jag har tappat räkningen

Ännu en mors dag

som inte tillhör mig,

jag har tappat räkningen

på hur många teckningar

som inte varit till mig,

hur många väntrum

med gravida kvinnor bredvid mig,

hur många sprutor in i min mage,

hur många ultraljudsbilder

som inte varit mina

hur många tårar

som bara varit mina

Jag minns ett medium som sa

”jag ser dig med ett barn på bröstkorgen”

för fem år sedan,

jag undrar hur många fler år

jag behöver vänta

Annons

22:22

Ibland blir skriket
inifrån bröstkorgen
öronbedövande, nästan så att det susar

nästan så att jag tror att hela stan
ska höra det, undra vad som låter

då skulle jag säga
”ursäkta, det är bara min längtan
som är lite högljudd just nu”

och dom skulle återgå
till sina liv, skynda vidare
med förskolelämningar
borttappade gummistövlar
och godnattsagor

Ibland tror jag att den
ska klösa sig ut
som varelsen i Alien-filmen
och döda mig
inifrån

längtan som skriker, öronbedövande

efter barnet
som kanske aldrig blir mitt

sedan gick väl tiden och då föll det sig som att jag blev som kvar

Du är så stark säger en vän och jag vet inte vad jag ska svara, jag känner mig inte stark, bara trött. Så himla trött och orkeslös, dränerad på energi, tankar, ord. Och jag hinner inte med, allt rusar förbi mig. Jag har tidigare tänkt att maj är min favoritmånad, men har kommit på att jag känner en slags hatkärlek för den här månaden. Visst är det vackert när allt det gröna vita rosa blommar ut, men det går alldeles för fort och snart har det redan blommat över. Nästan halva maj har redan gått och nästa vecka är det mors dag och sex år har redan gått sedan jag började försöka bli någons mamma. Tiden, hoppet, orken springer ifrån mig och jag känner mig inte stark, jag vill bara sova sova sova. Jag vill bara att något bra ska hända, att all väntan och längtan ska leda mig till dit jag vill vara, att motgångarna ska vara slut nu.

Mina gråa hårstrån har börjat bli fler, ibland plockar jag dem med pincett, jag behöver inte ännu en påminnelse om tiden som rusar fram. Min kille säger att han tycker om mina gråa hårstrån, jag bryr mig inte om att färga håret. Jag har börjat drömma så konstigt, nästan varje natt. Drömmar om mitt ex, guldfiskar som dör, någon som jagar mig, min kille som ghostar mig eller bara David Lynch-konstigt. Jag har börjat gå till min KBT-terapeut igen, hon ber mig lista vad som triggar mig mest (vänta på svar/sms, gravidmagar, ultraljudsbilder på instagram, mors dag, orättvisan i att inte ha en fungerande kropp). Har du något barn? frågar ett barn mig på jobbet, när jag svarar nej frågar hen om jag känner någon som har barn. Flera stycken svarar jag och känner hur det hugger till någonstans mellan revbenen, den där känslan av utanförskap som så ofta ramlar över mig, kommer jag någonsin bli kvitt den?

jag kanske gråter mig till sömns, men vi ses i nästa dröm

En natt drömmer jag att jag gör en ny embryoåterföring, men att jag därefter får ett negativt graviditetstest. Någon i drömmen, vem vet jag inte, frågar vad jag vill göra nu och jag skakar på huvudet och säger ”då får det vara, jag får väl inget barn då”. Mer av drömmen minns jag inte, men den gör mig nedstämd hela dagen.

Körsbärsträden slår äntligen ut i Malmö, jag har väntat så länge på våren och vill spara allt det ljusa och färgglada bakom ögonlocken för att kunna plocka fram när det mörka tar över. Påsken kommer och på långfredagen vaknar jag upp med min kille bredvid mig, vi ligger kvar i sängen ett tag och lyssnar på Håkans nya låt. Sedan stiger han upp för att steka pannkakor till mig, vi skrotar runt i pyjamas hela dagen och jag tänker på hur kär jag är i honom.

Resten av påsken är också fin, men något händer i mig en kväll när jag scrollar på instagram. Som en dolk stöter ångesten in mellan revbenen och tårarna bränner, men jag släpper inte fram dem. Ännu en att avfölja, eftersom jag inte orkar se ytterligare en gravidmage. Och så en känd kvinna som nu väntar sitt fjärde barn, en annan som väntar sitt femte och jag som börjar skaka, känner hur den rivande avundsjukan skär i mig. Jag vill också vara den där mamman som målar fräknar och röda kinder på mitt påskklädda barn, som målar ägg och går på äggjakt. Det är något bottenlöst sorgligt med att år efter år behöva stå utanför med sin längtan och bara titta på, inte få tillträde till de där rummen. Och så den nästan förlamande rädslan över att vara den enda som blir kvar där, utanför.

alla dessa drömmar som fyrtorn i mörkret

Med april kom inte bara solen utan även min mens, den första sedan missfallet i december. Kanske skönt på ett sätt att veta att jag fortfarande kan få mens, eftersom den varit så pass oregelbunden, men mensvärken gör att jag mest tänker på missfallet och blir ledsen. Känslan av ett liv som rinner ur en, ett liv som inte ens fick börja på riktigt, ett liv som jag ändå hinner fantisera kring. Det är få saker som gör så ont att tänka på. Jag skriver till kliniken i Riga att jag fått min mens, tanken är nu att göra en hysteroskopi och biopsi där innan nästa försök. Jag ska bara försöka samla ihop min ork.

Jag har ganska svårt för att förlika mig med den egna kroppen just nu. Jag kommer på mig själv med att bli avundsjuk på den som blir gravid genom att ligga med sin kille, bara så där. Ibland önskar jag att jag hade en (minst) tio år yngre kropp eller egentligen mest att jag vore fertil och inte behövde någon hjälp i form av äggdonation. Önskar att min kropp ska klara av att bära ett barn i nio månader, orkar inte gå igenom ett missfall igen. Min kille säger att jag är finast i världen, men jag ser inte det själv. Ser bara det skeva och fula, det som åldrats och förändrats.

I sommar fyller jag fyrtiofyra och även om alternativet är sämre tycker jag att det känns jobbigt att åldras. Jobbigt att tiden bara fortsätter att gå, utan att vänta på någon. Att jag inte längre tillhör den yngre generationen, utan snarare medelåldern (!). Att jag har slutat gissa vilken födelsedag som blir min sista som ofrivilligt barnlös, eftersom jag inte längre är säker på att det faktiskt kommer någon sådan. Ur led är den, tiden.

ibland gråter jag bara för att tiden går

The question is why säger läkaren som ringer från Riga för att prata om missfallet och mina behandlingar, jag antecknar och försöker hänga med när han pratar om celler, immunförsvar, slemhinnor, ingrepp och biopsi. Tröttheten ramlar över mig, likaså sorgen. Jag orkar inte är min första tanke. Jag orkar inte gissa vad felet på min kropp är, orkar inte börja om från början igen, orkar inte försöka och hoppas ytterligare en gång, orkar inte fler misslyckande. Samtidigt säger läkaren we´re on the right way och han verkar inte ha gett upp hoppet än, så det kanske jag inte heller ska?

Förra veckan var det på dagen tre år sedan jag var i Riga för ett första försök som jag trodde skulle bli det sista. Tre år ramlar förbi så snabbt och runt omkring mig har andra fått runda gravidmagar eller mjuka bebiskinder att pussa, men jag är fortfarande ingens mamma.

En kväll gråter jag tyst mot min killes bröstkorg, hans t-shirt får en blöt liten fläck, jag säger du borde kanske bli ihop med någon annan tjej, någon som inte har så svårt för att få barn. Det är min favoritplats, hans famn. Men jag kan ju inte sluta älska dig för det svarar han med armarna om mig och jag vill aldrig lämna hans famn, jag vill få mitt lyckliga slut med honom.

I’m never gonna meet what could’ve been, would’ve been, what should’ve been you

Jag har flera utkast sparade, jag har börjat skriva om sommaren hösten vintern, men inte orkat mer än så. Kanske blir detta också bara ett utkast, kanske inte. Så har ett nytt år börjat, jag undrar om det också kommer rusa fram likt förra året? Jag undrar vad som ligger framför mig? Jag gick in i det nya året i sorg, det enda jag önskar är att slippa avsluta det i sorg också. Om jag känner efter kan jag känna hur förhoppningarna fortfarande bubblar i bröstkorgen, men förväntningarna är låga, nästan nere på noll. Ibland undrar jag om det ens finns något hopp kvar, samtidigt som jag desperat försöker hålla fast vid det. Jag vill ju hoppas, jag vill tro att det inte är försent för mig. Att allt det bästa inte hänt än.

Jag firade in det nya året med min kille, jag är fortfarande så himla kär i honom, har faktiskt aldrig varit så här kär tidigare. På nyårsaftonen var jag förkyld och hostig, trött och ledsen. Men jag var åtminstone med honom och han tog hand om mig, lagade mat och kramades. Två dagar tidigare hade jag fattat beslutet att låta min älskade katt somna in, femton år gammal och sjuk. Lägenheten är smärtsamt tyst och tom sedan dess och jag har gråtit lite nästan varje dag. Fan vad jag saknar henne.

På tal om saknad kan jag ibland sakna den jag var, innan mina snart sex år av försök att bli någons mamma. Ibland känns det som om jag åldrats det dubbla, som om min bröstkorg består av trasiga delar som bara limmats ihop och lätt kan gå sönder igen. Att år efter år se andra bli gravida eller få barn, medan man själv fortsätter vara ofrivilligt barnlös, skapar ett hål av sorg i bröstkorgen och gör det svårare att andas när man måste le och säga grattis! ännu en gång. Att ständigt behöva pendla mellan förhoppningar och besvikelser gör det svårt att hålla fast vid hoppet. Ett steg fram, tre steg bakåt och så på repeat.

Jag blev gravid i slutet av förra året. Jag åkte till ett snöigt Riga och kliniken med de orangea väggarna för ett tredje försök med dubbeldonation och blev gravid. Ett starkt plus på graviditetstestet och jag tänkte äntligen är det min tur! och köpte en färgglad body med regnbågar och moln från Lindex. Julafton kom, jag googlade vilken julmat man ska undvika som gravid, berättade för mina syskonbarn att jag var gravid och tänkte mycket på hur nästa jul skulle kunna se ut. Jag undvek att tänka på blodprovet som visade att mitt HCG-värde inte höjts så mycket som det borde.

Tre dagar senare gick jag på toaletten ganska sent på kvällen och såg en blodfläck i mina trosor, det kändes som om jag stelnade till och stirrade på den där blodfläcken i någon minut eller så. Som om min hjärna vägrade ta in vad den såg. Jag borstade tänderna och lade mig i sängen, men hade svårt för att somna, googlade blödningar tidigt i graviditeten och började gråta. Innan jag grät mig själv till sömns skrev jag ett mejl till kliniken i Riga och berättade om blödningen, dagen efter kom svaret so sorry, the doctor was expecting this because of the low HCG. Det var visst inte min tur den här gången heller. Kommer det någonsin bli min tur?

tid går som jetplan, jag väntar och väntar på nästa katastrof

I

Plötsligt slår allt ut i blom, ja visst gör det ont när knoppar brister och kroppen längtar efter att få känna liv växa inuti den. Varje vår undrar jag om jag har pollenallergi eller om jag bara är känslig mot väderomställningen. Ögonen rinner, sminket kletar och jag är så trött, så trött. Jag färgar håret i ett försök att mota bort min fulhet, men tröttheten syns ändå alltid.
Jag önskar att jag kunde fotografera de rosa körsbärsträden med mina ögon och spara bilderna innanför ögonlocken, det är så vackert men det vackra går över alldeles för fort när de rosa bladen blåser ner till marken.

II

Han tycker om Sylvia Plaths poesi, skrattar på de rätta ställena i Seinfeld och stryker med handen över min rygg när jag sitter bredvid honom. Han skriver sms om längtan, får mig att le mot min egen spegelbild och får mig att våga hoppas igen. Han klappar min kind, säger att jag ska följa mitt hjärta för annars kanske jag ångrar mig. Tänk att vi hittade varandra! tänker jag ibland och hoppas att vi inte tappar bort varandra.

III

Så har halva maj rusat förbi, nästa vecka är det mors dag och min hud känns tunn. Jag har inte haft någon mens sedan januari, men är inte gravid och oroar mig över att det kanske är ett tecken på att klimakteriet är nära. Om tre månader fyller jag fyrtiotre, för fem år sedan påbörjade jag min första IVF-behandling. Ännu ett år fyllt med högtider som jag måste fira som ofrivilligt barnlös, kommer det någonsin ett år som ser annorlunda ut? Jag fyller i nya papper från kliniken i Riga, skriver att jag önskar donatorer som är brunhåriga och brunögda som jag. Tiden går som jetplan och jag fortsätter att vänta, hoppas, längta.

inte en enda gång kan jag sluta tänka på dig

Fyra månader in på året, fyra veckor sedan ett krig bröt ut och jag har svårt för att sortera alla mina tankar och känslor. Så mycket, men samtidigt så lite, som hänt. Nu är det sommartid, fiskmåsarna skriker om kvällarna och körsbärsträden har börjat blomma. Jag jagar orden, skriver sms om längtan och tänker att livet pågår som vanligt samtidigt som det brinner i en annan del av Europa.

Jag berättar för min terapeut om min rädsla för att en dag vakna upp och inse att jag blivit den där gamla, ensamma och bittra människan jag svor på att aldrig bli. Med betoning på det bittra. Hon svarar att jag är en alldeles för fin person för att bli det jag räds, jag hoppas att hon har rätt. Jag får i hemläxa att lista fem bra egenskaper med mig själv varje dag, jag kommer oftast bara på tre. När jag ser mig själv i spegeln ser jag det trötta och åldrande, linjer som blivit fler och djupare, men jag försöker tänka snälla tankar om mig själv och slå bort känslan av fulhet.

En lördagskväll i början av februari frågar jag honom, killen jag dejtar, om han vill bli ihop med mig. Han svarar ja, håller om mig och det känns nästan som om mina trasiga bitar börjar pusslas ihop igen. När jag följer honom till tåget hittar jag en krona på marken, tar upp den för att spara den som en tur-amulett och han stryker min kind så där som jag älskar att han gör. Fyra månader in på året och jag är kär, så himla kär. I någon som är kär i mig tillbaka. Tänk att jag får vara med om det, tänk att det finns plats för pirr och sockerdricka i bröstkorgen som är fylld med så mycket trassel och svärta. Jag känner mig försiktigt hoppfull om våren, sommaren, det här året.

this isn’t the last page, but the first in the book of me

Så har jag ramlat in ett nytt år, med samma förhoppningar och gamla ärr. Det pågår fortfarande en pandemi och planer kastas om, men jag längtar efter en ljusare vår med lättare andetag och steg. Tre veckor har snart hunnit gå på det nya året, lika många graviditeter har outats. Kommer det någonsin bli min tur eller kommer jag fortsätta bli omsprungen och bortglömd av andra, år efter år?

Luften gick ur mig i höstas, det känns som om jag tappat lite av hoppet säger jag till mina vänner under nyårsfirandet när vi pratar om våra förhoppningar. Jag väntar på att luften ska orka bära mig igen, väljer att försöka tänka på annat än den rivande längtan. Och ärligt talat är det ganska svårt att tänka på något annat än killen jag börjat dejta, det känns fint och ovanligt. Vi har träffats fyra gånger, hörs varje dag via sms och han verkar längta efter mig så som jag längtar efter honom.

Tre veckor in på det nya året, jag lyssnar på Annika Norlin, är trött och snuvig, försöker tänka att mörkret faktiskt håller på att skingras för varje dag som går och att ljusare dagar väntar.

Just wait for your time
Hold on, hold on, hold on
You’ve got nothing to lose
You’re gonna be ready when it comes