och varje moln är trasigt, du räknar allt sorgligt natten lång

Så kommer det en fredag när jag väcks av ett skyfall tidigt på morgonen, jag sover med öppet fönster och hör hur det smattrar. Typiskt midsommarväder tänker jag och somnar om, när jag vaknar igen har det slutat regna. Det börjar kännas som om jag har mensvärk, vågar nästan inte gå på toaletten under hela midsommaraftonen. Plockar blommor, dricker Pommac, äter sill, gör några kransar, hänger med mina bästisar. Känner mig ändå lite nedstämd, tänker på värken i magen, tänker på söndagen som är min testdag.

Och när söndagen till slut kommer vet jag redan. Det kommer ljusrosa fläckar på pappret när jag torkar mig, värken blir värre. Graviditetstestet visar såklart bara ett enda streck, inte två. Jag ringer mamma, känner att jag saknar henne, saknar min familj. Det blir ingen bebis i mars, jag kommer inte att vara gravid på min födelsedag det här året heller, jag hade inte behövt googla gravid 1 månad flyga utomlands. Jag känner mig nästintill dränerad på känslor, har inte ens gråtit. Känner mest för att sova, men sover dåligt om nätterna. Nästa vecka åker jag till Mallorca, tack och lov för det, jag behöver verkligen komma bort från verkligheten ett tag.

man måste genom drömmar, man måste dö några gånger innan man kan leva

Så går tiden plötsligt alldeles för sakta, dagarna är långa och sävliga, jag förstår inte hur det bara kan vara tisdag? Det är som om jag håller andan och väntar på att kunna andas ut igen. Denna väntan, oro, ovisshet är nog det svåraste jag har varit med om.

Så får jag veta att mitt enda ägg faktiskt blev befruktat (!!!) och jag kan inte riktigt förstå att det är sant, att jag får höra något positivt. Mamma följer med mig igen när det är dags för insättning av ägget, älskade mamma som hoppas med mig. På med den fula landstingsskjortan igen, nervositeten bubblandes under huden och förhoppningarna likaså. Jag blir tårögd när jag får se det lilla embryot på en datorskärm, embryot som kanske kanske kanske blir mitt barn. Det är som om hela rummet fylls med förhoppningar när insättningen är gjord, jag känner mig glad men trött. Då hoppas jag att vi ses vid ett ultraljud längre fram, säger läkaren med ett leende.

Och sedan börjar väntan, den längsta jag någonsin upplevt. Jag googlar mig fram till årsgamla trådar på Familjeliv, försöker tolka kroppens symtom eller icke symtom, väntar in i det sista till att gå på toaletten eftersom jag är så rädd att det ska finnas blodfläckar i mina trosor, tänker på framtiden med en liten bebis som kanske kommer till våren och som kanske har min uppnäsa eller samma lilla grop i hakan. Och än har hoppet inte runnit ur mig, jag fortsätter väl att vänta med hjärtat i halsgropen.

img_5528

du sa: inget här är givet, för sådant är livet

Så är juni och sommarvärmen redan här, om en månad har jag semester och kan inte låta bli att undra hur en vårtermin kan rusa förbi så snabbt. Juni har varit i mina tankar under en lång tid, jag har längtat och nu är den här. Månaden då jag faktiskt skulle kunna bli gravid.

Så har jag fortsatt med min behandling och tagit mina sprutor, jag har badat i en sjö, jag har tagit med min systerson på sin första fotbollsmatch, jag har köpt böcker till sommarens resa till Mallorca, jag har sett syrenerna och pionerna blomma över, jag har känt förhoppningarna fladdra i min bröstkorg men inte riktigt vågat omfamna hoppet. Jag har gjort ett ultraljud för att se hur många äggblåsor jag fått, jag var beredd på att få dåliga nyheter eftersom det inte fanns en enda äggblåsa förra gången. Men nu fanns det två stycken. Två fina äggblåsor, som läkaren sa. Det är väldigt lite, men det är också bättre än ingenting alls.

Så kommer det en torsdag när väckarklockan ringer strax efter sju och det känns som om jag knappt har sovit något under natten. Mamma hämtar mig, kör mig till kvinnokliniken och följer med när jag äntligen ska göra ett äggplock. Jag känner mig lugnare när hon är med mig, vi pratar om annat och hon tar kort på mig när jag har den fula landstingsskjortan på mig, jag försöker hela tiden hålla nervositeten och oron borta. När sjuksköterskan kommer för att sätta nålen i min arm börjar radion spela Marie Fredriksson, jag vill känna tro sjunger hon och jag tänker att jag också vill det. Sedan får jag en grön pappersmössa på huvudet, hälsar på läkaren och däckar nästan direkt efter att jag fått lugnande och smärtstillande. När jag sedan vaknar till igen har det kommit in en frukostbricka, jag får äntligen dricka kaffe och äta något. Jag vågar nästan inte fråga hur det gick, men får veta att läkaren bara lyckades plocka ut enda ett ägg från mina blåsor. Nu får vi hoppas att det är guldägget! säger sjuksköterskan och jag ler, men vågar inte riktigt hoppas. Imorgon får jag veta.