tiden läker om vi får den att stanna, andas

Det är svårt att hitta ljusglimtarna när man har det tungt säger min terapeut och jag nickar, säger att jag ändå har några sådana. Ljuspunkter. Saker att se fram emot. Gå på konsert med min bästis och syster, 100 skrivna sidor på min bok, fira jul med min kille och hans familj, söka nytt jobb för att få en nystart, min katt, fira två år med min kille, börja med en ny hormonbehandling när nästa mens kommer.

För en månad sedan var jag i Riga och gjorde en hysteroskopi, min mamma följde med. Jag var lite nervös över att sövas, men det gick bra. Jag skickade ett meddelande till min kille så fort jag vaknat till, visste att han var orolig och det kändes fint att veta att han tänkte på mig. Läkaren sa att allt såg bra ut, det skickades iväg en biopsi också. För några veckor sedan fick jag veta att det såg bra ut på biopsin; ingen inflammation. Så nu har kliniken en ny behandlingsplan för mitt nästa försök, med några ytterligare mediciner som förhoppningsvis ska hjälpa till. Jag försöker hitta peppen, hoppet som fladdrar i bröstkorgen, men det är rädslan som tar tar upp nästan all plats där. Rädslan som svärtar ner, gör allt lite dunkelt och suddigt i kanterna.

Du ser ledsen ut i ögonen säger min terapeut när vi pratar om min barnlängtan, jag tittar ut genom fönstret och tänker, försöker samla tankarna. Så många tänk om som spelas upp i mitt huvud, så många turer mellan hopp och förtvivlan att jag blir snurrig och illamående. Ja jag känner mig lite ledsen när jag tänker på det, svarar jag.

your back beneath the sun, wishin’ I could write my name on it

Jag tror inte att det är särskilt många som läser denna oregelbundna dagbok fortfarande, men skriver väl ändå mest för mig själv för att få ut tankarna som skaver. Det har redan hunnit bli oktober och mörkret kommer tidigare om kvällarna nu, jag vänjer mig aldrig vid att månaderna och årstiderna rusar förbi. Om två veckor är min sjukskrivning slut och det är tänkt att jag ska böra jobba heltid igen, men känner hur lusten krymper med tiden. Årets löneförhöjning blev samma som förra året (hela trehundra!) och jag känner mig kass och omotiverad, känner mest för att sitta hemma och skriva på min bok och kramas med min kille. Självförtroendet sviktar, men aldrig när jag är med honom.

Med höstmörkret kommer längtan efter något annat, utan att riktigt veta vad. En förändring, något som suddar ut känslan av att ständigt stå och stampa på samma plats. Jag går på en lägenhetsvisning, kontaktar kliniken i Riga om min oregelbundna mens, sparar pinterest-bilder på vackra bröllopsklänningar, pratar med min KBT-terapeut om vännen som tydligt visar att hon inte längre vill vara min vän och hur jag ska försöka skifta mitt fokus till sådant som får mig att må bra, klipper mig men känner mig fortfarande ful, drömmer konstigt om nätterna, känner mig tacksam för katten Pelle som bott hos mig i ett halvår nu. Och tänk, snart är alla träd gula, röda och orange och säga vad man vill om hösten, men den brukar faktiskt vara ganska fin att titta på.

like the stars miss the sun in the morning sky

Höstterminen är igång och sommarmelankolin ett faktum, snart är de mörka och kalla kvällarna här, snart ligger de rödgulbruna löven på marken. Folk pratar om nystart och framtidsdrömmar, det ska köpas nya kalendrar och höstkläder och det ska planeras in nya roliga utmaningar, kanske skaffar man sig en ny frisyr. I tjejvärlden är det nytt år på fredag skriver Sandra och Elinor skriver fint om saker hon tar med sig in i september. Jag gillar tanken på nystart, att få börja om, men har själv svårt för att hitta peppen, orken eller inspirationen just nu.

Jag är fortsatt sjukskriven och ångestriden, hittar inte några snygga höstkläder och borde väl göra något nytt med mitt hår, kanske mitt liv. Jag lyssnar på Taylor Swift och tänker på sommaren som aldrig riktigt började innan den tog slut och havsbaden som aldrig blev av. Jag tänker på hösten som skulle ha varit något annat, det var ju meningen att jag skulle vara föräldraledig med en nyfödd nu (istället för att sitta i jobbiga jobbmöten). Jag tänker på förväntningar och vänskap, tystnad som gör ont. Jag väntar på min mens, köper ägglossningstest för att hålla lite koll på min cykel och hoppas på ett mindre mirakel som gör att jag blir gravid med min kille istället. Jag scrollar Hemnet-annonser, längtar efter min kille när han inte är hos mig eller jag hos honom. Jag har tagit upp skrivandet på min bok igen, hoppas att den får bli mer än en dröm (och att någon vill läsa). Dagarna fortsätter att gå, även om det är sommar eller höst, tiden väntar fortfarande inte på någon.

doktorn såg upp från sina papper, hjärtat krossat på elva ställen

Semestern kom och gick ungefär lika fort, sommaren har nästintill regnat bort och jag hinner som vanligt inte riktigt med. Tiden väntar fortfarande inte på någon, mina andetag blir snabbare och ångesten fladdrar i bröstkorgen. Barcelona känns redan som en evighet sedan och jag längtar tillbaka, vill spendera kravlösa och varma dagar med min kille. Vill leva i en bubbla med honom utan att behöva tänka på att det är nio månader sedan jag var i Riga för min senaste återinföring, att jag blivit sjukskriven på halvtid för ”medelsvår recidiverande depression och ångest”, att min vänskapskrets tycks krympa och avundsjukan som river när någon firar sin födelsedag med ett stort gäng vänner, att läkaren i Riga hade semester när jag var beredd att åka dit för en hysteroskopi (den behöver tajmas med min mens), att folk börjar prata om höst och höstmörker redan i början av augusti eller att jag drömmer verklighetstrogna drömmar där jag antingen föder barn i ett badkar eller ammar någon annans bebis.

Och imorgon fyller jag år. Fyrtiofyra. Två siffror jag inte riktigt kan förlika mig med, men vad gör man. Jag försöker vara mjuk mot mig själv, men min ångest skriker att tiden är knapp och påminner mig om att augusti också skulle ha varit min bebis födelsemånad. Om det där embryot bara fått växa klart till en bebis, min bebis. Jag skulle ha varit höggravid nu, kanske tacksam över att sommaren inte varit så varm som sommaren 2018. Det blir ännu en födelsedag utan en bebis i magen eller famnen, bara en skrikande ångest och vetskapen om att andra i min ålder börjar få tonårsbarn. Men jag ska åtminstone äta tårta och önska mig hårthårthårt när jag blåser ut födelsedagsljusen.

och över oss hänger fågelsång

Så kom juni och redan ett halvt år in på 2023, sommaren rasar och tiden med den. Hur det är möjligt att hinna carpa alla diem har jag ännu inte lärt mig, frågan är om jag någonsin kommer göra det. Det har varit skolavslutning, finklädda barn sjungandes Pippis sommarvisa framför föräldrarnas mobilkameror, i samklang med vemodet i min bröstkorg. Jag har fått rosor av förväntansfulla sommarlovsbarn och tänkt att det är en ynnest att få vara en trygg famn under någons skolgång.

Och jag har tänkt på mina egna skolavslutningar i den vita kyrkan i hembyn, minns lyckan över att ha hela sommarlovet framför mig. Mamma som köpt en ny klänning till mig, pappa som stod längst bak i kyrkan och filmade när min klass sjöng om sommaren som inte blir av ifall nån inte sätter fart. Rosorna som vi gav vår fröken innan vi sprang ner mot friluftsbadet, rakt in i sommarlovet. Dagarna framför oss som tycktes oändliga, framtiden som kunde vänta utan att vi tänkte på den. Kommer jag någonsin få vara på andra sidan av kameran, tittandes på ett barn som är mitt genom en lins, med en önskan om att stanna tiden för bara en liten stund?

Snart, snart har jag semester. Min första semesterdag ska jag åka till Barcelona med min kille, jag ska vila bada läsa äta skaldjur dricka sangria hångla strosa. Jag önskar bara att jag kunde ta en liten semester från mig själv, mina tankar, också. Min KBT-terapeut sa att jag ska försöka komma på vänligheter till mig själv och olika sätt att pusha mig själv på till nästa gång vi ses, anteckningssidan gapar fortfarande tom så här dagen innan. Jag är ju bara så himla trött hela tiden, mest på mig själv. Men snart, snart får jag i alla fall gå på andra gator i en stad jag aldrig varit i, med min favoritperson.

sedan gick väl tiden och då föll det sig som att jag blev som kvar

Du är så stark säger en vän och jag vet inte vad jag ska svara, jag känner mig inte stark, bara trött. Så himla trött och orkeslös, dränerad på energi, tankar, ord. Och jag hinner inte med, allt rusar förbi mig. Jag har tidigare tänkt att maj är min favoritmånad, men har kommit på att jag känner en slags hatkärlek för den här månaden. Visst är det vackert när allt det gröna vita rosa blommar ut, men det går alldeles för fort och snart har det redan blommat över. Nästan halva maj har redan gått och nästa vecka är det mors dag och sex år har redan gått sedan jag började försöka bli någons mamma. Tiden, hoppet, orken springer ifrån mig och jag känner mig inte stark, jag vill bara sova sova sova. Jag vill bara att något bra ska hända, att all väntan och längtan ska leda mig till dit jag vill vara, att motgångarna ska vara slut nu.

Mina gråa hårstrån har börjat bli fler, ibland plockar jag dem med pincett, jag behöver inte ännu en påminnelse om tiden som rusar fram. Min kille säger att han tycker om mina gråa hårstrån, jag bryr mig inte om att färga håret. Jag har börjat drömma så konstigt, nästan varje natt. Drömmar om mitt ex, guldfiskar som dör, någon som jagar mig, min kille som ghostar mig eller bara David Lynch-konstigt. Jag har börjat gå till min KBT-terapeut igen, hon ber mig lista vad som triggar mig mest (vänta på svar/sms, gravidmagar, ultraljudsbilder på instagram, mors dag, orättvisan i att inte ha en fungerande kropp). Har du något barn? frågar ett barn mig på jobbet, när jag svarar nej frågar hen om jag känner någon som har barn. Flera stycken svarar jag och känner hur det hugger till någonstans mellan revbenen, den där känslan av utanförskap som så ofta ramlar över mig, kommer jag någonsin bli kvitt den?

alla dessa drömmar som fyrtorn i mörkret

Med april kom inte bara solen utan även min mens, den första sedan missfallet i december. Kanske skönt på ett sätt att veta att jag fortfarande kan få mens, eftersom den varit så pass oregelbunden, men mensvärken gör att jag mest tänker på missfallet och blir ledsen. Känslan av ett liv som rinner ur en, ett liv som inte ens fick börja på riktigt, ett liv som jag ändå hinner fantisera kring. Det är få saker som gör så ont att tänka på. Jag skriver till kliniken i Riga att jag fått min mens, tanken är nu att göra en hysteroskopi och biopsi där innan nästa försök. Jag ska bara försöka samla ihop min ork.

Jag har ganska svårt för att förlika mig med den egna kroppen just nu. Jag kommer på mig själv med att bli avundsjuk på den som blir gravid genom att ligga med sin kille, bara så där. Ibland önskar jag att jag hade en (minst) tio år yngre kropp eller egentligen mest att jag vore fertil och inte behövde någon hjälp i form av äggdonation. Önskar att min kropp ska klara av att bära ett barn i nio månader, orkar inte gå igenom ett missfall igen. Min kille säger att jag är finast i världen, men jag ser inte det själv. Ser bara det skeva och fula, det som åldrats och förändrats.

I sommar fyller jag fyrtiofyra och även om alternativet är sämre tycker jag att det känns jobbigt att åldras. Jobbigt att tiden bara fortsätter att gå, utan att vänta på någon. Att jag inte längre tillhör den yngre generationen, utan snarare medelåldern (!). Att jag har slutat gissa vilken födelsedag som blir min sista som ofrivilligt barnlös, eftersom jag inte längre är säker på att det faktiskt kommer någon sådan. Ur led är den, tiden.

ibland gråter jag bara för att tiden går

The question is why säger läkaren som ringer från Riga för att prata om missfallet och mina behandlingar, jag antecknar och försöker hänga med när han pratar om celler, immunförsvar, slemhinnor, ingrepp och biopsi. Tröttheten ramlar över mig, likaså sorgen. Jag orkar inte är min första tanke. Jag orkar inte gissa vad felet på min kropp är, orkar inte börja om från början igen, orkar inte försöka och hoppas ytterligare en gång, orkar inte fler misslyckande. Samtidigt säger läkaren we´re on the right way och han verkar inte ha gett upp hoppet än, så det kanske jag inte heller ska?

Förra veckan var det på dagen tre år sedan jag var i Riga för ett första försök som jag trodde skulle bli det sista. Tre år ramlar förbi så snabbt och runt omkring mig har andra fått runda gravidmagar eller mjuka bebiskinder att pussa, men jag är fortfarande ingens mamma.

En kväll gråter jag tyst mot min killes bröstkorg, hans t-shirt får en blöt liten fläck, jag säger du borde kanske bli ihop med någon annan tjej, någon som inte har så svårt för att få barn. Det är min favoritplats, hans famn. Men jag kan ju inte sluta älska dig för det svarar han med armarna om mig och jag vill aldrig lämna hans famn, jag vill få mitt lyckliga slut med honom.

tid går som jetplan, jag väntar och väntar på nästa katastrof

I

Plötsligt slår allt ut i blom, ja visst gör det ont när knoppar brister och kroppen längtar efter att få känna liv växa inuti den. Varje vår undrar jag om jag har pollenallergi eller om jag bara är känslig mot väderomställningen. Ögonen rinner, sminket kletar och jag är så trött, så trött. Jag färgar håret i ett försök att mota bort min fulhet, men tröttheten syns ändå alltid.
Jag önskar att jag kunde fotografera de rosa körsbärsträden med mina ögon och spara bilderna innanför ögonlocken, det är så vackert men det vackra går över alldeles för fort när de rosa bladen blåser ner till marken.

II

Han tycker om Sylvia Plaths poesi, skrattar på de rätta ställena i Seinfeld och stryker med handen över min rygg när jag sitter bredvid honom. Han skriver sms om längtan, får mig att le mot min egen spegelbild och får mig att våga hoppas igen. Han klappar min kind, säger att jag ska följa mitt hjärta för annars kanske jag ångrar mig. Tänk att vi hittade varandra! tänker jag ibland och hoppas att vi inte tappar bort varandra.

III

Så har halva maj rusat förbi, nästa vecka är det mors dag och min hud känns tunn. Jag har inte haft någon mens sedan januari, men är inte gravid och oroar mig över att det kanske är ett tecken på att klimakteriet är nära. Om tre månader fyller jag fyrtiotre, för fem år sedan påbörjade jag min första IVF-behandling. Ännu ett år fyllt med högtider som jag måste fira som ofrivilligt barnlös, kommer det någonsin ett år som ser annorlunda ut? Jag fyller i nya papper från kliniken i Riga, skriver att jag önskar donatorer som är brunhåriga och brunögda som jag. Tiden går som jetplan och jag fortsätter att vänta, hoppas, längta.

hope is a dangerous thing for a woman with my past

Det tycks aldrig riktigt ljusna under dagarna, gråheten ligger som ett tjockt täcke över stadens alla gator och mig. Himlen är tung av gråa moln, min bröstkorg är tung av längtan och sorg. Att ta en paus från barnförsöken med allt vad det innebär (tabletter, koll på menscykeln, kontakt med kliniken, osv) är inte samma sak som att ta en paus från barnlängtan, den har byggt bo under min hud. Jag kan försöka undvika att tänka på den, men till slut gör den sig ändå påmind. Längtan sipprar ut i kroppen, får nästan blodet att frysa till is när jag ser ännu en ultraljudsbild på instagram eller när jag passerar de föräldralediga mammorna gåendes med barnvagnarna på rad.

Nästa helg är det första advent och året börjar närma sig sitt slut, jag förstår inte hur ett år kan gå förbi så här himla snabbt. Det betyder att det kommer ligga ännu nu ett barnlöst år bakom mig när det här är slut, jag tappar snart räkningen på hur många de är.

Jag har ingen ork kvar att göra ett nytt försök innan årets slut, det får vänta till det nya året. Om jag vågar, det vill säga. För just nu känner jag mig mest livrädd. Att försöka ännu en gång, att kanske ännu en gång misslyckas och snubbla på mållinjen. Att påbörja en ny hormonbehandling, gå upp i vikt av tabletterna, ta ytterligare mediciner i form av sprutor, försöka förbereda mig mentalt. Att åka ner till kliniken i Riga med höga förväntningar och vildhästar i bröstkorgen, för att där kanske få höra att de två sista blastocysterna inte klarade upptiningen från frysen. Att jag därmed måste börja om från noll om jag vill göra fler försök. Nya donatorer, ny behandlingsplan, nya mediciner, mer pengar, längre väntan. Hur ska jag kunna orka bära den besvikelsen?

Och hur ska jag kunna orka bära sorgen om det går åt helvete på något annat sätt? Om en insättning lyckas, men embryona inte fäster? Om jag får missfall ännu en gång? Även då måste jag börja om från noll igen, om jag skulle vilja göra fler försök. Jag vet ärligt talat inte om jag lyckas skrapa ihop tillräckligt med ork för det, men kanske är min längtan en tillräckligt stor drivkraft? Jag vet inte, men jag fortsätter att hoppas antar jag, vet inte vad mer jag kan göra just nu.