jag tänkte aldrig längre än ett ögonblick i sänder och just nu vill jag se min framtid, jag vill se allt som ska komma genom dimmorna här

Så är det april imorgon och våren tycks nu ha kommit på riktigt, äntligen. Äntligen jeansjackaväder, fågelkvitter och ljusare kvällar, äntligen ligger vintern bakom mig. Imorgon börjar jag jobba heltid igen efter några månaders deltidssjukskrivning, jag kommer att sakna mina sovmorgnar. Det känns som om jag aldrig får en hel natts sömn, jag drömmer så konstiga, verkliga drömmar. Ibland stannar de kvar hos mig under dagen också, som när jag drömde att jag gjorde en ny insättning och inte vågade gå på toaletten av rädsla för att se blod i mina trosor. Gamla tankar och känslor ramlar genast över mig, hjärtat ligger sig i halsgropen.

Du har inte tänkt något på att söka dig till ett mindre stressigt jobb? frågar chefen mig under ett lönesamtal, det känns nästan som om hon har örfilat mig. Jag har tidigare berättat om mina IVF-behandlingar, hon vet varför jag haft hög frånvaro under höstterminen. Men hon tycks ändå inte förstå. Nej, jag har ju haft lite annat att tänka på svarar jag. Jag som precis har gett upp tanken på ett biologiskt barn! vill jag skrika, men säger istället något ursäktande och känner mig väldigt liten när jag går därifrån.

Det är nog väldigt svårt att förstå, för den som aldrig behövt längta och vänta i flera år, den som aldrig behövt gå igenom en hormonbehandling. Hur det verkligen är att befinna sig där. Hur mycket kroppen får stå ut med. Stressen, maktlösheten, hoppfullheten och förtvivlan. Samtidigt som längtan vrålar inom dig, hela tiden. Du vaknar med den, försöker ta dig igenom dagen med den, du somnar med den brännandes bakom ögonlocken. Den kan få dig att inte vilja träffa nya människor av rädsla att få frågan har du några barn?, den kan få dig att stanna upp i ett hörn av affären som säljer bebisrelaterade produkter och känna hur det river i bröstkorgen när du tänker på dina vänners baby showers och den du önskar få en dag. Och du försöker göra vad du kan för att den där vrålande längtan ska stillas, men den kommer förmodligen inte att kunna stillas förrän du har en bebis liggandes på din nakna bröstkorg.

en övergiven sång spelar för mig gång på gång, vill övertala mig att allting kommer ordna sig, men inga stjärnor lyser

En vecka senare och februari har nu blivit mars, några körsbärsträd har redan fått sina första små blommor och häromnatten vaknade jag till vid fyra och hörde hur fåglarna kvittrade utanför fönstret. Sorgsenheten fortsätter att sippra ut, lägger sig ibland som en blöt filt över mig. Som när en kollega berättar att hon är gravid och säger du missar egentligen inget, det är ingen hit att vara gravid fastän hon känner till min längtan. Och idag har jag stannat hemma från jobbet igen, hjärtat fladdrar under min tunna hud, ibland känns det som om hjärnan ska börja brinna.

Jag är så himla himla himla trött, det är mycket som snurrar i mig. Beslut som måste fattas, saker som ska falla på plats. Hur vet jag vilken klinik jag ska vända mig till, hur vet jag vilken äggdonator jag ska välja, hur mycket pengar kan jag lägga på detta? Jag känner mig stressad, även om jag vet att jag inte behöver stressa nu, jag har fortfarande tid på mig. Men samtidigt fortsätter sorgsenheten att sippra ut, samtidigt river längtan ständigt som tusen nålar upphöjt till hundra i min kropp.