Månad: november 2021

hope is a dangerous thing for a woman with my past

~ Jessie ~ 5 kommentarer

Det tycks aldrig riktigt ljusna under dagarna, gråheten ligger som ett tjockt täcke över stadens alla gator och mig. Himlen är tung av gråa moln, min bröstkorg är tung av längtan och sorg. Att ta en paus från barnförsöken med allt vad det innebär (tabletter, koll på menscykeln, kontakt med kliniken, osv) är inte samma sak som att ta en paus från barnlängtan, den har byggt bo under min hud. Jag kan försöka undvika att tänka på den, men till slut gör den sig ändå påmind. Längtan sipprar ut i kroppen, får nästan blodet att frysa till is när jag ser ännu en ultraljudsbild på instagram eller när jag passerar de föräldralediga mammorna gåendes med barnvagnarna på rad.

Nästa helg är det första advent och året börjar närma sig sitt slut, jag förstår inte hur ett år kan gå förbi så här himla snabbt. Det betyder att det kommer ligga ännu nu ett barnlöst år bakom mig när det här är slut, jag tappar snart räkningen på hur många de är.

Jag har ingen ork kvar att göra ett nytt försök innan årets slut, det får vänta till det nya året. Om jag vågar, det vill säga. För just nu känner jag mig mest livrädd. Att försöka ännu en gång, att kanske ännu en gång misslyckas och snubbla på mållinjen. Att påbörja en ny hormonbehandling, gå upp i vikt av tabletterna, ta ytterligare mediciner i form av sprutor, försöka förbereda mig mentalt. Att åka ner till kliniken i Riga med höga förväntningar och vildhästar i bröstkorgen, för att där kanske få höra att de två sista blastocysterna inte klarade upptiningen från frysen. Att jag därmed måste börja om från noll om jag vill göra fler försök. Nya donatorer, ny behandlingsplan, nya mediciner, mer pengar, längre väntan. Hur ska jag kunna orka bära den besvikelsen?

Och hur ska jag kunna orka bära sorgen om det går åt helvete på något annat sätt? Om en insättning lyckas, men embryona inte fäster? Om jag får missfall ännu en gång? Även då måste jag börja om från noll igen, om jag skulle vilja göra fler försök. Jag vet ärligt talat inte om jag lyckas skrapa ihop tillräckligt med ork för det, men kanske är min längtan en tillräckligt stor drivkraft? Jag vet inte, men jag fortsätter att hoppas antar jag, vet inte vad mer jag kan göra just nu.