everybody told me love was blind then I saw your face and you blew my mind

Så frågar mamma om jag är inne något på dejtingsajterna, säger att jag ska satsa på någon runt fyrtio eller så för de är så omogna annars. Jag känner mig alltmer tveksam till det här med dejtingsajter, skriver då och då till någon som verkar intressant men får nästan aldrig några svar. Får istället mest oseriösa förslag från oseriösa människor, orkar inte riktigt spela med i det där och vill för den delen inte heller.

Tänker att jag borde ta mig ut mer, drömprinsen lär ju inte ringa på dörren och förändra mitt liv bara så där. Men alla andra omkring mig har sitt, sina liv. Jag spenderar fredagskvällarna under täcket med tröstgodis och kattsnarkningar framför någon film, de fredagsmyser och lagar mat dricker vin skrattar badar barnen somnar hudnära. Orken, lusten rinner ur mig, genom mina fingrar. Ibland undrar jag om det ens finns något av mig kvar. Självförtroendet tycks ha suddats ut och ersatts med någon grå slags sörja som klibbar sig fast i min bröstkorg och svärtar ner mina tankar.

Vad vill du ha för kille då? undrar mina vänner, tänker kanske att jag är kräsen av mig. Så tänker jag att jag egentligen inte har några särskilda preferenser, vill bara inte behöva nöja mig, vill inte ha något mediokert. Kanske någon som tycker om ungefär samma saker som mig, som inte tycker att feminismen gått för långt, som kanske tycker om att laga mat och som har snälla ögon. Någon som får mig att skratta mer än gråta, som får mina ögon att glittra, som aldrig får mig att tvivla. Någon som kan riva mina murar utan att bli rädd för mörkret som sipprar ut.

Någon som väljer mig lika självklart som jag väljer honom, som tar min hand med en vilja att aldrig någonsin släppa taget.

tumblr_my61ymBH0D1rum7cgo1_500a7b53031c8ac9de2b8ced551cb72f654

home is where the heart is

Här kan den som är intresserad läsa lite om min lägenhet i Ikeas medlemstidning. Texten är översatt från engelska till svenska och jag såg att de skrivit ”kvinnlig” där jag skrivit ”girly”. Med det menar jag helt enkelt att jag är ute efter den där flickrumskänslan från barndomen (som den nostalgiker jag är). Det är svårt att få det helt som en önskar när en bor i hyresrätt, men jag trivs trots allt så himla bra i min lilla lägenhet. Jag ändrar ofta om, flyttar runt på saker och fyller på med detaljer mest hela tiden. Hade lätt velat jobba som inredningsstylist, måste ju vara hur kul som helst?

2013 iPhone 0072013 iPhone 0032013 iPhone 1282013 iPhone 0042013 iPhone 0112013 iPhone 0052013 iPhone 010

Kolla gärna in min instagram också, puss!

when she talks I hear the revolution

Om att vara feminist 2014.

Hej, mitt ofödda barn.

Det är i början av februari år 2014 när jag skriver det här till dig. Jag får kanske aldrig träffa dig, men det finns ingenting jag önskar mig mer. Att du och jag en dag ska få varandra; som om det alltid varit meningen. Jag tänker mycket på hur den här världen skulle te sig i dina ögon, på hur den skulle ta emot dig. Ofta tycks den så främmande och mörk att jag tvivlar på om jag skulle våga visa dig den och den dig. Som när jag vet att dina förutsättningar i det här livet tenderar att bero på vilket kön du föds till. Eftersom det finns människor som kommer att vilja begränsa dig och dina val utifrån ditt kön.

Jag tänker mycket på hur det är att vara feminist år 2014. Jag har kallat mig för feminist i femton år, jag kommer att fortsätta kalla mig det för resten av mitt liv. För att jag tror på lika värde oavsett kön, etnicitet, klass och sexualitet. För att jag tror på mäns och kvinnors rätt till lika makt i samhället. För att jag anser att lönen inte bör bestämmas utifrån vad människor har mellan benen. För att samhället vi lever i idag inte är jämställt, då kvinnor fortfarande är underordnade män. Jag hoppas att du också kommer vilja kalla dig för feminist en dag. Men mest av allt hoppas jag att jämlikheten har kommit dit den ska, eller åtminstone mycket längre, när du ska leva ditt liv och ta dig ut i skolvärlden, arbetslivet och sedan kanske skaffa en familj.

Jag tänker mycket på hur vikten av ett jämställdhetsarbete glömts bort någonstans på vägen. Det har istället fått komma i skymundan för otaliga diskussioner kring ett pronomen som många fruktar likt pesten (eller i alla fall något väldigt skrämmande). Eller så väljer många att förenkla och fördumma jämställdhetsarbetet genom att dra ett likhetstecken mellan feminism och manshat samt feminism och dålig personlig hygien (som om kvinnors behåring skulle vara ohygieniskt, trams säger jag). Eller så ställs frågan om feminismen gått för långt i ett public service-program på bästa sändningstid, där programledaren först grimaserar och skrattar lite nervöst när det finns kvinnor som vill bada topless i badhuset och sedan kallar en förskola med genuspedagogik för hendagis. Eller så får jag som feminist höra att jag ska vara tacksam för att jag bor i ett av världens mest jämställda länder och istället lyfta blicken mot ”riktiga” problem här i världen (som om jag inte skulle kunna diskutera mäns och kvinnors ojämlikhet och den vidriga situationen i Syrien).

Men trots allt. Så känner jag hoppet börja tändas för dig, mitt ofödda barn. För vi är många nu. Som tänker likadant, som kämpar för att göra jämställdhetsarbetet synligt. Som ställer sig på barrikaderna och protesterar mot kvinnofientliga våldtäktsdomar, för kvinnans rätt till den egna kroppen. Som ser det viktiga och samhällsnyttiga i att dela på föräldraledigheten. Som håller varandra om ryggen och i handen, peppar och inspirerar varandra till att våga göra skillnad. Det finns fortfarande plats för stordåd i den här världen, det är jag ganska säker på, det gör mig hoppfull. Jag hoppas att du kommer få uppleva det en dag, mitt ofödda barn.

All min kärlek,

från en feminist som hoppas och längtar efter att få bli din (snart!).

tumblr_mxweutQN7B1qlf1v0o1_500

 Sofie har önskat rubriken.

nostalgin sjunger i mitt huvud

Mina bästa musikminnen.

När jag som liten mot slutet av lördagskvällarna somnade i soffan i mammas eller pappas knä till ljudet av deras röster och musiken som spelades, oftast något i stil med Fleetwood Mac, Bob Dylan, Dolly Parton eller Van Morrison. När jag som liten satt vid stereon för att lyssna på den sorgligaste låten jag någonsin hört om om om igen; Tell Laura I love her. Eller när jag satt vid radion med en leksaksmikrofon och mimade till Carola och Lili och Susie.

När jag hörde All that she wants med Ace of Base för första gången och sprang för att hämta penna och papper så att jag kunde skriva ner namnet på låten och bandet, ville inte glömma.

När jag upptäckte det här med pojkband (East 17! Take that!), tack vare min storasyster som introducerade mig till New Kids On The Block (fick till och med följa med på en konsert en gång). Kommer förresten ihåg den där gången när jag frågade min syster vad betyder turn me on? efter att ha lyssnat på en NKOTB-låt.

När jag som au-pair låg i ett kallt rum utanför London och frös trots pyjamas, strumpor och filtar och försökte sova och hade enorm hemlängtan och spelade Fiona Apple-skivan Tidal om och om igen i min cd-freestyle.

När jag hörde Eskobars Good day for dying en kort tid efter att min fd pojkvän varit med om en olycka och jag började gråta så att min bästis Maria fick trösta mig.

När jag såg videon till Runaway train med Soul Asylum för första gången och sedan spelade in den för att titta om och om igen.

När jag spelade in videon till Like a prayer med Madonna åt min bästis Linda som inte hade MTV och hur vi sedan tittade på den om och om igen.

När jag såg No Doubts video till Just a girl för första gången och sedan försökte vara lika cool som Gwen Stefani med plåster på överarmen och bindi i pannan (utan att lyckas).

När jag för första gången hörde den där låten som jag skulle vilja ha som bröllopslåt, om jag någon gång gifter mig. Ni vet, den där låten om kärlek som man vill spela på sitt bröllop och fälla några lyckotårar till. Into my arms är min.

När jag såg Le Tigre spela live i Malmö, kunde inte ta mina ögon från Kathleen Hanna. Önskar att jag haft kameran med mig, önskar att jag kunde vara med om det igen. Andra spelningar jag sent kommer att glömma är The Donnas, Chicks on Speed, White Stripes, Dolly Parton och Bruce Springsteen för att nämna några.

tumblr_lht1bpMCkt1qzcrd8o1_500

Broder Daniel! Som jag har älskat Broder Daniel, långt innan Fucking Åmål. Jag hade stjärnor under ögonen, gick på varenda spelning jag kunde och var lite småkär i Henrik Berggren som skrev texter som tycktes handla om mig och mitt liv. När Håkan sedan släppte sin debutskiva började jag lyssna mer på honom och har gjort så sedan dess, jag kan nog alla låtar från Känn ingen sorg för mig Göteborg utantill.

Och så kommer jag alltid att förknippa Shake it out med mitt uppbrott med P, känslan efteråt när jag lämnat allt och börjat om från början på egen hand.

Ja jag skulle nog kunna hålla på hur länge som helst med att komma på en massa fina och jobbiga musikminnen, men har istället gjort en spellista med musik som jag på något sätt har minnen till (uppe  i 320 låtar nu!). Här hittar ni spellistan, enjoy!

st germain har önskat rubriken.

jag kan höra barnskratt genom björkarnas sus, hur vinden viskar mitt namn (som om du vore här) och jag räknar ord som aldrig blev sagda

tumblr_ldrb8h0RAY1qaw3cro1_500

och jag önskar att jag kunde hitta mitt skratt lika lätt som barnen genom björkarnas sus
men jag kan inget annat än att tänka på dina andetag i min mun ditt ryggslut dina viskningar och hur du brukade flacka med blicken när jag skrev kärleksord i din handflata

tumblr_kz716ptUX11qzxhoso1_500tumblr_m2hzt80gnT1qc6ua9o1_500tumblr_kybz33k0aY1qzu1fjo1_500

om du vill får du stanna kvar, för jag har fått nog av ensamheten

Snart har tre år passerat; tre vårar somrar vintrar i ensamhet istället för i tvåsamhet. Att ta klivet ur den tvåsamheten var rätt val, jag har aldrig ångrat mig (trots svår seperationsångest i början). Men jag kan inte låta bli att känna en slags ödmjukhet inför det här att stå utanför en tvåsamhet, att istället höra hemma i ensamheten och försöka vara stark på egen hand. Jag hade glömt det. Jag hade vant mig vid att vara vi med någon. Att somna och vakna bredvid honom, bli irriterad över vardagliga små ting, längta efter honom när vi var ifrån varandra, ha någon som var mitt första val i alla lägen och att vara någons. Allt det där som fanns där innan vår tvåsamhet började falla isär och till slut bli outhärdlig.

Även om jag har vänner familj katt så är sanningen den att jag oftast känner mig ensam. Det är jag som inte tillhör något vi. Det är jag som möts av tystnaden vid dörren istället för en famn att krypa in i varje gång jag kommer hem. Och jag har inte sett den där längtansfulla blicken i ögonvrån när personen som är kär i mig inte vet om att jag ser den, jag har inte sovit sked med någon som jag vet älskar mig, på flera år. Jag hoppas att jag får uppleva något sådant igen, någon gång, snart snart! Då ska jag bära med mig den här ödmjukheten, inte glömma bort. För att inte ta för givet. Och om en vän lever i ensamhet när jag lever i tvåsamhet, då vet jag, vill inte glömma. Som att ibland välja bort fredagsmyset, visa hänsyn, alltid välkomna, ibland värdera vänskapen högst.

Jag vet att tvåsamheten inte garanterar lycka eller att den på något magiskt sätt botar min ångest, men den gör i bästa fall ensamheten lite mindre, självkänslan lite starkare, dagarna lite lättare. Som jag längtar efter det nu, att ha någon att hålla i när jag tappar fotfästet. Att falla för någon som faller för mig, känna att det är här jag hör hemma, här i din blick med mitt huvud mot din hjärtslag under bröstkorgen intrasslad i dina ben armar andetag och jag vill aldrig någonsin att det här ska ta slut.
 beachluv

Dagens soundtrack

now the pale morning sings of forgotten things

Mitt bästa sommarminne.

Kommer genast att tänka på min barndoms somrar. Sommarben med skrubbsår, citronfjärilar lågt över gräsmattan, spring genom vattenspridaren, födelsedagskalas med jordgubbstårta, sommarlovsmorgon på tv, rosa gula gröna sura s-märken i kiosken vid friluftsbadet, tre varv runt huset och stranddagarna med sandiga ostmackor och mariekex.

Somrarna då vi bilade ner till Tyskland Frankrike Italien, jag mamma pappa storasyster och en eller två familjer till. Läsa Kalle Anka och lyssna på freestyle i baksätet, stanna till på en mack då och då för att kissa köpa glass titta på kartan. Sommardagar med poolhäng havsbad glass och sommarkvällar med strandpromenader glass spelhallar där vi spelade Street fighter.

Sommarloven hos mormor, när det bara var hon och jag i en vecka eller så i det vita huset bredvid den lilla skogen där vi alltid hittade stora svarta sniglar och brännässlor. Mormor som alltid hade de hårdaste kramarna och en skål med polkagrisar på bordet, som lagade de godaste pannkakorna och som brukade smussla ner en femtiolapp i min hand när vi skildes åt. Jag fick sova i hennes säng i rummet där solen alltid tycktes skina in på morgonen, själv låg hon i en säng utanför det där rummet och vi brukade prata med varandra genom den tunna väggen. Som jag tyckte om sommardagarna hos mormor. Och gud som jag saknar henne.

sommarbarn

Chaos by har önskat rubriken

not asking forever from you, just asking to be held for awhile

Ett halvt år har passerat, en sensommar har övergått i höst som övergått i vinter och snart kan man skymta en vår. Ögonblicken har bleknats med tiden, min saknad har stillats. Men ibland rusar ögonblicken in i min bröstkorg, får min hud att minnas värmen från en annan kropp och skrattet som låg närmare mig då än nu.

Små små saker som kan få mig att färdas ett halvt år tillbaka i tiden, till sensommaren då M med de vackra skrattrynkorna kysste mig som ingen tidigare gjort. Som när jag lyssnar på låten som alltid kommer att förknippas med honom. Som varje gång jag tar på mig mina rymdentrosor, de jag bar den där sensommarkvällen när jag var hos honom och vi låg i underkläder i hans säng, pratade om allt mellan himmel och jord och tavlan han målat som påminnde om rymden. Hur han höll mig, hur förhoppningarna började bygga bo någonstans i avståndet mellan mitt nyckelben och hans bröstkorg.

Sådant jag kan börja tänka på en regning dag i början av februari när ett halvt år har passerat, en sensommar övergått i höst som övergått i vinter och förhoppningarna suddats ut för länge sedan.

IMG_3554

just asking to be saved for awhile

Sådant jag tycker är lite extra fint nu när snön har smält bort, fåglarna börjat sjunga i kör och löftet om våren inte känns lika hopplöst långt borta.

skir

Den här skira saken med vacker brodyr från asos, fin att ha till klänningar.

image1xlCAS1Q2HL

Pastellfärgade väskor, som den här fina från asos.

kakan

Jills veranda, i svt. Särskilt avsnittet med Kakan, tycker det var så himla naket och modigt av henne. Och så får man höra henne sjunga både EmmyLou Harris och Dixie Chicks, så galet fint. Marit Bergman och Kristian Gidlund (hej näsdukar!) är några andra som kommer att vara med i programmet,  blir säkert också fint.

image1xlCAW9QJ24

Hårsmycken i alla dess former, gillar särskilt den här från asos (och frisyren!).

4995598257_1047b654c4_z

Den här fina tavelväggen med bara katter, gillar särskilt svansen som fått egen ram. Minns tyvärr inte var jag hittade bilden, har haft den liggandes länge i min mapp med fina bilder jag hittat på olika bloggar och tumblr.     

om att ha hela huvudet tapetserat av ouppfyllda drömmar

Vem jag var när jag gick i skolan.

Jag växte upp på en liten ort under åttiotalet, jag hade samma klasskompisar under hela min skolgång fram till nian och många av oss bodde på samma gata eller bara några gator ifrån varandra. Lågstadiet och mellanstadiet var stillsamt, jag gjorde inte så mycket väsen av mig och tyckte om skolan. Vi fick en ny klassföreståndare i fjärde klass, alla avskydde honom och vi tjejer pratade ofta om hur äcklig han var (det var något med hans leende och blicken som ibland dröjde sig kvar lite för länge).

Det var när högstadiet närmade sig, i femman eller sexan, som jag blev mer intresserad av saker som smink, kläder och pojkband. Säkert mycket tack vare min storasyster, som redan gick på högstadiet, var populär bland vänner och killar och älskade New Kids On The Block. Jag var nog först i klassen med att ha mascara på mig i skolan (eller om det var kajal), men slutade ganska fort igen efter att Andreas påpekat att det var fult.

skoldag

Och så kom högstadiet och skoltröttheten. Eller jag var nog trött på det mesta faktiskt. Trött på kompisarna som bara brydde sig om sport, på Millan som snackade skit om alla och som tog varje tillfälle i akt att skämta om mina icke existerande bröst, på lärarna som inte tycktes se en, på killarna som drog i våra behåband och gissade vilka tjejer som bar stringtrosor. Jag satt hellre hemma och skrev dikter om död, sorg och mörker. Mina betyg sjönk drastiskt, jag tyckte inte om skolan längre och kände mig vilsen. Jag minns hur jag ibland sa att jag skulle bli mamma tidigt, vid tjugoett skulle jag få en Maximilian eller en Beatrix. Eller när jag och min bästis Linda cyklade ut i skogen för att smygröka cigaretter för första gången. Eller när jag klippte av mitt axellånga hår en sommar. Eller när jag en kväll svalde en massa tabletter ur medicinskåpet, som jag sedan började kräkas upp och mamma som trodde att jag blivit magsjuk. Det var som om jag längtade bort till något annat, men inte riktigt visste vad.

Så gymnasiet kom som en slags befrielse, ett löfte om en nystart. Med nya människor, i en ny stad. Dagen innan första terminen färgade jag mitt korta hår korpsvart för första gången, mamma blev rasande av chocken. Jag läste barn- och fritidsprogrammet och trivdes nästan direkt. Sakta men säkert blev jag bästis med Mia som gick i min klass, vi var skötsamma och tystlåtna i klassrummet men drack oss berusade på vin om helgerna. Jag började få upp ögonen för annan typ av musik, som Broder Daniel och Radiohead (mer om det i ett annat inlägg). Jag fick min första riktiga pojkvän, David som gick i klassen över mig och som aldrig fick sova över hos mig av mina föräldrar. Så många gånger och så många killar jag blev förälskad i under gymnasiet alltså, jag skickade rosor på alla hjärtans dag, lämnade hemliga lappar i skåpen och längtade efter att få bli av med oskulden (det blev först när jag var tjugo, men det är en annan historia).

Känslan av att vara vilsen försvann ändå aldrig riktigt, jag fortsatte att skriva mörka dikter och ångesten rev i kroppen. Ibland låste jag in mig på toaletten, fyllde handfatet med vatten och skar mig i handlederna, hade läst någonstans att smärtan skulle dämpas om man gjorde det under vatten. Känslan av att vara ensam om min rivande ångest och oro inför framtiden, allting, den följde mig genom gymnasiet och långt därefter. När jag tittar på bilden nedanför tänker jag på den där sista dagen i korridorerna i det bruna tegelhuset. Förväntningarna som slingrade ihop sig med rädslan inför allt det nya och osäkerheten. Och så sockerdrickan som bubblade i bröstkorgen när min svenskalärare Ann klappade mig på axeln, log och sa sluta aldrig att skriva. Efter gymnasiet åkte jag som au-pair till London, men trivdes inte särskilt bra så jag åkte hem igen efter tre månader.

student

Chaos by har önskat rubriken.