det är först när man ger upp som det blir nåt nytt

På alla hjärtans dag kommer det upp en fem år gammal bild på timehop;  en bukett blommor med ett jag älskar dig! din för evigt från P och gamla minnen tankar känslor ramlar över mig. Hur jag redan då börjat tvivla, hur den våren sedan blev början på slutet. Och jag tänker faktiskt ganska ofta på honom, det bara blir så? När jag hör någon låt som jag på något sätt förknippar med honom, när jag råkar dansa bredvid hans tjej på ett trångt dansgolv och undrar om hon känner igen mig, när jag ser en film som jag vet att han skulle gilla och undrar om han sett den, när jag kommer på mig själv att undra om hans föräldrar läst min debattartikel i Aftonbladet och om de någon gång saknar mig, när han dyker upp i mina drömmar om natten. Jag vill inte ha tillbaka allt det där, jag ramlar bara lätt in i det nostalgiska rummet och ser mig om, tänker på det som varit.

När mina vänner frågar hur det går med dejtandet, hittar du någon intressant på tinder? säger jag att jag inte riktigt orkar, det finns ju bara en massa konstiga typer! men ja det är en ganska dålig ursäkt. De börjar svepa höger åt mig, vi tycks inte riktigt ha samma smak, de säger att jag är kräsen och det är säkert sant. Vi skrattar, ibland blir det någon matchning, vi börjar prata om något annat. När jag kommer hem får jag ett meddelande från en dansk som undrar om vi skal knulle men jag svarar inte, tar bort matchningen istället.

Så blir det söndag och jag går på några lägenhetsvisningar, tanken på att flytta från min etta till en tvåa har börjat gro. Jag trängs med par i andra människors vardagsrum och kök, jag är ofta den enda som går på visningar ensam. Jag öppnar garderober, inspekterar badkar, dagdrömmer om tapeter, tänker ut var jag kan ställa en spjälsäng för tänk om? Ser nästan framför mig hur jag (med en kopp kaffe) och mitt barn (med gröt i håret) sitter bredvid varandra där vid köksbordet och hur jag kanske får kryssa mellan utspridda legobitar klossar pixiböcker för att ta mig till det andra rummet eller hur mitt barn kanske går med klumpiga steg och skrikskratt efter katten som blir sur och gömmer sig. Jag och mitt barn, som jag hoppas att det blir vi. 

står och låtsas inte se att du står precis bredvid

Så är det redan mitten av februari och fåglarna har börjat sjunga framåt småtimmarna, jag har sett årets första snödroppar och längtar efter att få se körsbärsträden blomma.

Så äter jag en semla i min ensamhet på ett fik innan jag går till jobbet en dag, får då och då ögonkontakt med en söt kille som sitter vid bordet bredvid och fikar i sin ensamhet. Om det vore en romantisk komedi skulle jag kanske våga börja prata med honom, vi skulle skratta och kanske till och med kyssas och upptäcka att vi har hur mycket som helst gemensamt och sedan glömma bort tiden, men i verkligheten tar han på sig sina stora hörlurar och jag äter upp min semla och skyndar vidare till jobbet.

Så frågar någon jag inte känner på jobbet är du gravid? med ett leende och en nick mot min mage, jag skakar på huvudet och försöker svara nej på ett glatt sätt, ler fastän jag inte vill. Personen verkar förvånad och det känns som tusen nålar i min bröstkorg och när jag kommer hem gråter jag för att det inte finns någon bebis i min mage, för att längtan hela tiden rivs upp som ett sår som aldrig riktigt läker.