fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont

Gör vi inte det vi gör för att bli älskade? säger hon i filmen som jag sett så många gånger nu och jag ligger under täcket med mina kalla fötter intill kattens varma kropp. Tv-bruset överröstar allt det där som ekar mellan väggarna och bröstkorgen, i alla fall för stunden. Tomheten brer ut sig, men känns lite mindre när katten spinner högt och vill vara nära. Jag gillar hur han ser på mig när jag tittar bort säger hon i filmen och jag tänker på paret jag skyndsamt gick förbi häromdagen vid ett övergångsställe. Hur de stod kvar och kysstes trots det gröna ljuset, hur det svarta klibbiga sköljde över mig som vågor.

Så är årets sista dag här, men det känns som om årets första dag nyss var? Tiden som skyndar fram och jag som säger det hela tiden. Det känns som om jag bara låtit dagarna passera, ännu ett år. Samtidigt känns det annorlunda, som om en förändring har skett trots att den inte syns. Som om jag kommit lite lite närmare där jag vill vara. En försiktig hoppfullhet som inte riktigt fanns där under årets början.

Du är snart där är låten jag lyssnat mest på det här året, låten som byggt bo i min bröstkorg. När ångesten rivit hål på min hud, när jag spenderat några nätter med att fundera på vad jag skulle göra med katten om jag skulle trycka det vassa ännu hårdare mot mina handleder, när självförtroende övergivit mig. Så har orden legat där någonstans i min bröstkorg som bomull; jag tror att när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än. Jag vill inte stanna nu, jag vill se vad som väntar. Jag vill fortsätta hoppas.

Hej då 2014, du ramlade förbi mig men blåste tillbaka lite hopp under min hud till slut. Hej 2015, vi kan väl bli goda vänner du och jag?

I don’t want a lot for Christmas, there is just one thing I need

Bara några dagar kvar till julafton, jag har landat hos mina föräldrar och gör inte mycket mer än vad som behövs. Hostar, tittar på tv, äter, läser. Idag ska jag kanske klä granen och baka julgodis och försöka fånga den där julstämningen som jag saknar. Jag önskar att det låg snö på marken, att jag hade en varm famn att gömma mig i.

Så tänker jag att en nackdel med att vara hemma hos mina föräldrar under en längre tid är att jag blir mycket mer kroppsmedveten och känner hur osäkerheten smyger sig på. Det började nog på gymnasiet, då jag blev medveten om att min mage och rumpa var lite för stora enligt normen. Mamma bantade ibland på den tiden, drack Nutrilett och suckade framför spegeln. Jag har också suckat framför spegeln, många många gånger. Genom åren har mamma på olika sätt velat hjälpa mig att gå ner i vikt, även om jag själv inte uttryckt den önskan. Jag förstår att hon egentligen bara menar väl, men det har ofta sårat mig.

Även om jag är säkrare på mig själv idag och gillar min kropp och inte är intresserad av att gå ner i vikt, så ramlar jag ibland tillbaka till gamla tankar. När det pratas om socker, surdeg, kroppar, 5:2-diet, osv. När jag sneglar på de andras tallrikar för att se hur mycket mat de tar och inte vill vara den som tar mest. När mamma frågar blir du aldrig mätt? när jag äter upp de sista chokladfingrarna i asken (har hänt en gång, hon bad om ursäkt). När jag är den enda som dricker läsk och sjuåringen säger att hon aldrig ska dricka läsk. Jag har i alla fall blivit bättre på att säga ifrån när jag tycker att det blir för mycket prat om mat, vikt, hälsa, osv.

Så tänker jag att den där hälsohetsen, den finns överallt. Socker är tydligen det värsta som finns och du antas i princip hata dig själv om du frivilligt stoppar i dig något sockrigt. Folk gör grönkålschips till fredagsmyset, någon pärlar armband med texten fuck sugar, Underbara Clara äter några kolor under andakt en lördagskväll, folk tycker att det är en bra idé att äta fem dagar i veckan och fasta de resterande två, stark är det nya smal, det går tydligen inte att träna utan att lägga upp bildbevis på sociala medier, folk som slutar äta godis under ett år eller går ner några kilo i vikt anses vara duktiga, folk lägger upp fikabilder med förklaringar som unnar mig eller det är ju helg och så vidare… Ja, jag orkar inte rabbla upp fler exempel nu. För jag är så himla less på skiten, vill bara ställa mig upp och skrika MEN NU FÅR NI VÄL GE ER. Det ska vara gött att leva, annars kan det kvitta. Tycker i alla fall jag.

och på tal om något helt annat

Jag kan inte låta bli att undra varför ingen på kanal 9 vill svara på mitt mejl?

Hej,

Jag undrar varför Philip och John fick vara med i Big Brother-finalen utan att deras sexövergrepp nämndes? Övergreppet gjorde att de fick lämna huset, men nu låtsas ni som ingenting och jag undrar varför?  Istället valde ni att låta Adam Alsing intervjua både Philip och Johan tillsammans med deras flickvänner. Adam avslutade det hela med att säga något i stil med ”kul med kärlek i huset och inte bara bråk”.

Ni hade ju istället kunnat välja att inte bjuda in Philip och John till finalen, för att visa ert avsky och motstånd mot övergreppet som faktiskt skedde när de försökte tvinga en kvinna i huset att ge oralsex.  Personligen blev jag illa berörd av att se hur de fick utrymme att prata i tv-rutan, samtidigt som ni låtsas att ett övergrepp inte har skett. Hur kan ni tycka att deras övergrepp är ok och något att blunda för?

/ Jessica

Sådant här får mig att koka av ilska. Jävla skitvärld. Jävla kvinnohat. För övrigt tycker jag att Anna skulle ha vunnit Big Brother.

fast det kommer blåsa upp till storm står jag där jag alltid stått

Veckan innan jul, gråa tunga moln på himlen och fortfarande ingen snö. Jag är förkyld och har mina egna gråa tunga moln i bröstkorgen och fortfarande ingen att vakna bredvid. Tröttheten som aldrig går ur min kropp, sorgen som fortsätter sippra ut och lägger sig i alla vrår.

Veckan innan jul och en annan slags ledighet, jag längtar efter något annat än ensamheten. Jag viskar med ansiktet nerborrat i kattens päls vilken tur att jag har dig. Jag cyklar alltid tillbaka hem till tystnaden efter att ha suttit vid ett middagsbord fyllt med prat, barnskratt, smulor på golvet. Jag tar fram telefonen när jag inte kan somna, bläddrar förbi bilder på färdigklädda granar, hemmagjorda pepparkakshus, barn som lussar, familjer som har sitt. Jag somnar sen med tårarna brännandes bakom ögonlocken och längtan bultandes i handlederna.

Två veckor innan ett nytt år och jag förstår inte hur det kan gå så fort? Jag antar att tiden inte väntar på någon. Och jag har tänkt så i flera år nu, men ja jag hoppas att nästa år kan bli mitt.

en bild på någon du saknat i år

Jag kom att tänka på dig senast idag, när jag stod och velade bland vinhyllorna. Jag kom att tänka på den där sensommarkvällen för ett år sedan, när jag cyklade hem till dig med hjärtat i halsgropen och en flaska vin i cykelkorgen. Hur fåglarna sjöng, långt där inne i min bröstkorg också. Hur mycket vi tycktes ha att prata om, hur lätt det var att skratta ihop med dig.

Den där sensommarkvällen kommer ofta tillbaka till mig, som ett rosaskimrigt minne att luta sig mot när det mesta känns grått och tråkigt. Hur förälskad jag kände mig efter den kvällen. När vi satt i din soffa, drack rödvin, lyssnade på Cat Power och när du började stryka handen över min rygg och jag flyttade mig lite närmare dig. När vi till slut låg i soffan och hånglade, du viskandes jag gillar våra kroppar ihop och jag med bröstkorgen full av förhoppningar. När du frågade om jag ville sova över, när jag somnade med huvudet mot din axel och tätt tätt intill. Och så morgonen efter, när du stekte pannkakor och fick mig att skratta så att kaffet sprutade.

Ibland saknar mina läppar dina kyssar.

Detta var lucka elva i Emily Dahls julkalender.

and I know it’s true that visions are seldom all they seem

Första helgen i december, jag har inte klivit utanför dörren idag och jag har inte orkat med att diska det stora berget som ligger i diskhon. Jag har färgat håret, målat naglarna, dragit ut på alla sysslor eftersom jag inte haft något annat inplanerat. Jag har tänt en massa ljus, men den mysiga stämningen uteblir när jag tittar genom fönstren på andra sidan gatan, där står par som lagar mat ihop eller barn som sitter framför barnkanalen. Jag är trött, grät mig till sömns när fredagskvällen slutade med en sorgsenhet som liksom slog luften ur mig. Den sipprar ut i kroppen när jag känner mig ensam och jag kan inte värja mig, sorgsenheten känns som tusen nålar i min bröstkorg.

Att inte ha orken eller modet till att försöka närma mig en tvåsamhet igen. Att vara den som inte hör ihop med någon, som ibland får spendera helgkvällarna med katten och väntan och längtan. Att undra hur länge till livet ska se ut så här.

Att ha någon som ibland avslutar mina meningar, stryker mitt hår när mardrömmarna väcker mig om nätterna, ger rakt ut lika mycket som jag. Att få vakna med små lätta andetag mot min nacke, inte vilja gå upp ur sängen när någon liten som kallar mig mamma ligger tätt intill, ha någon att skratta och prata om min dag med över pannkakorna vid middagsbordet. Jag tror att jag skriver det högst upp på önskelistan i år.

en bild på någon du älskat i år

Jag har nu älskat dig i sju och ett halvt år, jag ska älska dig resten av mitt liv. Du får mig ibland att känna mig lite mindre rädd och mer modig, för det är så du är. Man ska ju tro på sig själv, som du har sagt. Ibland vet du mer än vad jag vet, till exempel om vilda djur eller rymden eller aktuella nyheter. Ibland frågar du om sådant jag vet lite mer om, jag tycker om att filosofera ihop med dig. Du är rolig, klok, omtänksam, bestämd. Tänk att du går i skolan nu, har en bästis, vill bli frisör när du blir stor, tycker om att rita. Det är så fint att få vara din moster.

Jag har nu älskat dig i fyra och ett halvt år, jag ska älska dig resten av mitt liv. Du har det gulligaste, mest smittsamma skratt jag någonsin hört. Du är lugn, precis som jag, men tycker samtidigt om att busa (allra helst med morfar). Du pratar mycket, berättar om sådant du sett på tv eller varit med om och jag älskar att lyssna. Du har livlig fantasi, precis som jag. Tänk att du redan kan räkna och läsa lite, har en bästis, vill köra tåg när du blir stor (precis som din gammelfarfar), tycker om att leka sovleken. Det är så fint att få vara din moster.

Så tänker jag att jag egentligen inte alls är barnlös, jag har ju er.

 

Detta var lucka tre i Emily Dahls julkalender.

nu faller regnet över oss men filmen börjar om och om

Måndag, lätt feber och rivande vindar utanför fönstret och i min bröstkorg. Dagen efter första advent och årets sista månad, jag undrar gång på gång hur ett år kan gå så fort (trots att livet tycks stå på paus). Kylan, tröttheten, febern, livet, den här dagen för fem år sedan. Gör mig nedstämd. Och känslan av att stå utanför det där som andra har, inte vara välkommen in.

Jag tänkte haka på Emily Dahls fina julkalender, men det svarta klibbiga börjar riva som rosor under huden. Sorgen sipprar ut, blir mer påtaglig för varje text jag läser i dagens lucka om den mest minnesvärda dagen det här året. Texter om ett efterlängtat plus, magar som växer och kläder som blir för trånga, bebisnackar som äntligen går att pussa på. Texter om blickar som blir till kärlek, ord som blir till löften, händer som hittar hem. Och jag fortsätter stå utanför det där, med en rivande längtan som jag misstänker har rivit upp ett hål i mitt hjärta där sorgen sipprar ut.

Men kanske nästa år.