02.37

Det knackar på fönstret två våningar upp, 
men jag blir inte rädd 
Klockan är 02.37 och i drömmen vet jag
att det är du, min ofödda dotter
Du har stjärnstoft under dina fötter 
och jag kan inte se dig helt tydligt 

men jag vet att det är du 

när man släpper taget tar man steget, jag vet hur ont det gör när hoppet dör

På kvällen åker vi hem igen, jag och mamma. Jag har lite ont i magen, känns nästan som mensvärk. Planet blir försenat, jag är trött när jag kommer hem till en kurrande katt. Innan jag somnar lägger jag handen på min mage och tänker snälla stanna kvar snälla stanna kvar snälla stanna kvar som ett mantra i mitt huvud, hoppas på något sätt att det ska hjälpa.

Läkaren har rekommenderat lugn och ro de fyra första dagarna efter insättningen och jag har tagit ledigt från jobbet i en vecka. Jag tittar på tv-serie efter tv-serie (favoriterna är Drugdealer, Threesome och Good Girls), lyssnar på poddar, läser och googlar symtom efter FET. Jag lägger tarotkort som inte riktigt visar det jag vill se, köper graviditetstest eftersom jag vet att jag inte kommer att kunna hålla mig till fredagen då jag blivit ombedd att ta ett blodprov och tänker att det måste klassas som en slags tortyr att behöva gå och vänta på svar i så här många dagar utan att ha någon som helst kontroll över situationen.

Jag tar det första graviditetstestet på onsdagen veckan efter insättning, egentligen för tidigt, men jag vill så gärna se ett svagt plus. Såklart är det så negativt det kan vara, även om jag försöker titta på det från olika vinklar. Samma sak är det på torsdagen, dagen innan jag ska ta blodprovet. Jag som börjat vara så säker på att det tagit sig denna gång, jag som tyckt att magen känts annorlunda från förra gången, känner nu hur tvivlet sköljer över mig. På fredagen får jag ta mig till Hyllie vårdcentral för att ta blodprovet, den vänliga undersköterskan säger att resultatet dröjer till nästa vecka och jag blir så matt av all väntan. Vet inte hur många tankar och känslor som hinner cirkulera från Krutmeijersgatan till vintergatan och tillbaka under all min väntan.

Måndag kommer och går utan ett provresultat, men runt lunch på tisdag får jag ett sms om att det kommit. Jag har sovit dåligt natten innan och är hemma från jobbet, känner hur pulsen rusar och försöker förbereda mig själv på ett negativt besked. Det hjälper inte, jag börjar gråta så fort jag ser det låga hcg-värdet och läkarens utlåtande om att det talar emot en pågående graviditet. Jag ligger i fosterställning bredvid katten i sängen och gråter en stund, känner hur bröstkorgen tycks klyvas mitt itu, skriver sedan till min familj och mina bästisar om det negativa beskedet. Jag tror att jag somnar efter en liten stund.

gud uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut, nåt för dom som väntar

Vi landar i Riga en onsdag, jag och mamma. Det märks att det är en annan tid nu, våra ansiktsmasker är på så fort vi är inomhus och vi måste visa upp våra covidpass. Det känns lite olustigt att flyga, men så tänker jag på anledningen och då finns det ju inga alternativ. På eftermiddagen går vi genom ett regnigt Riga, försöker titta upp under paraplyerna på alla fina gamla hus och går lite vilse. På kvällen har jag svårt för att somna i hotellsängen, tycker att det känns overkligt att jag faktiskt är i Riga igen och att jag är så här nära att äntligen få göra ett nytt försök igen, jag har väntat så himla länge.

På torsdagen har det slutat regna, jag och mamma promenerar till kliniken på eftermiddagen och där ser det ut som jag minns det. Orange väggar, bruna fåtöljer och ett akvarium mitt emot receptionen. Jag och mamma väntar på min läkare i ett av rummen, nervositeten dunkar i mina tinningar och jag dubbelkollar så att jag har med mig den blåa kristallen i min ficka. När han kommer in, sätter sig och säger att det ser okej ut, men att allt inte är bra, känns det nästan som om mitt hjärta ska stanna mitt i ett hjärtslag.

Läkaren berättar att de har ett dugligt embryo att sätta in till mig, men att de försökt tina upp tre av de andra embryona först och att de dessvärre inte klarade upptiningen. Bara så där har jag gått från sex till två embryon kvar i frysen och det känns som om han häller kallt vatten längs med min rygg. Han förklarar att han själv är förvånad över resultatet, det är vanligtvis 97% chans för embryona att klara upptingen. Såklart tillhör jag de andra 3% tänker jag och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men så försöker jag fokusera på det som faktiskt är bra; det där embryot som ska sättas in mig.

Jag ligger i samma gynekologstol som förra gången, får se på datorskärmen var i min livmoder läkaren fäster embryot och får ligga kvar en liten stund själv medan de släcker ner och spelar lugn musik. Läkaren har skrivit ut en ultraljudsbild till mig, jag ligger och tittar på den vita lilla pricken på bilden och kramar den blåa kristallen i min andra hand. Tårarna är nära, jag viskar för mig själv tänk om det är du som blir mitt barn.

hjärtat i mig är bara fåniga ord men det slår för dig

Sommaren är verkligen kort, som Tomas Ledin sjunger. Nyss var det juni och sommaren låg framför mig, nu är det september och det mesta av sommaren ligger bakom mig (här är det fortfarande varmt och känns som sensommar fastän höstterminen har börjat). Motvinden har varit svag, tack och lov. Hysterskopin gick bra, han önskade mig lycka till efter ingreppet och jag tänkte att jag kan behöva all tur jag kan få. I väskan hade jag med mig den blåa kristall jag fått av min kollega, tänkte att den kanske kan hjälpa mig att hålla fast turen vid min sida.

Juli kom med tjugosju grader och en efterlängtad semester. Jag har badat i havet, åkt karuseller, vunnit på chokladhjul, ätit musslor, gått på loppisar, bilat till Öland med mina föräldrar, läst, möblerat om mitt sovrum, träffat kusiner för första gången på ett och ett halvt år, gått en skrivarkurs hos Kugge och mycket mer. I början av augusti fick jag min efterlängtade andra vaccinspruta och några dagar senare även min mens. Jag hörde av mig till kliniken i Riga, som gav mig grönt ljus att påbörja en ny hormonbehandling inför mitt andra försök. Som tur var hade jag kvar medicin hemma från förra gången, var inte riktigt beredd på att det skulle gå så snabbt.

På tisdagen en vecka senare fyllde jag fyrtiotvå år, när jag blåste ut ljusen önskade jag att detta är min sista födelsedag som ofrivilligt barnlös. På fredagen åkte jag till Lund (med min blåa kristall i väskan) för att göra ett ultraljud inför resan till Riga, enda lediga tiden jag hittade för den dagen. En rutinerad gynekolog på autopilot bad mig att lägga mig i gynekologstolen, min hjärtklappning rusade iväg som vilda hästar och jag är rädd att det alltid kommer att vara så nu när jag ligger i en gynekologstol. I taket hade hon hängt upp en plansch på en vacker sandstrand, kanske karibisk. Som om jag skulle kunna slappna av och tänka på en karibisk strand med bröstkorgen fylld av springande vildhästar. När panikångesten var nära och hon fortfarande bara var tyst och tittade på datorskärmen höll jag på att säga till henne, men så hann hon före när hon sa det ser fint ut, din slemhinna är ungefär 7 mm. Hon skrev ut det på papper till mig, en kvart senare betalde jag 1295 kr för besöket och det var värt varenda krona.

Två veckor senare satt jag och mamma äntligen på ett morgonflyg till Riga.