Höstterminen är igång och sommarmelankolin ett faktum, snart är de mörka och kalla kvällarna här, snart ligger de rödgulbruna löven på marken. Folk pratar om nystart och framtidsdrömmar, det ska köpas nya kalendrar och höstkläder och det ska planeras in nya roliga utmaningar, kanske skaffar man sig en ny frisyr. I tjejvärlden är det nytt år på fredag skriver Sandra och Elinor skriver fint om saker hon tar med sig in i september. Jag gillar tanken på nystart, att få börja om, men har själv svårt för att hitta peppen, orken eller inspirationen just nu.
Jag är fortsatt sjukskriven och ångestriden, hittar inte några snygga höstkläder och borde väl göra något nytt med mitt hår, kanske mitt liv. Jag lyssnar på Taylor Swift och tänker på sommaren som aldrig riktigt började innan den tog slut och havsbaden som aldrig blev av. Jag tänker på hösten som skulle ha varit något annat, det var ju meningen att jag skulle vara föräldraledig med en nyfödd nu (istället för att sitta i jobbiga jobbmöten). Jag tänker på förväntningar och vänskap, tystnad som gör ont. Jag väntar på min mens, köper ägglossningstest för att hålla lite koll på min cykel och hoppas på ett mindre mirakel som gör att jag blir gravid med min kille istället. Jag scrollar Hemnet-annonser, längtar efter min kille när han inte är hos mig eller jag hos honom. Jag har tagit upp skrivandet på min bok igen, hoppas att den får bli mer än en dröm (och att någon vill läsa). Dagarna fortsätter att gå, även om det är sommar eller höst, tiden väntar fortfarande inte på någon.
á bout de souffle 