det är först när man ger upp som det blir nåt nytt

På alla hjärtans dag kommer det upp en fem år gammal bild på timehop;  en bukett blommor med ett jag älskar dig! din för evigt från P och gamla minnen tankar känslor ramlar över mig. Hur jag redan då börjat tvivla, hur den våren sedan blev början på slutet. Och jag tänker faktiskt ganska ofta på honom, det bara blir så? När jag hör någon låt som jag på något sätt förknippar med honom, när jag råkar dansa bredvid hans tjej på ett trångt dansgolv och undrar om hon känner igen mig, när jag ser en film som jag vet att han skulle gilla och undrar om han sett den, när jag kommer på mig själv att undra om hans föräldrar läst min debattartikel i Aftonbladet och om de någon gång saknar mig, när han dyker upp i mina drömmar om natten. Jag vill inte ha tillbaka allt det där, jag ramlar bara lätt in i det nostalgiska rummet och ser mig om, tänker på det som varit.

När mina vänner frågar hur det går med dejtandet, hittar du någon intressant på tinder? säger jag att jag inte riktigt orkar, det finns ju bara en massa konstiga typer! men ja det är en ganska dålig ursäkt. De börjar svepa höger åt mig, vi tycks inte riktigt ha samma smak, de säger att jag är kräsen och det är säkert sant. Vi skrattar, ibland blir det någon matchning, vi börjar prata om något annat. När jag kommer hem får jag ett meddelande från en dansk som undrar om vi skal knulle men jag svarar inte, tar bort matchningen istället.

Så blir det söndag och jag går på några lägenhetsvisningar, tanken på att flytta från min etta till en tvåa har börjat gro. Jag trängs med par i andra människors vardagsrum och kök, jag är ofta den enda som går på visningar ensam. Jag öppnar garderober, inspekterar badkar, dagdrömmer om tapeter, tänker ut var jag kan ställa en spjälsäng för tänk om? Ser nästan framför mig hur jag (med en kopp kaffe) och mitt barn (med gröt i håret) sitter bredvid varandra där vid köksbordet och hur jag kanske får kryssa mellan utspridda legobitar klossar pixiböcker för att ta mig till det andra rummet eller hur mitt barn kanske går med klumpiga steg och skrikskratt efter katten som blir sur och gömmer sig. Jag och mitt barn, som jag hoppas att det blir vi. 

Annonser

9 Comments

  1. Satt och tänkte på ett inlägg hela dagen igår, om ungefär samma sak som du skriver och så läser jag det här. Vi verkar gå igenom så himla mycket samma saker. Och jag hejar på dig, jag är helt säker på att det blir bra till slut ändå. Kram ❤

    1. Eller hur, tänker också på det ibland. Och jag hejar alltid på dig såklart! Det kommer det säkert att bli, bra alltså. ❤

  2. Jag tänker mycket på mitt ex också, periodvis i alla fall. Tror att det där som har varit på riktigt alltid kommer att vara svårt att släppa, och brukar försöka tänka att det trots allt är fint att man har upplevt det. Att man har det med sig. Och sannolikt kommer man få uppleva det igen, när som helst. kram!

  3. det är svårt att helt släppa människor..eller tankarna om dem.. du skriver alltid så att det känns. och jag kan tydligt se dig framför mig i det där köket, du och den lilla. det tror jag på. kram m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s