varje hårstrå på ditt huvud har jag räknat, du är värd mer än allt fåglarna samlat

Det har börjat blåsa in kallare vindar och träden har redan börjat gulna i kanterna, jag förvånas varje år över hur fort en sommar kan komma och gå. Höstterminen har börjat och nya rutiner med den, alla tycks ivriga och bubblar av nya idéer men jag känner mig bara trött. Så himla himla trött. Jag vill köpa nya kläder, åka på semester, bli kär, bli full, gud bara ge mig något som gör att jag glömmer bort den här dränerande längtan och långa väntan för en stund.

Så kommer tisdagen, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag varit på kvinnokliniken vid det här laget. På väg upp till tredje våningen möter jag nästan alltid gravida kvinnor och nyblivna mammor, ibland går jag med blicken ner i marken hela tiden eftersom jag inte orkar något annat. Ibland möts våra blickar, ibland tänker jag på hur annorlunda en nybliven mammas blick ser ut än den jag ser i spegeln. På tredje våningen sitter det tre par i väntrummet, det är bara jag som inte har någon bredvid mig. Något i deras blickar liknar det jag brukar se i spegeln.

Läkaren bestämmer sig för att avbryta min behandling, eftersom min kropp inte tycks reagera på den. Om en månad eller så ska jag istället påbörja en ny behandling, med högre doser. Jag nickar och försöker lyssna, men det är svårt att fokusera när jag känner hur sorgsenheten brer ut sig och bygger bo i min bröstkorg. Sorgsenheten går kanske att läsa i mitt ansikte, hon säger ta nu hoppet med dig för det finns där och jag börjar nästan gråta.

jag är fortfarande trasig men ingen ser ens sår om man bara går fort

Så kommer min födelsedag, jag vaknar av hjärtklappning istället för gratulationssång och får nästan rusa iväg till min läkartid. Jag tycker ofta om tystnaden, men när jag ligger där i den obekväma stolen och tittar upp mot taket med vilda hästar springandes i min bröstkorg och läkaren är tyst och fortsätter vara tyst i nästintill en evighet samtidigt som han tittar på skärmen känns tystnaden plågsam.

Jag ser inga äggblåsor säger han till slut och det känns som om de vilda hästarna ska implodera min bröstkorg, som om hoppet med en gång börjar sippra ut genom varje del av min kropp. Inte en enda äggblåsa efter att ha tagit sprutorna i en vecka och frustrationen bara växer växer växer och sorgsenheten börjar ta sig in i sprickorna där hoppet sipprar ut. Om jag bara fick önska mig en sak i födelsedagspresent skulle det vara en kropp som fungerar.

På tisdag ska jag dit igen, efter att ha höjt dosen på sprutorna och jag försöker hålla katastroftankarna borta tills dess, orkar inte något annat. Kom igen nu, kroppen.

för i sprickorna kommer ljuset in

Så har det mesta av sommaren hunnit regna bort, fiskmåsarna skriker sig hesa om kvällarna och jag sover dåligt nästan varje natt. Juli kom och gick lika fort som juni, augusti bubblar av förväntningar och sommaren är trots allt inte slut ännu även om jag börjat jobba igen, jag fortsätter att hoppas.

IMG_0048

Att stå i ett publikhav och skriksjunga res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer och känna hur håret reser sig på armarna när jag tänker på allt som kanske ligger framför mig. Att gå i strandsanden och minnas barndomssomrarna när pappa bar mig för att sanden var för varm under mina små fötter och känna hur längtan liksom hugger till i bröstkorgen efter barnet jag vill bära på mina axlar resten av mitt liv. Att en vecka innan min födelsedag börja med sprutor som ska producera fler äggblåsor och inse att jag egentligen bara har en enda önskan; att det här ska gå vägen nu.

IMG_0471

Om du önskar fler vardagliga uppdateringar, följ mig gärna på instagram där jag är mer aktiv (@nippertippa). ❤