och hjärtat maler på om samma gamla visa

Tjugotvå dagar in på det nya året sitter jag mitt emot en läkare som ställer personliga frågor och kryssar i olika rutor, han har ett sätt som gör mig lugn fastän jag egentligen är nervös och rädd för vad som ska komma. Det gäller en fertilitetsstudie och jag berättar om cystan på min äggstock som opererats bort, säger att jag inte vet hur det ser ut där inne, läkaren nickar. På något sätt vet jag ändå; allt är inte riktigt som det ska. Läkaren gör ett ultraljud, han hmmmar och är tyst ganska länge, sedan frågar han Har du en fast partner? När jag säger nej fortsätter han hmmma och blir sedan tyst igen.
Du har väldigt små äggstockar och få äggblåsor, berättar läkaren. Om en eller två veckor får jag resultatet på mitt blodprov; det där avgörande svaret på hur min äggreserv ser ut. Jag vågar inte hoppas på ett bra resultat. Läkaren skyndar sig att säga att det inte är kört för min del, att jag inte ska bli helt förskräckt nu. Men att jag bör tänka mig en röd liten varningslampa i bakhuvudet, som en påminnelse om att jag absolut inte får vänta allt för länge om jag vill ha barn. På väg ut springer jag nästan in i flera par, kvinnorna är gravida med stora och små magar och jag känner mig snurrig, skyndar mig ut ut för att få luft. När jag kommer hem och sedan ska sova värker varje bit av min kropp av längtan efter någon som håller om mig, säger att allting kommer att ordna sig. Men jag somnar med katten vid fötterna och tårarna på kudden, som så många andra kvällar.
Du får gå ut och ragga varje helg nu, skämtar mamma när jag berättar för henne. Och jag blir så himla himla trött och känner mest för att sova i hundra år, men stressen håller mig vaken. Och tankarna; som de snurrar runt. Det finns en mycket stor risk att jag aldrig blir någons mamma och det känns fortfarande alldeles för overkligt att ta in. Att inte få vara med om små små sparkar från en liten liten person som ligger och växer i min mage? Att inte få se Tyra och Gustav leka skratta bråka med sina kusiner? Att inte få läsa saga, bada i badkar, laga pannkakor, viska hemligheter eller försöka gunga till himlen med någon som kallar mig för mamma? Nej, det gör alldeles för ont att tänka på just nu.
Foto av Loke Roos

för så meningslöst får ingenting vara

Januari är lika lång och kall som alltid, samtidigt som dagarna ändå tycks skynda skynda fram och jag får inte riktigt ordning på någonting. Alla dessa dagar som passerar och som är livet, hur det dåliga samvetet skaver och hur ilskan gentemot den egna kroppen som inte vill fungera växer. Jag dagrömmer om rosa körsbärsträd, konfettiregn, glada sånger och dans dans dans och en lycklig slutscen där han stryker en hårlock ur mitt ansikte och fäster den bakom mitt öra, kysser mig och håller om mig och släpper mig aldrig aldrig och jag som säger what took you so long?

Den här veckan kom med ett tråkigt och jobbigt besked, ni vet ett sådant där som man innerst inne egentligen vet om på något konstigt sätt, men som ändå känns för stort och overkligt för att kunna ta in. Hjärtslagen rusar lätt iväg, precis som tankarna. Men jag samlar böcker på hög, måste ta tankarna till andra platser och hålla tårarna på avstånd för jag vet inte om jag kan sluta om jag börjar. Snart ska jag ska skriva mer om det, jag ska bara samla ihop mig själv lite först.

när januaris kalla vindar river i bröstkorgen

Precis som Teres tänker jag mycket på er som läser; hur fina ni är som peppar och stöttar genom det mörka och svåra. Jag har bloggen att tacka för så mycket, som nya vänner runt om i landet och lägenheten jag nu bor i (alltså, tusen TACK till den fantastiska bloggläsare som mejlade mig efter att jag gästbloggat hos Cecilia Blankens, du gav mig numret till en hyresvärd och det ledde till mitt allra första egna hem. Jag blir rörd bara jag tänker på det.). Nu har jag fått en del nya läsare och jag är så nyfiken på vilka som läser, så jag snor helt fräckt Teres frågor. Hoppas ni vill svara! Under tiden ska jag nog kurera min hals, städa, diska och börja fila på ett inlägg om det här med arbete och ångest tror jag.
1. Har du nån blogg?
2. Var bor du?
3. Vad gör du helst när du har en dag över?
4. Har vi träffats IRL? Om vi gjort det, när var hur?
5. Din bästa TV-serie?
6. Vad skulle du vilja att jag skrev mer av/visade mer av?
7. Mår du bra?

22.22 och jag önskar att du vore här

Det är först när jag har gått
femton sexton sjutton varv runt huset,
skrivit ditt namn på alla väggar,
rispat mina handleder mot de vassa kanterna
och skrikit upp mot solen
Som du verkligen försvinner
Med berättelser som aldrig fick bli våra
och en längtan efter regnbågsfärger bakom ögonlocken,
kroppar som gömmer sig i varandra
och dina fräknar skrattgropar andetag
som aldrig fick fastna i mitt hår, stanna kvar
Det är först då jag vågar
greppa en stor sten;
stöta den mot min bröstkorg
Hjärtat tycks ändå ha slutat slå

wanna share forever with you, baby

Sarah kommenterade: Men kom igen. En man vill alltid ha det han inte kan få. Att lägga korten på bordet så pass fort är skrämmande och säkert avtändande för en snubbe. Att vara stark som brud är det bäste sättet att få en herre att tråna efter dig. Är inte förvånad över hans respons för fem öre.
Och jag har tänkt på det där; att vara ute i dejtingsvängen är något nytt för mig och jag har inte någon koll på vilka regler som gäller. Eller rättare sagt; jag orkar inte ha koll. Jag är alldeles för gammal för sånt. Jag tänker precis som kloka Linn (ni MÅSTE läsa hennes blogg om ni inte redan gör det pga är bäst); det lönar sig inte att spela något himla spel. Och framförallt så intresserar det mig inte ett dugg. Nu vet jag inte riktigt på vilket sätt du menar att en brud ska vara stark, Sarah, men om du menar att en brud är stark när hon spelar svårfångad och absolut inte säger Gillar dig så himla tidigt så får jag väl leva med att jag är en mjukis.
Jag tänker så här; livet är alldeles för kort och jag är alldeles för gammal för att INTE säga till någon att jag gillar hen om jag nu gör det. Vad är det värsta som kan hända? Jo, att jag skrämmer iväg någon och att jag känner mig ledsen ett tag. Men då var kanske den personen ändå inte redo för något eller så kände hen helt enkelt inte samma sak som jag? Shit happens. Jag tror att man gör sig själv och den andra personen en björntjänst om man håller på att spela ett spel eller håller sig till en massa dejtingregler, istället för att försöka vara så rak och ärlig som det bara går.
Och jag frågade honom om det var någon idé för mig att fortsätta höra av mig, han svarade att jag är en jättefin tjej men att han inte är intresserad av något annat än sex just nu. Så jag sa tack men nej tack och raderade hans nummer. Först kände jag mig ledsen, men sedan kom en slags lättnad. Nu slipper jag ju undra och fantisera och tänka what if. Nu kan jag släppa honom, gå vidare.
Och ikväll ska jag ut och dricka öl med en kille som verkar bra. Jag har inga särskilda förväntningar alls, men det känns kul. Jag har tröttnat på att sitta hemma och vänta på att något ska hända och jag känner mig förväntansfull inför våren som snart snart är här.

happy is a longer way to go

Att varje gång gå in i ett nytt år med förväntningar, önskningar och drömmar nertryckta i fickorna. Att varje gång lämna året med sorg, besvikelse och hårda ord mot en rygg som blir tyngre och tyngre att bära för varje år som går. För varje början finns det ett svart hål tyckte jag mig höra i en låttext en gång, det fastnade någonstans under revbenen, i bröstkorgen. Och jag tänker att någon gång måste den där början till något nytt komma, någon gång måste det där svarta börja krympa istället för att växa sig större.
Som jag längtar efter något nytt nu. Som jag längtar efter ett år fyllt med dagar som skapar sockerdricka i kroppen och som planterar leende efter leende i mitt ansikte. Som jag längtar efter någon annan nu. Någon som får min ensamhet att blekna likt bokmärken från barndomen som blivit bortglömda i fönsterkarmen.
Jag vill ha söndagar i sängen, med någon som blåser i min nacke kliar min rygg säger du är det finaste jag vet. Jag vill ha armar som håller om mig, som drar upp mig när jag är på väg att drunkna. Jag vill ha någon som letar efter min hand i mörket, som inte släpper den när vi cyklar med höstvinden i håret och halsdukarna. Jag vill ha ihopvikta små lappar på kudden eller i jackfickan med meddelande som bara två älskande kan förstå. Jag vill ha läppar som tycks höra ihop med mina, händer som tycks ha hittat hem på min kropp.

Jag vill ha närmare till skrattet än till tårarna.

Du 2013, vi kan väl bestämma att vi blir goda vänner, du och jag?