jag kan inte sjunga sorglösa ord, jag hör inte mitt eko slå mot gatan

Äntligen maj, äntligen sommarvarmt och fågelkvitter, äntligen gröna träd och fräknar. Plötsligt är det bara några dagar kvar till juni, imorgon ska jag nog cykla ner till stranden och bada i havet för första gången i år. Plötsligt är det bara några veckor kvar till skolavslutningen, förväntningarna vibrerar i luften och snart har halva det här året passerat.

Jag känner mig trött, det är så många tankar som snurrar i mitt huvud mest hela tiden, vissa dagar känner jag mig yr. Maj har varit fin, men även påfrestande. Igår var det mors dag och jag hade en mysig dag med familjen, men på kvällen kom ångesten ifatt mig. Det kändes som om sorgen sipprade ur min bröstkorg, ut i mina vener, det var länge sedan jag grät så mycket. Det blev nog för mycket att scrolla förbi alla instagrambilder på barnteckningar, blombuketter plockade av barn och växande magar. Känslan av att stå utanför något som jag längtar så innerligt efter, något som jag kanske aldrig får komma in i. Det är svårt att förklara den känslan för någon som inte förstår, kanske som ett lejonvrål som längtar ut men som fastnat någonstans under revbenen nära hjärtat. Som jag hoppas att lejonvrålet har fått komma ut till nästa mors dag, att jag faktiskt är någons mamma då.

fallande stjärnor förvinner och slocknar men önska nåt stort ändå

Något som är näst intill omöjligt för mig att inte tänka på mitt i allt detta är min kropp. Alldeles för ofta upptar den mina tankar just nu, jag märker hur det påverkar mig och det känns lite jobbigt att skriva om. Ju närmare jag kommer dagen då det är dags att göra ett ultraljud för att se hur många äggblåsor jag fått, desto mer tänker jag på min kropp och känner hur nervositeten river i mig.

Det är som om en läkares ord från förra året har etsat sig fast hos mig; om du så bara går upp ett gram i vikt, försök att gå ner det igen, det är det enda du själv kan påverka. Och jag har ju egentligen ett okomplicerat förhållande till min kropp, men när det blir så påtagligt att något inte fungerar som det ska, känns det oerhört frustrerande. Först väntar en på att få ägglossning och mens, sedan när en väntar på ett plus på stickan blir det istället en sorg när mensen kommer. Att i denna väntan och oro även behöva tänka på om jag har gått upp ett gram eller inte stressar mig enormt mycket; tänk om det är mitt eget fel om behandlingen inte lyckas den här gången heller?

Samtidigt vet jag att allt inte är svart eller vitt, att många saker spelar in i det här fertilitetslotteriet. Och samtidigt tänker jag hellre på vad en annan läkare sa förra året; ta nu hoppet med dig för det finns där. Jag har i alla fall fortfarande hoppet.

sorger är som sånger, man övar, kanske blir man bättre

Så kommer det en dag när en inser att körsbärsträden står i full blom och magnolian knoppar, ibland stannar jag upp bara för att titta upp mot det rosa och vita. Det går så fort, snart har träden blommat över och våren gått över till sommar. Men våren får gärna sakta ner lite, jag önskar att den kunde vara lika lång som min barndoms vårar.

Så kommer det en natt när jag drömmer intensivt och så himla verkligt. I drömmen bar jag på ett barn, kände tyngden av den växande magen och höll mina händer om den. Jag kände en sådan samhörighet med barnet som låg där inne, i min mage. Och så födde jag henne, min dotter. Hon kändes så liten, så verklig. Jag hade svårt för att komma på ett namn till henne, men visste att hon var min, bara min. När jag vaknade började jag gråta.

Så har vintern äntligen rasat ut. Och äntligen är maj här; månaden då jag påbörjar min IVF-behandling. Äntligen.