Jag läser någonstans att det är sex måndagar kvar till jul, samtidigt känns det som om det nyss var sommar och jag fortsätter att tänka på tiden som inte väntar på någon, fortsätter att vänta på mensen som inte kommer. Jag har varit borta mycket från jobbet den här hösten, det har varit förkylning feber hjärtklappning magont nackspärr och det dåliga samvetet brinner hela tiden i min bröstkorg. Men jag märker hur mörkret och väntan tynger ner mig, försöker att inte vara alltför hård mot mig själv, höjer min sertralindos och bokar in en psykologtid.
Först sitter psykologen tyst och tittar på mig, väntar. Och jag börjar prata om min väntan, oro, ångest, det är mycket som bubblar upp till ytan och det är skönt att säga allting högt. Han nickar, bekräftar när det behövs, säger att jag lever med en existentiell stress som är ständigt närvarande (även i sömnen) och att jag är stark som orkar. Jag blir tårögd, har inte tänkt på mig själv som stark, men inser att det senaste året varit en kamp och att jag är långt ifrån att ge upp, jag vill göra allt jag kan för att bli någons mamma.
Och samma dag som jag har ett ultraljud inbokat, för att undersöka varför jag inte haft mens på nästan tre månader, får jag min mens. Min kropp, så ofta en gåta. Och när gråa november har blivit december ska jag äntligen få påbörja min tredje IVF-behandling; tänk om jag sedan får börja det nya året med att bli gravid? Snälla tomten, det blir det enda jag önskar mig i julklapp, jag har väl ändå varit snäll i år?
PS. För den som vill höra mig prata om mina tankar kring att försöka få barn på egen hand och mina behandlingar, kan man lyssna på den eminenta Ruvarpodden här.
á bout de souffle 