunna få några barn.

Nästa vecka ska jag operera bort polypen, äntligen händer det något annat än väntan. Sedan är det redan dags för jul och ledighet, jag undrar hela tiden hur ett år kan gå så fort. För fjärde året i rad finns det egentligen bara en önskan på min önskelista; att jag ska bli gravid. Jag fortsätter att önska och hoppas, lite mer kantstött för varje år som går. Men någon gång borde det väl bli min tur?

PS. Jag har skrivit mer om mina tankar kring tid, oro och hoppfullhet på Mama, läs gärna min krönika här.

och vi fyller alla sprickor med tankar om hopp

Så kommer novembers första måndag och jag vaknar med hjärtklappning efter en natt med för lite sömn, känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och hur kroppen tycks blytung. Så jag stannar hemma, igen. Känner inte riktigt igen mig själv, så här ständigt orkeslös brukar jag inte vara och funderar på om det är ångesten, en depression eller min hypotyreos som spökar. Tills jag lägger mig bredvid katten och börjar gråta, jag gråter in i hennes mjuka varma päls och känner hur ont det gör under revbenen nära hjärtat. Jag inser att det är sorgen som behöver komma ut, den har varit instängd under revbenen alldeles för länge.

Det är inte bara längtan och väntan som tär, det är även oron frustrationen ångesten sorgen. Jag känner en sorg över tiden som rusar fram utan att vänta på mig; snart har ännu ett barnlöst år passerat och det känns som om jag fortfarande har en lång väg kvar tills jag är där jag vill vara. Jag känner en sorg över att inte kunna få ett genetiskt barn, en sorg över att bli en äldre mamma än vad jag hade önskat, en sorg över att inte ha möjligheten att ge mitt eventuella barn ett syskon, en sorg och oro över hur världen ser ut med sprängdåd i min hemstad, klimatkris och krig (hur kommer mitt eventuella barns framtid egentligen se ut?). Men den största oron som ständigt river som rosor under min hud är ändå denna; tänk om jag aldrig får bli någons mamma?

fast du vet att hälften av dom som kämpar går under

Flyttfåglarna flyger söderut, träden har blivit gula och jag går genom stora lövhögar och undrar om jag kommer att få dra en barnvagn framför mig nästa höst. Hösten är både vacker och jobbig, den gör mig alltid så melankolisk. Jag fotar färgglada träd, skrattar med mina syskonbarn, svär över regniga dagar, lyssnar på Sarah Klangs nya skiva, köper en Mini Rodini-body på tradera, börjar skriva ner fina barnnamn i mina anteckningar. Och nu har sommartid övergått till vintertid, november väntar runt hörnet och snart ligger även detta år bakom mig. Tiden rusar fram, men samtidigt går allting långsamt. Jag trodde verkligen att jag skulle vara gravid vid det här laget.

Istället fortsätter jag att vänta, med hjärtat i halsgropen och tröttheten pulserandes bakom ögonlocken. Jag har fått en läkartid om en månad (för att kolla upp polypen), om jag orkar ska jag försöka få en tidigare tid. Men jag är så himla trött nu, trött på att fatta beslut, boka in tider, ställa alla rätta frågor. Trött på att hela tiden pendla mellan hopp och förtvivlan, trött på att vara trött. Och min chef undrar hur jag mår, säger du har ju varit borta väldigt mycket och jag berättar hur det är och får en tid till en psykolog. Jag vill bara att allting ska börja kännas lättare, att jag ska få se någon slags ljusning i detta höstmörker.

och jag undrar vad jag har nu, där hjärtat satt förut

Så är oktober här, löven har börjat skifta i färg och min mens kom fyra dagar försent men den kom i alla fall. Så kommer det en fredag då jag ska göra ett ultraljud inför resan till Riga, lycka till, hör av dig efteråt skriver mamma på morgonen. Läkaren är tyst länge, samtidigt som hon tittar på skärmen och jag avskyr den där tystnaden, förstår att det är något som inte stämmer när hon äntligen börjar prata igen. Jag ser en polyp här säger hon och visar på skärmen, jag tänker såklart och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken.

Såklart ska det dyka upp ett nytt hinder på vägen, hur kunde jag vara så naiv att tro något annat? Ständigt denna känsla av att ramla två steg bakåt när jag tar ett steg fram, känslan av att behöva bestiga berg efter berg för att få bli någons mamma. Jag skriver till kliniken i Riga efter ultraljudet, det bestäms att jag ska avbryta min behandling eftersom polypen behöver tas bort först.

Det känns nästan som om någon vill säga mig något, att jag ska ge upp säger jag till mina föräldrar när jag träffar dem på kvällen, mamma säger att jag inte ska ge upp. Om du orkar ska du fortsätta, vi stöttar dig i detta säger hon och jag känner en sådan ömhet, tänker att jag fortfarande vill göra allt jag kan. Men jag är så himla trött, nästintill slutkörd och jag vet inte hur länge min ork håller. Och jag förstår verkligen inte varför det ska vara så här svårt, jag förstår inte varför jag ska behöva kämpa för något som händer naturligt och enkelt för så många andra. Jag känner mest för att lägga mig ner på marken och gråta och banka med nävarna i den hårda asfalten och skrika att det här är orättvist, men cyklar istället iväg till jobbet.