if you save your heart for mine

Våren tycks alltid skynda förbi, tycker jag. Den kändes mycket längre när jag var liten. När vi lekte tre varv runt huset om kvällarna som blev ljusare för varje vecka, jag sprang i mina gröna tygskor som färgade av sig, jag cyklade med jeansjackan uppknäppt och den ljumma vårvinden mot ansiktet. När nyckelpigorna och fjärilarna började flyga över vår häck. När tussilagon blommade i vår rabatt och vitsipporna i skogen. När ljudet av gräsklippare började höras i trädgårdarna igen. Hur nära sommarlovet började kännas när liljekonvaljerna och syrenbuskarna äntligen blommade, precis som löftet om all tid i världen.

Den här våren. Har jag fotograferat körsbärsträd, plockat vitsippor, börjat skriva några rader på en ungdomsbok, åkt till Ullared, varit barnvakt, ätit glass vid kanalen, pyntat balkongen, läst fina böcker, firat en fyraåring, plöjt Breaking Bad och Orange is the new black, fått känna hur bebisen buffar i min bästis mage, druckit öl i solsken, klappat hästar, röstat rosa, blåst såpbubblor, ramlat i regnet. Den här våren. Som inte riktigt blev som den var tänkt, men som ändå haft sina fina stunder. Ångesten har varit svår att mota bort och jag är nu sjukskriven. Jag hoppas på en sommar med lättare andetag.

Jag drömmer mycket varje natt, vaknar ofta orolig med hjärtklappning och klibbigt nackhår. Ibland känns det som om jag fortsätter drömma samtidigt som jag håller på att vakna. En morgon, någonstans mellan dröm och vakenhet, tänkte jag det kommer vara det sorgligaste som hänt mig, att jag inte får bli Sixtens mamma. Jag minns inte riktigt vad jag drömde, men längtan lägger sig som en slöja över mina tankar och smyger sig på titt som tätt. Som när det blir mors dag, då hugger längtan till bakom mina revben. Längtan efter teckningar som det står mamma på, små knubbiga händer om min hals och någon att bära på mina axlar.

prickigpinkstilleben

blitt sparkad runt några gånger som en del måste bli för att fatta vad som betyder nåt

Maj, snart juni. Sommaren runt hörnet och min födelsedag med den. Ju närmare jag kommer min födelsedag desto mer tänker jag på tiden, det brukar nog bli så. Tiden som varit, som gått så himla fort och som jag ibland skulle vilja stanna för bara en liten stund.

Systerdottern har haft sin första övernattning hos bästisen som bor på samma gata och i augusti börjar hon första klass. Men hon låg ju nyss i min famn, bara en dag gammal? Men jag var ju nyss den där sjuåringen? Som tältade i trädgården med min bästis Tove, läste Kalle Anka i skenet av ficklampan och somnade till ljudet av bilarna som körde ute på stora vägen.

På tåget hem till min barndomsby för att fira mors dag. Femtonåringar som stiger av på samma hållplats, tanken på att jag har varit en av dom. Längtan som kliade under huden och känslan av att inte riktigt höra hemma någonstans, jag minns det ju så väl. Men så slår det mig med full kraft; det har gått tjugo år. Sedan jag cyklade upp och ner för gatan där Marcus bodde, smygrökte en cigarett vid mitt fönster när mormor var barnvakt, ringde till heta linjen och bestämde träff med äldre killar som jag aldrig hade en tanke på att träffa.

Trettiofem år har jag snart levt och jag tänker på tiden. På alla vägar jag gått, så många som tagit mig till fel ställen och människor. Jag har alltid varit nostalgisk av mig, precis som Isabelle beskriver så fint. Ibland längtar jag så att det gör ont efter att få vara liten igen, bära på den där gränslösa kärleken lekfullheten naiviteten som jag ser hos mina syskonbarn. Men kanske är det bara en önskan om att få börja om på nytt, inte göra om samma misstag? Jag har i alla fall bestämt mig för att mota bort ångesten kring min födelsedag och det här med att bli ett år äldre igen. Det är ju roligare att ha en hejdundrande födelsedagsfest istället.

bara så länge det finns stjärnor över oss och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå

Precis innan jag försöker somna på tisdagskvällen läser jag att Malik Bendjelloul har dött, jag förstår ganska snabbt att det rör sig om självmord. Som tusen nålar i min bröstkorg ut i mina armar och ben. Så obeskrivligt hjärtskärande varje gång någon väljer att inte leva längre.

Snart är det tio år sedan. Som min moster inte orkade leva längre. Och förutom henne vet jag fler som har valt mörkret istället för livet. Någons pappa som ställde sig framför ett tåg. En klasskompis som hängde sig en nyårsafton. En vän som nästan inte klarade sig efter att ha svalt tabletter. Och så läser jag att tre-fyra personer begår självmord varje dag i det här landet och då undrar jag varför vi inte pratar mer om sjukdomen depression.

Jag är en av dom som kämpar för att hålla mörkret borta och livsglädjen intakt. Mitt mående gör att jag inte kan arbeta heltid, det har jag inte kunnat göra på ett bra tag. Jag medicineras med antidepressiva, jag går i KBT-terapi. I fredags träffade jag min nya (igen!) handläggare på AF, det var inget bra möte. Hon la huvudet på sned, frågade ja du har haft lite problem med själen? och det kändes som om hon var någon annanstans hela tiden. Så fick jag återigen berätta för en ny person om jobbet förhållandet seperationen som fördjupade min ångest och depression. Efter att ha stressat igenom mötet skyndade hon iväg mig, med en klump i magen och tårarna brännandes bakom ögonlocken.

Jag kan inte låta bli att undra om min handläggare skulle ha frågat t ex en cancersjuk i liknande situation ja du har haft lite problem med kroppen? Känslan av att vara förminskad, nedvärderad. Att försöka förklara för någon som inte vet hur det är. Som kanske tycker att det bara är att rycka upp sig. Hur ångesten kan riva och göra så ont att den hindrar mig från att gå utanför dörren. Hur den håller mig vaken om nätterna när hjärtslagen rusar iväg. Hur skuldkänslorna biter sig fast när jag måste lämna återbud till fika eller möte eller jobb för att ångesten gör att det känns som om bröstkorgen ska implodera och paniken fladdrar där inne. Och så tankarna som kommer med ångesten, de svarta klibbiga tankarna. Det svarta hålet som jag trillar ner i ibland, den förlamande rädslan över att det mörka ska vinna. Och så självhatet; min ständiga följeslagare.

Ja det blev kanske ett lite spretigt inlägg, det här. Men jag tänker att vi måste bli bättre på att prata om när vi mår dåligt. Och om självmord. Om psykvården som inte fungerar som den bör. Att prata om psykiska sjukdomar lika självklart som fysiska, istället för att tysta ner. Att inte prata om det leder bara till skuld och skam för den som mår dåligt. Eller för den som blir lämnad med en sorg för resten av sitt liv. Rebecka Åhlund skriver så träffande om det. Och då och då läser jag den här texten av Rebecka om pappan som tog sitt liv och tar in varje ord. Och på min spegel har jag hängt ett foto på min moster, lite som en påminnelse. Att inte bli en moster som missar allt. Att inte välja bort livet, hur mörkt det än blir.

tumblr_m343lzfXJt1rth377o1_r1_500

jag vill bara känna hur du andas här intill, jag bara blundar

Jag märker hur jag saknar det hudnära, vilken bekräftelse det ligger i att någon tar på mig. Den där närheten som snabbt blir så självklar mellan två personer. När jag ligger i sängen för att sova. Hur jag då ibland försöker minnas känslan av att ligga tätt intill. Andas mot någons nyckelben, luta huvudet mot någons bröstkorg, somna till ljudet av någons andetag.  Hur jag ibland tänker på den där kvällen förra sensommaren, hos M med de vackra skrattrynkorna runt ögonen. När han strök handen längs min rygg när vi satt i soffan, drack vin och lyssnade på musik. När han la en hårslinga bakom mitt öra och kysste mig. När kroppsvärmen kändes mellan oss, ut i alla rum och väggar även när vi inte rörde vid varandra.

Hur påtaglig ensamheten blir. När det inte finns någon som tar på mig. När rummet fylls av min röst och ingen annans när jag säger god natt eller god morgon till katten. När jag inser att nu har jag glömt, igen. Hur det känns. Att sitta tätt intill någon som stryker min ryggtavla, som tar min hand, som kysser min nacke. Att ha någon och att vara någons.

will you love my scars so I can heal?

Så är det redan maj och staden har blivit grön nu. Ibland cyklar jag med blicken upp mot trädkronorna i ett försök att stilla hjärtslagen som rusar ikapp med våren. Ibland tänker jag att ja, det gör ont när knoppar brister, Karin Boye hade rätt.

Jag har sagt hej då till aprilmörkret vid en brasa i min barndomsby och ramlat in i gamla vänner. Det kändes som om tiden stått still samtidigt som det kändes som en evighet mellan oss. Jag vek med blicken när jag såg frågorna i deras ögon, stoppade undan det svarta bakom leende och skratt när vi pratade om kärlek jobb barn. Jag vände blicken ner mot marken när jag skymtade henne i folkmassan, hon som har två barn nu och fortfarande samma förmåga att göra mig liten och osäker. Vissa skuggor vill jag inte ta ut i ljuset.

Så har jag gått i skogen, på samma stigar som när jag var barn. Jag och systerdottern skrek varsitt vårskrik och plockade vitsippor och jag väntar på att något nytt ska hända nu. Så har jag några veckor gamla ärr på min hud, jag visste inget annat när ångesten rev så hårt i min bröstkorg att det kändes som om den skulle gå itu. Så känner jag hur frustrationen växer ikapp med det gröna; känslan av att fortfarande vara vilsen.

Så är det som om blixten slår ner i min kropp när jag lyssnar på Lykke Lis nya skiva. Det hade kunnat vara jag som skrivit orden, verserna om det smärtsamma i att älska och förlora. Om rädslan över att förlora förmågan att någonsin kunna känna något igen. Rädslan över att bli van vid alla dessa ensamma nätter. Om längtan efter det storslagna. Längtan efter någon som kan blåsa bort all rädsla, all sorg och sudda bort de bleka ärren. Jag vet precis.

2013 iPhone 2421