Fyra månader in på året, fyra veckor sedan ett krig bröt ut och jag har svårt för att sortera alla mina tankar och känslor. Så mycket, men samtidigt så lite, som hänt. Nu är det sommartid, fiskmåsarna skriker om kvällarna och körsbärsträden har börjat blomma. Jag jagar orden, skriver sms om längtan och tänker att livet pågår som vanligt samtidigt som det brinner i en annan del av Europa.
Jag berättar för min terapeut om min rädsla för att en dag vakna upp och inse att jag blivit den där gamla, ensamma och bittra människan jag svor på att aldrig bli. Med betoning på det bittra. Hon svarar att jag är en alldeles för fin person för att bli det jag räds, jag hoppas att hon har rätt. Jag får i hemläxa att lista fem bra egenskaper med mig själv varje dag, jag kommer oftast bara på tre. När jag ser mig själv i spegeln ser jag det trötta och åldrande, linjer som blivit fler och djupare, men jag försöker tänka snälla tankar om mig själv och slå bort känslan av fulhet.
En lördagskväll i början av februari frågar jag honom, killen jag dejtar, om han vill bli ihop med mig. Han svarar ja, håller om mig och det känns nästan som om mina trasiga bitar börjar pusslas ihop igen. När jag följer honom till tåget hittar jag en krona på marken, tar upp den för att spara den som en tur-amulett och han stryker min kind så där som jag älskar att han gör. Fyra månader in på året och jag är kär, så himla kär. I någon som är kär i mig tillbaka. Tänk att jag får vara med om det, tänk att det finns plats för pirr och sockerdricka i bröstkorgen som är fylld med så mycket trassel och svärta. Jag känner mig försiktigt hoppfull om våren, sommaren, det här året.
á bout de souffle 