fast du vet att hälften av dom som kämpar går under

Flyttfåglarna flyger söderut, träden har blivit gula och jag går genom stora lövhögar och undrar om jag kommer att få dra en barnvagn framför mig nästa höst. Hösten är både vacker och jobbig, den gör mig alltid så melankolisk. Jag fotar färgglada träd, skrattar med mina syskonbarn, svär över regniga dagar, lyssnar på Sarah Klangs nya skiva, köper en Mini Rodini-body på tradera, börjar skriva ner fina barnnamn i mina anteckningar. Och nu har sommartid övergått till vintertid, november väntar runt hörnet och snart ligger även detta år bakom mig. Tiden rusar fram, men samtidigt går allting långsamt. Jag trodde verkligen att jag skulle vara gravid vid det här laget.

Istället fortsätter jag att vänta, med hjärtat i halsgropen och tröttheten pulserandes bakom ögonlocken. Jag har fått en läkartid om en månad (för att kolla upp polypen), om jag orkar ska jag försöka få en tidigare tid. Men jag är så himla trött nu, trött på att fatta beslut, boka in tider, ställa alla rätta frågor. Trött på att hela tiden pendla mellan hopp och förtvivlan, trött på att vara trött. Och min chef undrar hur jag mår, säger du har ju varit borta väldigt mycket och jag berättar hur det är och får en tid till en psykolog. Jag vill bara att allting ska börja kännas lättare, att jag ska få se någon slags ljusning i detta höstmörker.

och jag undrar vad jag har nu, där hjärtat satt förut

Så är oktober här, löven har börjat skifta i färg och min mens kom fyra dagar försent men den kom i alla fall. Så kommer det en fredag då jag ska göra ett ultraljud inför resan till Riga, lycka till, hör av dig efteråt skriver mamma på morgonen. Läkaren är tyst länge, samtidigt som hon tittar på skärmen och jag avskyr den där tystnaden, förstår att det är något som inte stämmer när hon äntligen börjar prata igen. Jag ser en polyp här säger hon och visar på skärmen, jag tänker såklart och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken.

Såklart ska det dyka upp ett nytt hinder på vägen, hur kunde jag vara så naiv att tro något annat? Ständigt denna känsla av att ramla två steg bakåt när jag tar ett steg fram, känslan av att behöva bestiga berg efter berg för att få bli någons mamma. Jag skriver till kliniken i Riga efter ultraljudet, det bestäms att jag ska avbryta min behandling eftersom polypen behöver tas bort först.

Det känns nästan som om någon vill säga mig något, att jag ska ge upp säger jag till mina föräldrar när jag träffar dem på kvällen, mamma säger att jag inte ska ge upp. Om du orkar ska du fortsätta, vi stöttar dig i detta säger hon och jag känner en sådan ömhet, tänker att jag fortfarande vill göra allt jag kan. Men jag är så himla trött, nästintill slutkörd och jag vet inte hur länge min ork håller. Och jag förstår verkligen inte varför det ska vara så här svårt, jag förstår inte varför jag ska behöva kämpa för något som händer naturligt och enkelt för så många andra. Jag känner mest för att lägga mig ner på marken och gråta och banka med nävarna i den hårda asfalten och skrika att det här är orättvist, men cyklar istället iväg till jobbet.