there’s sadness in the family, dad told me

Jag pratar med en psykolog, hon ber mig att lägga handen på min bröstkorg ungefär där hjärtat sitter och frågar vad känner du? Jag trycker hårt, känner hur en storm river där innanför, säger det känns som om hela bröstkorgen är fylld med en sorgsenhet som vill ut, tänker att min bröstkorg kanske börjar bli svart av all denna sorgsenhet som trasslar ihop sig och inte kommer ut. För den tycks ha fastnat där, även om jag försöker få ut den. Psykologen säger att det är en försvarsmekanism, att hjärnan försöker skydda min kropp från det som gör ont.

Några dagar senare försöker jag ha en liten ceremoni för mig själv, psykologen sa att det kunde hjälpa mig att trassla ut sorgsenheten, men det går inte riktigt. Jag tänder ett ljus, säger hej då högt för mig själv till mina ägg och till det biologiska barn jag aldrig kommer att få. Bröstkorgen gör ont, ångesten ligger i halsgropen, tårarna bränner bakom ögonlocken men kommer inte ut. Jag börjar istället googla kliniker som gör embryoadoptioner, skriver upp dem på ett papper för att kunna jämföra. Senare på kvällen har jag svårt för att somna, känner hur ångesten river i kroppen. Klockan blir tolv, ett och vid halv två sjukanmäler jag mig eftersom jag vet att jag inte kommer att orka jobba dagen efter när jag mår så här.

Ett minne ramlar över mig; hur jag som liten satt på mormors steniga uppfart, nävarna fulla med små stenar nynnandes hur många barn kommer jag att få när jag blir stor? och hur jag kastade upp stenarna i luften för att se hur många som landade i min handflata, för att se hur många barn jag skulle få. En tanke ramlar över mig när jag tittar på fotona på min vägg; om jag får ett barn kommer det inte att likna mina syskonbarn, de kommer inte att ha samma dna. Jag får plötsligt ont i magen, måste lägga mig ner i fosterställning, förstår först inte vad det är som låter men inser sedan att det är jag, det är min sorgsenhet som börjat pysa ut.

img_0230

varje gång du möter min blick hör jag ditt hjärta ge mig blod

Så kommer det en tisdag med sol i ögonen och fågelkvitter när jag går till läkaren för ett avslutningssamtal om mina behandlingar, jag känner mig lugn och nervös på samma gång. Det är samma läkare som gjorde min insättning, jag tänker precis som förra gången att hennes ögon ser snälla ut. Det är ett svårt fall, vi har tagit upp det på flera möten säger hon och jag nickar, önskar att min kropp inte vore ett svårt fall. Mina ägg är för få och dåliga, hennes rekommendation är att gå vidare med donerade ägg och jag är egentligen inte förvånad, men måste blinka bort tårarna när jag sedan går förbi några nyförlösta mammor med sina bebisar i soffan nära utgången.

Två dagar senare pratar jag med en läkare på en rysk klinik, hon har gått igenom mina behandlingar och säger att läkarna verkligen gjort allt de kunnat för att försöka få mig gravid. Vi har ett bra och långt samtal och jag inser att det är dags att släppa taget om tanken på att försöka få ett barn med mina egna ägg. Jag kommer att gå vidare med en embryoadoption, inte än och inte nu, men så småningom. Jag måste bara låta allting sjunka in nu, låta min kropp vila efter alla hormonsprutor, få mitt hjärta att förstå att jag aldrig kommer att få ett genetiskt barn som kanske har min uppnäsa eller mitt sneda leende.

Så kommer det en lördag då det på dagen är ett år sedan jag var hos ett medium. Jag börjar tänka på en sak som hon sa som jag inte riktigt fastnade vid då; jag säger inte att det inte kommer att fungera med behandlingarna, men det finns ju äggdonation också. Och jag tänker på hur fort ett år ramlar förbi, hur mycket som hinner hända, hur ofta det inte blir så som en hade önskat. Men snälla säg att det kan bli bra ändå?

img_9928

men allt jag ser är asfalt, grus och bilar och jag stannar alltid kvar för jag är ändå gjord av sten

Januari var en evighetslång månad, min mens kom och jag försökte googla mig fram till svar på alla frågor som börjat snurra. Och så är det februari och dagarna fortsätter även om tiden ibland tycks ha fastnat, även om det enda jag vill göra är att lägga mig under täcket och sova tills denna trötthet och tomhet inte längre finns. Himlen är grå och tung av regnmoln, min bröstkorg är grå och tung av sorg och jag har börjat längta efter våren. Tänker att allting kommer att kännas bättre, lättare när våren med vitsippor fågelkvitter ljusa och ljumma kvällar är här, men jag kanske bara lurar mig själv.

Hur mår du egentligen, har du brutit ihop något? frågar en vän och jag tänker på när jag försökte få ut den rivande ångesten genom att skrika in i kudden, svarar att jag känner mig trött och att tomheten ekar. Mamma skickar bilder från kryssningen som hon och pappa befinner sig på, jag tänker att jag också vill bort från vardagen, dagdrömmer om sandstränder, nakenbad i havet, paraplydrinkar. Dagdrömmer om en vardag utan tankar på IVF, embryoadoption, pengar, den rivande längtan, barnet jag inte har. Ibland kan jag verkligen sakna den jag var innan allt det här.