Så är årets längsta månad äntligen över och februari har kommit med semlor, tulpaner och ljusare morgnar. Den första söndagen i februari kom även med ångestpåslag, först smygandes på eftermiddagen och sedan i full kraft när jag försökte somna på kvällen. Orostankarna tog över allting, fick min kropp att skaka av gråt, gjorde så att jag sjukanmälde mig när måndagen kom. Det var länge sedan jag lät sorgsenheten som är instängd i min bröstkorg sippra ut, jag antar att allt det svarta inte riktigt fick plats längre.
Samtidigt som januari går över i februari väntar jag på att få min mens, läser om negativa graviditetstester och missfall i Facebook-gruppen jag är medlem i, känner hur oron växer sig starkare under min tunna hud. Oron över kroppen som inte alltid vill samarbeta, oron över allt som kan hända och oron över det som kanske aldrig händer. Så jag låter lite av sorgsenheten sippra ut, tar en vilodag hemma och kontaktar kliniken i Riga. Min hjärtklappning lägger sig snabbt efter det, min oro stillar sig en aning när jag får veta att jag kan fortsätta min behandlingsplan som planerat. Så några dagar senare börjar jag med tabletterna jag behöver ta innan insättningen, bokar en tid för ultraljudet som behöver göras innan jag åker, frågar min syster om hon kan följa med mig till Riga när det är dags och hon svarar ja.
Så är det äntligen februari och det gör inget om det regnar och stormar utanför fönstret, nu är morgnarna ljusare, jag har redan ätit några semlor, jag har en bukett tulpaner i min kattvas och det här är månaden då jag (förhoppningsvis) åker till Riga.
á bout de souffle 