nu faller regnet över oss men filmen börjar om och om

Måndag, lätt feber och rivande vindar utanför fönstret och i min bröstkorg. Dagen efter första advent och årets sista månad, jag undrar gång på gång hur ett år kan gå så fort (trots att livet tycks stå på paus). Kylan, tröttheten, febern, livet, den här dagen för fem år sedan. Gör mig nedstämd. Och känslan av att stå utanför det där som andra har, inte vara välkommen in.

Jag tänkte haka på Emily Dahls fina julkalender, men det svarta klibbiga börjar riva som rosor under huden. Sorgen sipprar ut, blir mer påtaglig för varje text jag läser i dagens lucka om den mest minnesvärda dagen det här året. Texter om ett efterlängtat plus, magar som växer och kläder som blir för trånga, bebisnackar som äntligen går att pussa på. Texter om blickar som blir till kärlek, ord som blir till löften, händer som hittar hem. Och jag fortsätter stå utanför det där, med en rivande längtan som jag misstänker har rivit upp ett hål i mitt hjärta där sorgen sipprar ut.

Men kanske nästa år.

jagred juleträd

Annonser

4 Comments

  1. Åh jag vet. Jag kände likadant. Min bästa dag är liksom inget alls jämfört med vad jag hade hoppats, önskat. Längtar efter den dagen jag också kan skriva att den bästa dagen i år var dagen jag plussade alternativt dagen jag blev kär igen.

  2. Tänkte lite samma sak. Typ ALLA skrev om bebis och plus och jag kände lite att min bästa dag blir nästan humoristisk i det sammanhanget…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s