du säger att kärleken aldrig var till för dig, att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen

Att stå vid samma strand som jag ofta var vid som barn, att hålla min systerdotter hårt i handen och hoppa genom höga vågor och skrikskratta ikapp. Att känna mig mer levande än någonsin där i vattnet med henne, tänka att jag kommer spara just detta minne på ett särskilt ställe så att jag kan ta fram det när jag behöver och hoppas att hon gör detsamma. Och att sitta bredvid henne när hon ritar, lyfter på huvudet och frågar om jag tycker det är jobbigt att vara stressad. Eller när vi sitter på en filt i trädgården och hon frågar om jag någon gång blivit retad. Så pratar vi om det; hur det känns att vara stressad, att det finns personer som kan vara lite taskiga och annat mellan himmel och jord. Så tänker jag att hon måste vara den klokaste jag känner, att jag vill bära henne högt genom livet.

Att få se en bild på en alldeles ny ljuvlig efterlängtad bebis och känna sådan enorm glädje och sätta mig på tåget mot storstaden av längtan. Att få hålla min bästa väns bebis Doris i min famn när hon är en dag gammal, stryka handen över hennes kinder händer fötter och bli fullkomligt förälskad. Att undra om jag någon gång får höra det efterlängtade lejonvrålet. Om min bästa vän någon gång får hålla min bebis i famnen och känna samma som jag. Om mina syskonbarn någon gång får kusiner att hoppa i havsvågor och skrikskratta med. Att ständigt komma tillbaka hit, fastna i detta.

Att höra någon prata om sin granne som en slags sorglig figur; någon som aldrig fick barn och som lever i ensamhet med katten. Att undra om jag kommer bli den där sorgliga figuren som andra pratar om. Att läsa någon annans ord och känna igen tankarna som om de vore mina egna. Att känna mig ensam även när jag har människor omkring mig, det finns ingen som är min och jag finns inte i någons blick tankar bröstkorg. Att somna med ett blekt sommarminne bakom mina ögonlock, jag är rädd att jag ska glömma hur det kan kännas. Att gå med längtan i varje steg jag tar.

and my world will stop spinning and that’s just the beginning

Sommaren fortsätter skynda fram, jag spenderar några dagar i det vita huset som jag vuxit upp i och tystnaden blir mer påtaglig här än i min storstad. Jag ligger på en filt i skuggan och med huvudet mot marken och tröttheten bakom ögonlocken kan jag nästan höra skrikskratten från förr när vi lekte tre varv runt huset eller sprang nakna genom vattenspridarens kalla strålar.

Så kommer kvällen, jag är själv i det vita huset och känner hur rastlösheten och ensamheten river. Tankar och känslor från förr studsar mellan väggarna i mitt gamla flickrum, ångesten smyger sig på och landar till slut i bröstkorgen bredvid ensamheten.

Så tänker jag på meningen sorg detonerar utan sällskap och jag tänker på tomrummet bredvid mig. Där det inte finns någon som vill rita hjärtan vid mitt namn eller ligga på en filt med blicken mot himlen för att räkna stjärnfall och önska kärleksord eller dra handen genom mitt hår bara för att jag tycker om känslan av någons hand genom mitt hår. Så tänker jag att sorgen kan jag i alla fall kalla min.

but she falls short and the night explodes in laughter

Känslan som förföljer mig; att stå kvar med flackande blick och rastlösa ben och vänta på min tur. Vänta på att bli vald, helst innan Linda E eller Linda C, i den där gympasalen med grönt golv och så viskningarna inne i omklädningsrummet. Känslan av att bli över istället för att bli vald, att höra hemma någonstans i bakgrunden där ingen ser eller hör.

Känslan av att fortfarande stå kvar där bland plintar och studsmattor, Date-parfym och Jane Hellen-shampoo. Det blir ibland så plågsamt uppenbart för mig; jag är inte någons självklara val. Jag står kvar där i bakgrunden, trots alla år. Den där känslan som smyger sig in överallt. Som när jag söker en vacker främlings blick men märker att han tittar förbi över genom mig, att hans blick landar på någon annan. Som när jag tittar efter jobb som jag vet att jag inte kan få, jag har för lite erfarenhet och för mycket ångest. Som när jag försöker få tag i läkare eller handläggare och möts av tystnad, ingen som ringer tillbaka och tröttheten ramlar över mig.

Känslan av att vara grå, nästintill osynlig. Kanske är det inte så konstigt att jag alltid fått höra att jag är tystlåten och blyg. Kanske är det inte så konstigt om jag inte ens orkar försöka.

I always thought I´d be a mom, sometimes I wish for a mistake

Jag glömmer ibland bort att mitt mående påverkar människor i min omgivning också, att min ensamhet kan få andra att tycka synd om mig. Jag tänkte på det under helgen som var; hur mamma mer än en gång nämnde att jag borde gå ut med min kusin som också är singel, hur hon frågade om dejten jag varit på, osv. Hon menar såklart bara väl, men ibland lägger sig hennes förväntningar ovanpå mina som ett tryck över bröstkorgen och stressen fladdrar.

Om en månad fyller jag år, nya rynkor har lagt sig till rätta kring ögonen. Så är det verkligen sommar igen, mer än halva året har gått och jag har fortfarande inte fått ordning på mina tankar och allt där emellan som jag behöver få ordning på. Men vissa saker tar längre tid än andra, vissa väderkvarnar är svårare att slåss mot. Jag blir frustrerad, men försöker att inte vara för hård mot mig själv.

Så träffar jag en gynläkare, jag har haft lite ont och känt mig orolig. Det tycks inte vara något allvarligt, men hon säger att jag har små äggstockar. Hon frågar om jag någon gång varit gravid, när jag säger nej kommer ett snabbt varför? och det känns som ett knivhugg mellan revbenen. Som en påminnelse. Om det jag längtar efter mest, men som ännu inte kommit till mig. Som kanske aldrig kommer till mig. Så läser jag Jennys finafinafina ord till sitt barn och tänker att det där lejonvrålet, jag hoppas det kommer ljuda i min bröstkorg en dag. Jag hoppas jag får höra ditt lejonvrål genom staden och molnen och murarna jag byggt upp, mitt ofödda barn. Jag hoppas att min längtan inte är förgäves.

och dom vekaste fåglarna som aldrig vågade flyga, nu flyger dom ut mitt huvud, får mig att känna mig glad att jag inte är där

Jag fick en kommentar av en fin läsare och kände att jag ville skriva ett litet inlägg om det här med att våga bryta upp. Sarah skrev:

Har följt dig sen ditt uppbrott för ett par år sedan och tycker att du är så himla bra. På att skriva, stå upp för dina drömmar, tänka och tycka bra och fint. Kanske därför jag vänder mig till dig nu… Är 30+ och står nog i begrepp att avsluta den relation jag haft de senaste 6 åren. Anledningarna är många, men han är en fantastisk person. Bara inte för mig och jag är nog skyldig oss båda att bryta i detta läge. Du har ju gjort denna resan – hur fasen gör man, vad fasen säger man? Ett inlägg kanske vore fint.

Jag har inga rätt svar, jag kan bara utgå från min egen upplevelse. Först;  du är modig, som inser att du inte blir en lycklig person om du fortsätter förhållandet och att du vill göra något åt det. För det andra; det kommer att bli bra. Du kommer att ta dig genom det, du kommer att se tillbaka och inse att du gjorde det rätta valet och till slut landa i det. Allt det där praktiska kommer också att ordna sig, det gör det alltid på något sätt.

Det finns egentligen inte någon väl vald tidpunkt eller några rätta ord när man har bestämt sig. Du har säkert burit på tankarna om ett slut länge nu, försök att vara så ärlig du kan och orkar mot både dig själv och din partner. Du känner bäst själv när det är dags att börja förvandla dina tankar till ord, men gör det så snart du orkar för bådas skull. Kanske har du någon vän som du kan anförtro dig till? Som kan hålla dig om ryggen och vara ditt stöd extra mycket under den här tiden. Själv stängde jag alla ute, vilket bara gjorde att jag kände mig ännu ensammare med mina tankar. Jag kände sådan skuld och sorg, över hans drickande mina tankar alla år som plötsligt skulle lösas upp. Men skulden var inte min att bära, den är inte heller din.

Den där våren och sommaren för tre år sedan känns lite suddig så här i efterhand, som om hjärnan valt att plocka bort minnen som är för svåra. Det gick nog ganska fort också, när orden väl var sagda. Jag bodde hos mina föräldrar över sommaren, började packa ner mina saker i flyttlådor och hittade sedan ett boende i andra hand någon gång under sensommaren. Det kändes jobbigt och svårt, samtidigt som det var en känsla av frihet att faktiskt ta steget. Seperationsångesten rev i början, men det är väl inte så konstigt när man efter nio år inser att man är helt själv i en lägenhet som egentligen är någon annans. Det blev bättre. Det blir bättre. Även om det känns svårt under tiden, kommer du en dag plötsligt inse hur lättare dina steg och dina andetag är.

Som sagt, svårt att ge några fler konkreta tips. Men det viktigaste; följ magkänslan och tänk på dig själv i första hand. Att stanna kvar i något av samvetskval eller medlidande är inte rättvist mot någon. Var så ärlig som du kan och försök att inte oroa dig för mycket om det framtida. Våga be om hjälp hos dina vänner. Var inte så hård mot dig själv. Du är modig och det kommer att bli bra. Du kommer att känna dig starkare på andra sidan.