du kan krossa mig, bara säg förlåt och skriv en sång om mig

Sådant jag tänker på nu när körsbärsträden slagit ut och magnoliaträden börjat knoppa:

Jag har inte haft någon mens sedan januari, men antar att det tar lång tid för kroppen att återhämta sig efter alla hormonbehandlingar.

Det oväntade och fina i att en förälder till ett barn (som jag inte känner så väl) på mitt jobb stoppade mig i korridoren och sa jag såg ditt inlägg, jag vill bara ge dig en kram och sedan gav mig en lång varm kram.

Vänner som inte hör av sig längre. Jag kan ibland känna ett sting av avundsjuka när jag tänker på de människor som har en egen liten armé av vänner, men samtidigt en tacksamhet över de få vänner jag inte kan leva utan.

Jag fortsätter önska att jag ska bli gravid det här året, varje gång klockan visar 11.11 eller 22.22.

Jag tror att jag har bestämt mig för Riga nu; att göra en embryoadoption där. Men jag känner mig inte riktigt redo ännu, måste låta mer av min sorg få sippra ut först. Måste låta kroppen och tankarna vila ett tag, låta mitt beslut landa någonstans i mig. Mina steg är tunga nu, det känns som om jag fortfarande har en lång väg att gå. För att kunna bli någons mamma. Det är en hisnande tanke att det finns två personer någonstans i ett annat land som just nu lever sina liv, bärandes på de gener som i slutändan kanske blir mitt barn. Hisnande och ibland overkligt, det var ju inte så här min berättelse skulle skrivas?