det är bara jag, bara jag utan dig

Så börjar ännu ett år gå mot sitt slut, det måste ha gått i någon slags rekordfart? Tre dagar innan julafton går jag på julledighet, kramar en kollega som ska vara ledig i två månader och när hon med glad röst säger du har kanske en liten putmage när jag kommer tillbaka? försöker jag svara något skämtsamt, men det känns mest som tusen nålar under huden. På kvällen står jag och trängs med flera tusen andra när Håkan sjunger och får mig så lätt, varje gång han sjunger att allt det bästa inte hänt än och jag vill ju så gärna också tro det. Senare under kvällen står jag på ett trångt dansgolv, skriksjunger till Håkan och Kent och börjar dansa med en tjej som frågar ska vi dansa? Hon har rött lockigt hår, glada ögon, mjuka läppar. Jag vet inte om det är jag som börjar kyssa henne eller hon som börjar kyssa mig, det spelar inte någon roll för jag är full och glad och behöver inte tänka på någonting annat just då och jag dansar till tre på natten.

Så kommer julafton och går nästan lika fort igen, nu dröjer det ett år till nästa jul säger jag och undrar hur det ser ut då, livet. Om det kanske ligger en till liten tandborste bredvid syskonbarnens tandborstar på handfatet, om jag kanske för första gången får köpa julklappar till mitt (MITT!) barn, om jag kanske har någon som då och då lägger sin arm om mig så där som jag tycker om. Om kanske, kanske det bästa faktiskt har hänt?

img_3400 img_3869

om vägen var rak, men vägen är skruvad som en psykopat min vän

Det kommer ju inte ta första gången, XX fick göra det tre eller fyra gånger säger min kollega när vi pratar om inseminationer och bebisar och jag vet att hon förmodligen har rätt, jag vet att det är ovanligt att bli gravid vid första försöket. En annan kollega frågar om jag varit i Danmark ännu och samtidigt som det är skönt att kunna prata öppet om det stressar det mig. Jag längtar efter julledighet, tänker att jag ska äta knäck bada badkar läsa böcker brodera titta på julfilmer och försöka varva ner, andas ut. Tänker att det kanske är den här stressen som gör att mensen uteblir vissa månader, att ägglossningen jag väntat länge på nu inte tycks komma, att de dyra ägglossningsstickorna börjar ta slut. Tänker att jag kan lika gärna vänta en månad till, har ju redan väntat så länge. Tänker att 2017 är kanske året då allting faller på plats, äntligen?

Försöker låta bli att tänka på det där andra. Att det kanske är något som är fel. Att det kanske redan är försent. Försöker dämpa mina förväntningar något, men det är svårt. Jag hade ju redan tänkt ut hur jag skulle berätta för min familj på julafton; hur jag skulle skriva god jul moster på paketet till min syster och god jul mormor och morfar på paketen till mina föräldrar. Men jag vet, det betyder inte att det är försent, den här resan har förhoppningsvis bara börjat.

små korta stunder är du mig och jag dig och ingenting är som vi är

Jag hör genom porttelefonen att han gråtit, när jag kommer upp i lägenheten sitter han i soffan med en pappersnäsduk i handen och blanka ögon. Mina flyttlådor trängs på vardagsrumsgolvet, jag ska snart iväg och hämta nycklar till min andrahandslägenhet. Han säger att han började gråta när han såg flyttlådorna, att det blev så verkligt då och jag vet inte riktigt vad jag ska säga men magen knyter sig när han säger något om en paus istället för ett avslut. Jag är ju redan på väg ifrån honom och har varit det länge nu.

Vi har precis haft gympa, jag går i sjuan och avskyr gympa, avskyr att behöva duscha efteråt. I omklädningsrummet har någon glömt en spetsbehå med stor kupa, C tar ner den från kroken och säger högt den kan ju inte vara din i alla fall, Jessica! och hon skrattar ihop med några andra, jag tror att jag också skrattar fastän det känns som tusen nålar under huden.

Jag sitter i baksätet bredvid Annika, vinden blåser hårt eftersom taket är nedfällt och jag håller handen över håret i ett försök att skydda frisyren. I framsätet sitter min bästis bredvid mannen hon precis gift sig med, hon vänder sig om och säger jag kan verkligen rekommendera detta, att gifta sig! med glittrande ögon och hon ser så lycklig ut och det sjunger i min bröstkorg, jag tänker att jag också vill se så där lycklig ut en dag bredvid mannen jag precis gift mig med.

Två dagar in på det nya året och jag blir hämtad på tågstationen av mamma och pappa, jag märker snabbt att något är fel eftersom mamma sitter i baksätet och hon börjar gråta när hon berättar vad som hänt. Min moster har på morgonen gått ifrån sitt dukade frukostbord och den påslagna radion för att gå ner i den kalla sjön. Hennes hund stod kvar på land, skällandes. Jag har knappt sett min mamma gråta tidigare, kommer att tänka på den där gången när jag var liten och frågade henne om vuxna kan gråta.

Vi sitter i soffan, det är lördagskväll hos mina föräldrar som är barnvakter. Tyra säger då när jag inte fanns så önskade jag mig en moster som du, och så fick jag dig! och jag skriver ner det i min telefon samtidigt som jag håller tillbaka tårarna som vill komma.

Vi trängs vid baren, han är söt och jag frågar vad han heter. Jag hör fel och tror att han svarar Love så jag säger vad fint! men sen förstår jag att han sa Jocke. Någon gång under kvällen börjar vi hångla på dansgolvet, han har piercing i tungan och jag kan inte sluta prata om det där hånglet med min bästis Maria på väg hem. Nästa gång jag är ute träffar jag på Jocke igen, jag följer med honom hem. När jag vaknar på natten för att gå på toa lägger jag plötsligt märke till hur uppenbart det är att han inte bor själv. Jag skriver om honom i mina brev till farmor.

Min storasyster sitter i ena soffan framför teven, hon gråter så som hon gjort nästan hela eftermiddagen på sitt rum till någon Whitney Houston-ballad. Hennes pojkvän har gjort slut och hon gråter så som man gråter när man går på gymnasiet och fått sitt hjärta krossat. Vi sitter framför teven och fikar, min mormor är hos oss och till mig säger hon bli aldrig kär, det slutar alltid så där och jag tänker att jag minsann aldrig ska bli kär.

Det är sensommar och andra gången vi ses, vi går uppför backar nära brofästet och förbi några harar. Vi stannar till vid vattnet för att titta på utsikten och han tar min hand, mitt hjärta hamrar så hårt att jag är rädd att han ska höra det. Plötsligt står han nära nära, han kysser mig och det var så länge sen jag kysste någon att mina ben blir till gelé. Han fortsätter hålla min hand när vi går nerför backarna igen, mitt hjärta fortsätter hamra så hårt att jag tror han kan höra det.

om jag var en fallande stjärna kunde du önska nåt stort

Redan andra helgen i december och årets sista månad, jag får nästan svindel när jag tänker på tiden och hur fort ett år ramlar förbi. Det är plusgrader ute och ingen julstämning än så länge, det var väl nyss midsommar? Mörkret och vardagen gör mig så himla trött, orden vill ut men dom fastnar någonstans.

Så kommer det en torsdag då jag sitter mitt emot min KBT-terapeut för ett avslutningssamtal, jag pratar fort om jobbet som jag fortfarande gillar så himla mycket trots stressen, om lägenheten som blev min, om barnet som jag längtar efter men som ännu inte finns, om dejtandet som inte känns särskilt lustfyllt eller viktigt just nu, om medicinen som jag börjat trappa ner på. Och precis som för ett år sedan säger jag till henne att jag känner mig pepp på nästa år, det är bara att fortsätta liksom säger jag och menar det. Absolut! svarar hon, innan vi skiljs åt säger hon att jag ska klappa mig själv på axeln och vara stolt över mig själv. Det känns nästan som om jag svävar en liten bit ovanför marken när jag cyklar till jobbet.

Lördag 22.22; jag önskar att den himla ägglossningen ska komma någon gång och att 2017 är året då jag faktiskt får bli någons mamma.