I dream of you when I close my eyes

I helgen har jag bara varit hemma, inte träffat eller pratat med någon. Planterat om blommor, vilat, klappat katten, tittat på skräckfilmer, målat naglarna, städat, lyssnat på Sarah Klang, tvättat. Ganska tråkigt, men också skönt och framförallt välbehövligt att vila från alla intryck och försöka bli av med förkylningen. Jag har dragit loss några gråa hårstrån framför spegeln, räknat rynkor och fläckar, tänkt på tiden och på kroppar. Jag har tänkt på barndomsminnen som jag sparar längst in i bröstkorgen, tänkt på barndomsminnen som jag vill ge.

Så kom ångesten smygandes, den sköljde över mig igår när jag stod och bakade chokladbollar. Längtan gör så ibland; får mina tankar att skena iväg och får mig att känna mig hudlös. Jag tänkte på mig själv som en mamma som gör chokladbollar med mitt barn en söndagseftermiddag, tänkte på hösten och på ett gammalt blogginlägg, tänkte på allt det där som jag längtar efter och kan se framför mig om jag blundar, tänkte på hur svårt det kommer att kännas om det inte blir så, om denna långa väntan kommer vara förgäves. Imorgon börjar jag med nässprayen igen, den andra behandlingen är därmed igång och jag antar att jag bara kan fortsätta hoppas, vänta, längta.

img_1197

men jag är lost in space nu och rymden är så stor

När barnen på mitt jobb börjar prata om det här med barn med mig, är nyfikna och ställer frågor. Har du barn? Varför har din syster barn, men inte du? Vill du inte ha barn? Måste man vara gift för att få barn? Och så frågan som landar hårdast när jag känner mig hudlös, frågan som har kommit till mig med när ångesten har galopperat i bröstkorgen. Tänk om du aldrig får barn? Det vore ju väldigt sorgligt tänker jag och säger högt.

När en kollega frågar hur det går med behandlingen, om jag känner av några biverkningar från sprutorna, säger du har verkat lite ledsnare på sistone och sedan du skulle bli en sådan bra mamma! med ett utropstecken.

När jag får min nya behandlingsplan med posten, räknar ut att jag kan få en sommarbebis, om allt går som det ska. När jag tänker på tiden som inte väntar på mig, som kanske suddar ut hoppet längs med vägen.

När jag ligger nedbäddad med feber och hjärtklappning och oceaner av tid till att tänka på allt som skaver.

Det är då jag känner hur trött jag faktiskt är. Att det skulle vara så här utmattande, så här svårt, att längta och vänta på min tur, det hade jag nog aldrig kunnat ana. Att försöka förstå och förlåta min kropp som inte fungerar som den ska, känna hur maktlösheten river i mig. Att ändå hålla taget om det där hoppet som sägs vara det sista som överger en, att tänka nu så är det väl ändå min tur? som i den där Lisa Nilsson-låten.