håller du hårt i mig så håller jag hårt i dig

Juni har kommit med sol, huvudvärk, en sjukskrivning på halvtid, lättare restriktioner och biltutande studenter. Jag har också fått tid till en ny hysterskopi och hoppas att gynekologen kan få bort vad han nu såg vid förra besöket. Jag längtar verkligen efter medvind nu; att få kliva några steg fram istället för bak.

Så har det varit mors dag, den som skulle ha varit min första som någons mamma. Jag försökte undvika instagram den dagen, men det gick inte så bra. Tre graviditetsbesked senare ville jag kasta telefonen i väggen. Istället firade jag min egen mamma och badade äntligen i havet, det var fint.

Och så har jag fått en krönika publicerad på Mama, den handlar om att leva med ofrivillig barnlöshet och sorg. Den kändes nödvändig, men lite jobbig, att skriva och jag är överväldigad över responsen. Främmande människor har skrivit fina saker till mig och många har känt igen sig. Det är fint att kunna känna sig lite mindre ensam mitt i all längtan och sorg.

Sommaren ligger framför mig. Jag tror att jag vågar hoppas på en ljusning där framme.

I would go anywhere to find myself ‘cause I feel so lost all the time

Jag känner mig så himla frustrerad. Juni närmar sig, körsbärsträden har blommat över och hjärtklappningen ligger alltid nära till hands. Jag sover dåligt om nätterna, somnar ibland vid två eller tre och orkar sedan inte ta mig till jobbet. När fiskmåsungarnas skrik och mina tankar håller mig vaken googlar jag kan man få PTSD av upprepade negativa besked vid ultraljudsundersökningar?

Alla dessa deprimerande väntrum med hårda stolar, plastblommor och föräldratidningar, inte visste jag att dem skulle bli mitt liv. Inte visste jag att det skulle ta så hårt på mina krafter att gå in i rum som egentligen inte tillhör mig.

Och så går luften ur mig en tisdag, när jag återigen ligger i en gynekologstol. Först feldiagnostiserar han mig med endometrios, för att sedan inse att han råkat tittat i en annan patients journal. Sedan säger han att han inte vet vad han ser på datorskärmen, det är något som buktar vid livmoderhalsen (tror jag att det var) och som behöver undersökas igen. Han glömde skriva ut bilder på det, säger att jag ska höra av mig nästa gång jag får mens. Jag är så förvirrad och omruskad att jag glömmer ställa alla frågor som väcks i mig.

Och kvar är tomhetskänslan, frustrationen över att ha en kropp som inte fungerar som jag önskar och ilskan över att hela tiden behöva leva i motvind. Kommer det någonsin att bli min tur?

tiden väntar inte på nån, men det visste vi inte då

Jag minns fortfarande idrottslektionerna på högstadiet. Hur det kalla gummigolvet kändes under mina fötter, hur salen luktade svett och dateparfym, hur Andreas brukade skoja om hur små mina bröst var och ibland skrattade jag också. Jag var bollrädd, ville redan då hellre sitta på en bänk och läsa böcker, vara för mig själv. Idrottsläraren verkade inte heller vilja vara där, hennes blick flackade när Sten blev retad för sitt namn eller när jag och Linda A varje vecka blev valda sist till Andreas eller Mattias lag.

Den där känslan. När jag stod med magont på det kalla gummigolvet bredvid Linda A, väntandes på att få bli vald av någon som egentligen inte ville ha med mig i sitt sammanhang. Jag tror att den har förföljt mig genom åren och ibland blir den så himla påtaglig. Som när det känns som om jag snart står ensam kvar på det kalla gummigolvet med min barnlängtan och andra tycks få sina namn uppropade, ett plus på stickan, en ultraljudsbild på ett tickande hjärta bredvid sitt att sätta upp på kylskåpsdörren.

Det här har också fått mig att tänka mycket på tiden. Tiden, som fortsätter att gå utan att vänta på någon. ”Tänkte du när du var yngre att ditt liv skulle se ut som det gör nu?” frågade en vän nyligen när vi pratade om vuxenlivet, tiden och förväntningar. Vi kom båda snabbt fram till att våra förväntningar på vuxenlivet såg helt annorlunda ut för tjugo år sedan, när vi var runt tjugo och hade så mycket tid och så många upplevelser framför oss. Nu befinner vi oss vid en tidpunkt där vi båda känner oss lite vilsna, försöker få ordning på våra tankar och liv. Vi är mycket närmare medelåldern än ungdomen, men ändå känns det som om vi bara lajvar vuxna.

Att fyrtioplus-livet skulle se ut som det gör, med en annalkande skilsmässa eller en hjärtskärande barnlängtan och funderingar kring vad man egentligen vill och orkar jobba med fram till pensionen, hade vi helt enkelt inte föreställt oss. Och samtidigt känns det som om nästan alla andra omkring oss har full koll på sin tillvaro, de tillhör ett vuxet sammanhang. Dessa människor pensionssparar, skaffar ett tredje barn, jobbar utan att fundera så mycket kring arbetsuppgifterna och har självklart matlåda med sig varje dag (och stannar nästan aldrig hemma från jobbet), handlar aldrig på avbetalning, tränar efter jobbet eller springer en runda före jobbet, äter fredagstacos och känner sig överlag nöjda med livet. De har sällan dödsångest eller klimatångest, känner sig sällan otillräckliga på jobbet och längtar sällan bort.

Som vuxen kan man inte stå och vänta på att få höra sitt namn och bli vald, man ska visa framfötterna, man ska tåla stress bra. Man ska veta vad man vill och vara duktig på det, man ska ha ork och lust. Man ska ha självkännedom istället för självtvivel, man ska ha många bollar i luften och många järn i elden.

Fan, jag är ganska dålig på att vara vuxen alltså. Men jag antar att man lär sig så länge man lever.

time is running faster than wild birds in the sky

Så har det plötsligt gått sex månader sedan jag skrev något sist, novembermörkret har ersatts med kalla vårvindar och blommande körsbärsträd. Livet, och tiden, tickar på och det händer väl ingenting och mycket på samma gång.  Och så har det hunnit gå ett år. Sedan jag åkte till Riga och blev gravid, sedan graviditeten avtog och missfallet var ett faktum.

Orken tryter och tröttheten klänger sig fast, pandemin fortsätter att härja och jag längtar efter vaccin, ljusare dagar och lättare andetag.

Jag har varit borta från jobbet en hel del den här våren, är för närvarande sjukskriven på 25 % och känner mig kass. Jag började prata med en kille på tinder och vi pratade om att ses över en fika, men sen slutade han bara att höra av sig. Precis som vissa vänner, som inte längre tycks vilja vara just mina vänner. Självförtroendet krymper, jag börjar känna mig mer och mer osynlig och betydelselös (även om jag vet att det inte är helt sant).

I nästan samma veva som polypen opererades bort i slutet av mars hittades en misstänkt cysta på min sköldkörtel, som det nu ska tas en biopsi på. Läkaren bad mig att inte oroa mig, men det gör jag ändå. Jag bara undrar när alla motgångar ska ta slut, när det ska bli min tur.

De flesta av mina växter vissnar för att till slut dö, jag vet inte om jag vattnar för lite eller för mycket. Jag har till och med börjat prata med dem, hörde i ett radioprogram att de ska må bra av det. Jag berättar om vädret, de senaste coronanyheterna, hur det ibland värker ända in i mitt skelett av längtan. Jag förstår inte varför de flesta av mina växter vissnar för att till slut dö och jag förstår inte varför embryot inte ville stanna kvar i min livmoder; kanske håller min kropp också på att vissna?

vad vet dom här om riktig svärta, om att leva så att man nästan brinner upp?

I somras var jag vid Yoko Onos önsketräd igen, för tredje eller fjärde gången. De vita lapparna fladdrade i vinden, önskningarna tycktes fler än trädens löv. Jag gick ett varv, läste på de vita lapparna om hälsa, rikedom och fotbollsvinster. Jag undrar hur många av alla önskningar som slagit in? Jag undrar hur många lappar jag behöver hänga fast i trädgrenarna för att få min önskan att slå in? Så skrev jag för tredje eller fjärde gången ner min önskan med snirkliga svarta bokstäver mot det vita; att jag får bli någons mamma. Jag hängde lappen nära min mammas, när hon vände ryggen till läste jag vad det stod på lappen med handstilen jag känner igen så väl; lyckliga barn. Det var något som högg till, nära min hjärtmuskel, när jag började gå därifrån och lämnade önsketräden bakom mig.

Och så var sommaren över alldeles för fort och plötsligt befinner man sig mitt i en mörk och tung novembervardag, samtidigt som pandemins andra våg sköljer över världen. Så är det bara lite mer än en månad kvar på detta otursår som 2020 tycks vara och jag tänker mycket på tiden som inte väntar på någon. Tänker på hur det känns som om jag cyklar i motvind vart jag än ska, hur det känns som om alla springer om mig och får sina önskningar uppfyllda medan jag står kvar och fortsätter längta så att det värker i alla mina leder. Tänker på blastocysten som inte fick chansen att bli ett decemberbarn, tänker att jag inte kommer hinna bli gravid igen innan årets slut eftersom en polyp satt allting på paus ännu en gång, tänker på meningen leendet når inte ögonen som läkaren skrev i mitt senaste läkarintyg och känner mig så himla himla himla trött. Kan någon kanske väcka mig när allt det här är över och det börjat ljusna igen?

august slipped away into a moment in time ‘cause it was never mine

Hej, lilla bortglömda blogg. Jag saknar dig, men orken och tiden har inte riktigt funnits där (det är kanske ändå ingen som läser bloggar längre?). Jag har gått en skrivkurs över sommaren (med bästa Kugge och Ellen) och börjat skriva på den där boken jag haft i bakhuvudet några år nu, därför har du också blivit bortvald min lilla blogg, förlåt.

Sommaren, denna konstiga sommar då de flesta semestrade hemma och försökte hålla avstånd, har ramlat förbi mig och jag har ännu en gång blivit ett år äldre utan att ha blivit någons mamma. Det har varit en lugn och skön sommar med havsbad och loppisrundor, men också en sommar med en skavande och rivande ensamhetskänsla. Det blir väl aldrig så tydligt som under semestern att jag inte är någons första val, det görs upp planer och familjeresor och jag får anpassa mig efter det. Inte så konstigt såklart, men den insikten har gjort mig ledsen de dagar min hud varit tunn.

Så har det blivit september och hösten ligger i luften, den har blivit lite krispigare och kvällarna mörknar tidigare nu. Vemodet ramlar över mig (som alltid när sommaren håller på att suddas ut), känslan av att inte vara redo för mörkare tider, tanken på att tiden går alldeles för fort. Jag har hunnit jobba i tre veckor, men varit sjuk i en och är fortfarande förkyld. Och jag är trött, så himla trött. Det tar på mina krafter att vänta och längta, att inte veta. Jag vet fortfarande inte när jag kan åka tillbaka till Riga för ett nytt försök, det känns nästan som om jag håller andan och bara väntar på att få andas ut igen.

Och tankarna skenar lätt iväg. Jag tänker mest på de sex blastocyster som finns i frysen på kliniken i Riga, tänk om någon av dem blir det barn jag längtat efter så himla länge? Jag vill bara åka ner nu nu nu, men än är det inte möjligt pga omständigheterna. Ibland tänker jag på den där lördagen i mars när jag stod framför toaletten och tittade ner på den blodiga hinnan som runnit ur mig, tänker att det kanske var lite av hoppet som rann ur mig med den dagen. Ibland tänker jag på att jag skulle ha varit gravid nu och hur lättare höstterminen förmodligen skulle ha känts då. Ibland tänker jag på alla som springer om mig; de som köper torp, plussar på stickan, lägger upp magbilder på instagram. Och ibland undrar jag hur det här året skulle ha sett ut om pandemin aldrig inträffat.

men jag fattar att sorgen ska finnas, det blir lättare sen när man lever med den

Så har det gått flera månader, våren har övergått till sommar och midsommarafton har precis passerat. Jag har inte skrivit något här eftersom livet stått lite på paus, så som det gjort för många under denna konstiga coronavår. Tröttheten har hållit i sig, lagt sig som en dimma bakom ögonlocken. Jag har jobbat, firat påsk, plockat vitsippor, läst böcker, haft huvudvärk, sett körsbärsträden blomma över och rapsfälten bli gula, doppat mig i havet två gånger, firat mina föräldrars 45-åriga bröllopsdag, lyssnat på Moonica Mac på repeat, skrivit en krönika om mors dag för JWHF och varit med i ett nyhetsinslag på tv4.

Jag har även väntat på att få tillbaka min mens, den kom en vecka efter att jag varit på gyn-akuten. Jag har kontaktat kliniken i Riga, som säger att jag måste stanna i karantän i två veckor om jag reser dit. Så jag avvaktar, tänker att jag ska använda sommaren och den kommande semestern som en lång, välbehövlig paus. Längtan och sorgen finns där hela tiden under min bröstkorg och pockar på min uppmärksamhet, men jag lyssnar inte alltid. Och jag försöker tysta oron, tänker hellre på förhoppningarna om att det kommer gå bättre nästa gång.

Hur har ni det?

 

vet du, jag såg dig i varje gatlampa vi körde förbi

Jag är så trött, hela tiden. Lägger mig trött, vaknar trött, gäspar mig igenom dagarna. Och dagarna fortsätter att gå, livet fortsätter även om det är en konstig tid vi lever i. Jag saknar att ha något att se fram emot, saknar att tänka jag är gravid!, saknar den jag var innan den här sorgen byggde bo i min bröstkorg.

En natt drömde jag att jag hade en ettåring, hon hette Sigrid och skrattade när jag jagade henne, jag tror att vi lekte. Jag är så trött och jag undrar om det någonsin blir mer än en dröm; att få leka med ett barn som är mitt.

Du ser ledsen ut säger psykologen, jag ser samma sak när jag möter min spegelbild och känner hur tung den här tröttheten är. Jag lyssnar på Håkans nya låt om och om igen, försöker tänka att det inte alltid kommer att göra så här ont.

fåglarna sjöng, var det en bön dom sjöng den gången?

Veckan innan jag åkte till Riga fick jag en blå kristall av en fin kollega, för att ta med mig som tur. Jag hade den med mig hela tiden och bar den i fickan under dagarna när jag var hemma under mina lediga ruvardagar, tänkte att den skulle ge mig den där extra lilla turen som tidigare saknats.

Så kom testdagen och jag gick upp tidigare än vanligt, med vilda hästar springandes i bröstkorgen och snabba hjärtslag. Tre olika graviditetstester som alla visade två streck och jag blev rörd till tårar, tog kort på testerna för att skicka till kliniken och bästisen. Skickade grattis moster!-meddelande till min syster, ringde min bästis och skrev till mina föräldrar som befann sig i Japan. Några timmar senare svarade kliniken att testerna borde ha visat starkare streck och att jag därför skulle ta nya tester om två dagar, hoppet sjönk en aning och oron lade sig som rosor under huden. Men två dagar senare stod det Gravid 1-2 i det där lilla fönstret på graviditetstestet och jag kände mig lugnare, samtidigt som jag ville skrika ut till hela världen jag är gravid!!! 

Jag fick vara glad i en vecka. Jag hann ladda ner en gravidapp, handla en mammaklänning, tänka på hur bebisens första jul skulle bli och vad hen kanske skulle ha på sig då. Jag hade ett graviditetstest kvar hemma och tänkte att jag ville se om strecken blivit starkare fyra dagar senare, men när det istället visades ett enda streck grep ångesten tag i mig. Dagen efter tog jag ett blodprov, fortfarande med ångesten rivandes, och ett dygn senare blandades ångesten med sorgen. Sorgen över att graviditeten avstannat, jag gick från plus till minus, från gravid till inte gravid. Jag raderade gravidappen, skickade tillbaka mammaklänningen, ramlade ner i ett svart hål.

Och där är jag nu; i det svarta hålet. På nyheterna rullar inslag efter inslag om Corona, förlorade arbetstillfällen och stängda gränser, jag känner mig avtrubbad och berövad något jag bara fick ha för ett kort ögonblick. Jag förstår inte varför det måste vara en sådan kamp för mig och jag kan inte sluta tänka på den blodiga lilla hinnan som rann ur mig, ner i toalettstolen. Kommer det någonsin få bli min tur?

man hinner falla isär, man hinner plocka ihop

Februari tycktes ramla förbi mig, nu har körsbärsträden börjat blomma så smått och småfåglarna sjunger om morgnarna. Mars kom med förhoppningar, samtidigt som jag satte mig på planet till Riga. Och jag hade två fina dagar med min syster i staden som påminde om Göteborg, vi gick genom parker, tittade på fina hus, fikade billigt och shoppade (samtidigt som jag tänkte tänk om jag går förbi min äggdonator utan att veta om det?).

Och min syster var med mig när jag fick se det lilla embryot på en datorskärm innan insättning. Det var så häftigt, jag kände en sådan ömhet för att hon var med som stöd, men också för mina donatorer som gjorde detta möjligt. Och förhoppningarna fortsatte att bubbla i min bröstkorg på planet hem, jag lämnade Riga med en handfull embryon i frysen och kanske kanske kanske ett växande i min livmoder. Åh, tänk om? Tänk om!

Så är jag nu mitt inne i det jobbiga som en väntan innebär; försöker låta bli att googla fram gamla Familjelivtrådar eller oroa mig för sådant jag inte har någon kontroll över. Jag har spenderat några lediga dagar med att spela Nintendo, sträckkolla fantastiska Shrill och slökolla på Love is blind (herregud, detta program?), läsa, vila bredvid katten, gråta efter att ha sett en liten blödning i trosskyddet och varje kväll lägga handen på min mage och tänka snälla, stanna! om och om igen.