Sommaren är inte slut än, men luften har blivit kallare och nätterna mörkare och jag har blivit ett år äldre. Jag bläddrar genom bilderna i min telefon, tänker att de fina sommardagarna och kvällarna varit många och jag är tacksam. En sommar fylld med åska, väntan, stranddagar, glass, barnskrikskratt, rosévin, bebisgos, alldeles för varma dagar, tjejsnack, längtan, långa sovmorgnar, nostalgi, utflykter. Ångesten syns inte på bilderna, men den finns där hela tiden, under huden redo att explodera när jag ignorerat den för länge.
Så pratar de om hösten, jag är rädd för mörkret som kommer att bli mer påtagligt, rädd för att det ska dra ner mig till det bottenlösa. Men jag har lovat min bästa vän, jag kommer aldrig att välja mörkret som sista utväg. Och sjuåringen pratar om hur tokigt det är att ta död på sig själv, jag ser hur hon och lillebror springer i samma trädgård som jag och min storasyster sprang i som barn, de håller varandra i handen och hoppar samtidigt i den lilla poolen och skrikskrattar och jag tänker att jag vill inte missa en enda stund. I januari har det gått tio år sedan min moster valde mörkret i botten av en sjö och jag tänker att det är så mycket hon missar, dumma älskade moster.
Så frågar min vän hur det går med dejtandet, undrar om det kanske är svårare ju äldre man blir. Jag tycker att det är svårt, men det handlar nog främst om rädsla. Men det finns någon med de finaste bruna ögonen som jag inte riktigt kan sluta tänka på, som jag i princip bara sagt hej till men som tycks kunna se rakt igenom mina murar när våra blickar möts. Så som de gör varje gång jag handlar på Hemköp och han är där, jag har börjat gå dit när jag tror att han jobbar. Vi gick förbi varandra på gatan för några veckor sedan, jag lade märke till honom innan jag såg att det var just han och han lade märke till mig och våra blickar möttes under tiden vi gick förbi varandra. Det var fint, han är fin.
Så pendlar jag mellan att känna mig pirrig och patetisk, innan jag somnar spelar jag upp i huvudet olika scenarion om hur jag eller han tar första steget och hur vi sedan råkar passa ihop som två pusselbitar. Det är något med hans blick, hans röst och luften mellan oss som ger mig hjärtklappning, som gör att jag vill ligga på hans arm och prata hela natten och somna med hoptrasslade ben. Så har jag lagt en lapp med mitt telefonnummer i min plånbok, tänker att jag kanske någon dag känner mig modig och ger den till honom. Kanske, kanske inte.
á bout de souffle 