i en evighet levde jag som om du inte fanns, i alla drömmar var du ändå nära

Och så går luften ur mig. Jag ligger i den där obekväma gynstolen, tittar på skärmen som visar min livmoder och undrar om jag någonsin kommer att få se något annat än en ekande tomhet, om jag någonsin kommer att få höra ljudet av någon annans hjärtslag inne i min kropp.

Jag tror att detta mörka parti vid livmoderhalsen är en polyp säger hon och luften går ur mig eller om det är hoppet, jag vet inte och jag vet inte om det är nu jag ska börja gråta eller skratta. Det är som om min kropp vill säga mig något, jag kan bara inte förstå.  Jag kan inte förstå varför jag fått en kropp som denna, samtidigt som längtan hela tiden växer sig starkare i min bröstkorg? Vilket tråkigt besked idag säger hon sen och jag känner mig så himla himla himla trött, men måste cykla iväg till jobbet. Nu står allting på paus i några månader eftersom jag blivit remitterad vidare och det enda jag kan göra nu är att fortsätta vänta vänta vänta.

Jag kommer inte att bli gravid det här året. Det sista lilla hoppet håller fast vid nästa år; kanske kanske kanske händer det nästa år. Kanske kommer denna jul bli den sista som barnlös, kanske får jag köpa julklappar till mitt barn nästa jul. Tankarna skenar lätt iväg och hamnar där, i framtiden. Sorgsenheten i bröstkorgen brer ut sig, lägger sig i alla vrår och pulserar i mitt blod. En kväll tänker jag om jag börjar gråta nu så vet jag inte hur någonsin ska kunna sluta och jag försöker hålla inne sorgen, men det går inte. Jag gråter gråter gråter över mitt ofödda barn som kanske aldrig blir mitt.

det regnar genom kragen, står lutad mot en stenstaty

Så har det redan gått elva dagar in i oktober, mörkret smyger sig närmare och om några veckor är det vintertid. Jag undrar om jag någonsin vänjer mig vid tidens framfart? Oktober som kan vara vackert med allt det röda gula orange och förhoppningarna bultandes under den tjocka tröjan, men också regntungt grå med den molande oron under huden. Oktober som jag på de bra dagarna tänkt är månaden då jag blir gravid.

Men så har det gått elva dagar in i oktober och jag har stannat hemma från jobbet i några dagar nu. I torsdags höjde jag dosen på nässprayen, kroppen reagerade med magont, hjärtklappning och illamående. Nu väntar jag på att det ska komma en blödning innan jag kan börja med hormonsprutorna på nytt. Ständigt denna väntan. På att kroppen ska fungera som jag önskar. På att förhoppningarna ska få börja ta större plats än den molande oron där under den tjocka tröjan, under huden.