så mycket tid som har gått och den får jag aldrig tillbaka igen, det har jag förstått

”Tycker du verkar ha ett härligt liv, säker på att du behöver barn?” skriver Ida och jag har tänkt på det i flera dagar nu. Mitt liv är härligt, jag mår äntligen bättre och ser ganska ljust på framtiden istället för det där totala mörkret. Jag kan göra nästan lite som jag vill, har ingen annan att tänka på eller ta hänsyn till. Jag kan gå upp mitt i natten för att cykla till stranden och bada naken, äta glass till middag, lifta till någon plats där jag aldrig har varit, flytta utomlands… och så vidare. Men samtidigt. Som mitt liv är härligt, så känner jag hur tomheten ständigt pockar på min uppmärksamhet, en tomhet som byggt bo i bröstkorgen och som tycks kunna fyllas med bara en sak. Allt det där som jag skulle känna om jag fick bli någons mamma. Det skulle få plats där, kanske till och med svämma över.

Men om. Mina dagar skulle bli lite blekare och kanske skulle dagarna börja gå mot svartvitt till slut. Tomheten skulle fortsätta växa tills den mer eller mindre tagit över min kropp. Om jag aldrig blir den mamman. Som jag tänker att jag skulle vara ganska bra på att vara. Men ja livet skulle väl fortsätta vara härligt också och jag vore okej ändå, men det skulle aldrig sluta göra ont. Den där brinnande längtan.

Jag trodde ju att du redan skulle vara hos mig vid det här laget. Att du kanske skulle ha mitt mörka hår och min uppnäsa, samma envishet och nyfikenhet. Att du kanske skulle ha namnet som jag alltid tyckt om, att jag skulle ha fått se dig växa i famnen på dina kusiner och alla andra som hade älskat dig. Jag trodde inte att jag skulle fylla trettiosju med en överhängande rädsla över att aldrig få träffa dig.

man kan inte hålla om ett eko i evighet

Juli har bara rusat förbi mig, jag förstår inte riktigt hur det redan kan vara augusti och min födelsedag nästa vecka? Jag säger det ofta, jag tänker på det ännu oftare. Alltid den där himla tiden. Som inte väntar på någon.

Juli har varit heltidsjobb och min första betalda semester, bubblande sockerdricka i blodet och en dunkande trötthet bakom ögonlocken. Juli har varit flyttpackande, nakenbad i havet, syskonbarnskramar, rom & cola, regniga sommarkvällar med tv-serier och en längtan efter någons axel att luta huvudet mot, kalas, fräknar, prosecco, läslust, högt och lågt. Juli har varit dans dans dans på trånga varma dansgolv med gamla och nyfunna vänner, utspilld öl som klibbar under skorna och hjärtat som tycks hamra i takt med trumslagen när jag säger jag har en liten crush på dig till dj:n och han säger jag vet inte vad ska svara på det. Juli har varit ljumma sommarnätter när jag cyklar fort fort fort genom stan för att få hjärtat att slå några andra slag.

 

hädanefter tänker jag efter, jag ska vara bra för dig

Om jag någon gång tystnar eller nickar utan att säga så mycket, om jag kanske bara ler lite då och då, så betyder det inte att jag är ointresserad eller att jag inte lyssnar. När ni pratar om bebiskinder, att gå över tiden, förskoleplats, ultraljud, amning, sparkar… ja och så vidare. Det betyder bara att jag har en dålig dag. En sådan där dag som gör att det svarta trassliga i min bröstkorg brer ut sig, lägger sig i alla vrår och målar allting svart. Som gör att jag inte riktigt orkar vara med och prata, hjärtklappningen och knivarna i bröstkorgen gör för ont och om tårarna skulle komma vet jag inte om de går att stoppa.

Det betyder inte att jag är missunnsam eller att jag inte menar det när jag säger grattis!, att ni inte får prata om det eller att jag vill att ni ska tycka synd om mig. Det betyder bara att jag har en dålig dag. Och att detta är vad längtan gör med mig; tar över all logik och fyller mina tomrum med ett trassligt mörker som river under huden. Gör så att jag får ont i kinderna när jag måste hålla kvar mitt stela leende lite för länge, att jag redan namngett barnet som kanske ändå aldrig blir mitt, att jag ibland drar handen över magen och undrar om jag någon gång också får känna sparkar, att jag avundas er även i era mörka stunder.

Ja, jag vet. Ett barn gör inte plötsligt livet komplett och inte mig heller. Och att det kommer bli bra, även om jag inte får bli någons mamma. Men längtan lyssnar inte, den har byggt bo i min bröstkorg och gör så att jag tystnar när ni pratar.

stig till toppen av världen, där änglar leker

Så har midsommarhelgen redan kommit och gått för den här gången, juli väntar runt hörnet och jag tycks hela tiden prata om hur tiden rusar fram. Nu har jag jobbat heltid i snart två veckor och tänker då och då på hur jag mådde förra och förrförra sommaren; hur jag på något sätt tagit mig genom och ur det allra mörkaste. Då kommer en slags frihetskänsla över mig. Att kunna tänka på vad som kanske ligger framför mig; att känna förhoppningarna bubbla och inte bara det nattsvarta som klibbar fast.

Samtidigt som den rusande tiden ger mig hjärtklappning, för tänk om jag inte hinner? I augusti fyller jag trettiosju, jag rycker bort gråa hårstrån från mitt huvud och känner hur något innanför bröstkorgen går sönder för varje ny ultraljudbild som läggs upp. Snart har nästan halva sommaren gått säger mamma när jag pratar med henne i telefon och hjärtat galopperar och i huvudet snurrar sommarflirt, kvällsdopp, drinkkvällar, tjejsnack, lägenhetsflytt och ungefär tusen andra saker. Men samtidigt. Så kan en inte göra mycket mer än att fortsätta, antar jag.

IMG_1218

IMG_1099

sådant jag tycker om, del 1

1. Doften av sommarregn på varm asfalt.
2. Ljudet av sms som äntligen kommer.
3. När Tyra säger att hon har saknat mig.
4. Att somna till ljudet av småregn mot fönsterblecket.
5. Att ligga tätt intill någon som lyssnar på samma regn.
6. Att få till den perfekta eyelinern på första försöket.
7. Att äntligen få äta när jag har varit hungrig lite för länge.
8. Doften av en ny bok när jag bläddrar i den första gången.
9. När någon skrattar högt åt ett skämt som jag känner mig nöjd med.
10. Att mamma skriver god natt och sov sött, puss och kram! till mig i wordfeud-chatten varje kväll.
11. Att jag tänker på farmor varje gång jag plockar vårens första vitsippor.
12. När katten lägger sig på min mage och kurrar högt.
13. Dagens första kopp kaffe.
14. När jag skär upp en perfekt mogen avokado.
15. Att lägga mig i en renbäddad säng efter att ha duschat.
16. När Tyra säger att hon älskar mig.
17. När Gustav springer mot mig för att ge mig en kram när vi inte har setts på ett tag.
18. När någon säger att jag borde skriva en bok.
19. När jag läser en bok som är så bra att jag inte vill att den ska slut.
20. När jag och min bästis råkar säga en sak samtidigt eller när hon skickar ett meddelande precis när jag tänkt skicka ett till henne.
21. Att få syn på vårens första blommande körsbärsträd.
22. När små barn försöker sjunga på engelska.
23. Att bli kysst av någon som kysser så bra att jag blir knäsvag.

kommer alltid att drömma om vi mot världen

Så kommer slutet av maj med mors dag och ett pickande fågelhjärta i min bröstkorg när jag scrollar genom instagramflödet. Längtan vaknar, river som vårvindarna och skriker efter ett eget lejonvrål. Skriker efter teckningar med ett snirkligt till mamma, blommor plockade med omsorg av små händer som jag ska hålla i mina resten av livet, ett vi där ingen annan kan höra hemma. Skriker efter att få vara en av dom som är någons mamma, som kan nicka och förstå när ni pratar om vaknätter förskolelämningar legobitar på golvet och lejonvrål som aldrig tystnar.

Så har jag börjat rensa, sortera och packa bland mina saker och jag har börjat längta efter att få flytta, efter början på något nytt. I en låda på vinden hittar jag glömda fotoramar och där i ligger ett inramat brev från P som följt med vid varje flytt sedan jag fick det i början av vårt förhållande. Det är ett fint kärleksbrev, men för mycket har hänt sedan dess och jag lägger det i papperskorgen istället för att packa ner det igen. Vill inte hålla kvar vid något bara för nostalgins skull.

Så har det hunnit bli juni och sommarvarmt, jag har premiärbadat i havet och skålat i bubbel med mina bästisar. Jag har cyklat fort genom stan, luktat på syrenbuskar och färdats tillbaka till mellanstadiets skolavslutningar. Jag har ramlat okända gator fram med min syster i Göteborg, varit en av 70 000 som står på en läktare och sjunger med. Minnen som ramlar över mig när Håkan sjunger om Hurricane, två steg från paradise, en lång lång tid. Förhoppningar som bubbel i mitt blod när han och jag och kanske alla andra sjunger jag tror att när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än och så fyrverkerierna som jag tror hörs inne i min bröstkorg med (om du lägger huvudet tätt intill).

IMG_0679

IMG_0671

IMG_0633

IMG_0676

IMG_0982

IMG_0838

there’ll be no more mistakes, no more delays, just one big departure

Det är ditt år! säger min syster och jag tror mina ögon glittrar när jag svarar ja! med sockerdrickan bubblande i bröstkorgen. För det känns som om några pusselbitar i det där livspusslet nu hamnat rätt. Maj närmar sig sitt slut och körsbärsträden har blommat över för länge sen, värmen har lagt sig som en slöja över staden och kanske har vinden vänt nu. Juni väntar runt hörnet (tycks inte våren bli kortare för varje år som går?) och jag kommer att börja jobba heltid istället för deltid. Jag är så glad över att äntligen ha orken och lusten. Det kan ta en lång lång tid att hitta ett tappat självförtroende.

Så kommer det en söndag när jag går på lägenhetsvisning med mina föräldrar som är i stan och jag blir handlöst förälskad i en lägenhet som mamma kallar en Jessica-lägenhet! Mäklaren känns inte som den typiska mäklaren, han har varmt handslag och leende och när vi på fredagen sedan skriver på lägenhetsavtalet (!!!) sitter han nära och luktar gott och när jag kommer hem googlar jag honom. Du kanske ska kolla om mäklaren är singel? frågar mamma med ett litet skratt, jag svarar att han inte är det. Och nu längtar jag efter att få flytta in i den där Jessica-lägenheten som jag redan inrett i mina tankar (det finns väl plats för en bebis också någon gång i framtiden? frågar jag mamma och hon svarar ja, och en kille! men jag svarar att jag inte bryr mig så mycket om det där med en kille).

det hördes en svag ambulanssiren någonstans mellan Havrevägen och Kornvägen

Vi satt på bänken bakom Ica, om jag minns rätt var det vår för gräset var grönt, nästan som om någon målat det med tuschpennor. Skolan var slut, men ingen orkade gå hem och jag ville inte. Med händerna nerkörda i jeansjackan tittade jag på när Marie och Cilla tävlade i vem som kunde äta flest gräddbullar på 30 sekunder. Cilla vann, det hördes en svag ambulanssiren någonstans mellan Havrevägen och Kornvägen. Johan tittade upp från pinnen han höll på att tälja, sa ”det är nog Niklas morsa som försökt ta livet av sig igen”. Cilla nickade med munnen full av gräddbulle, jag följde en citronfjäril med blicken utan att säga något. Jag råkade trampa på en spindel när jag reste mig, sa ”sorry men måste hem och göra matteläxan nu” och när jag kommit över på andra sidan av Ica hörde jag hur Marie ropade något om att vi faktiskt inte har någon matteläxa. Dagen därpå kom Niklas inte till skolan och jag fick min första mens.

and I´m done with my graceless heart so tonight I’m gonna cut it out and then restart

Jag har en slags gåva eller vad jag nu ska kalla det, nästan likt en blodhund som följer blodspår. Eller så är det bara en slags besatthet, något sprunget ur min längtan. Att jag kan förutspå när någon är gravid innan den personen har berättat det. Det har hänt hur många gånger som helst nu, som om jag omedvetet lägger märke till alla tecken eller bara får en känsla. Som när jag får bekräftat att en kollega väntar barn eller när jag anar att någon jag följer på instagram är gravid innan det dyker upp en ultraljudsbild i flödet. Och så det där svarta som lägger sig under huden och river som tusen nålar, jag avskyr den känslan. Och så den där smygande rädslan över att bli den som hela tiden får stå utanför, den som blir ensam med en massa katter och bitterhet istället för att bli någons mamma.

Så blir det ännu en måndag och jag stannar min cykel för att fota magnoliaträden som börjat blomma, hör ett hej och där står P. Vi som inte setts på nästan två år, vi som en gång älskade varandra. En snabb kram, lite kallprat om jobb och familj, ett vi ses! och tankarna på tiden som inte väntar på någon. Nio år tillsammans är en lång tid, men nu känner vi inte varandra längre. Mycket vatten har runnit under broarna, flera års terapi har behövts men jag tittar inte bakåt särskilt ofta längre. När jag nästan är hemma igen och börjar leta efter nycklarna i väskan slumpar spotify fram Shake it out (som jag lyssnade konstant på den där hösten efter uppbrottet), jag väljer att se det som något slags tecken och kan inte låta bli att le när jag låser upp dörren till min lägenhet.

och vi går ut och brinner upp i natten

Det gröna vita rosa utanför fönstren har exploderat nu, tänk så länge jag väntat på att få se körsbärsträden och magnolian blomma och nu har till det till och med börjat blomma över på vissa ställen. Igår brann det i staden likt längtan i bröstkorgen och idag har knytnävarna höjts i luften och tiden fortsätter gå lite för fort för att jag ska kunna hålla jämna steg.

Så är det redan maj och samtidigt som tiden rusar förbi tycks den ibland stå still; som om väntan stannar upp den (jag har aldrig varit särskilt bra på att vänta). Längtan brinner och river och jag fortsätter vänta på att få alla mina pusselbitar på plats. Jag fortsätter gå på lägenhetsvisningar, letar i hemlighet efter någonstans där jag kan bo med ett barn som om det vore en självklarhet att det där barnet kommer någon gång (fortsätter väl att hoppas tills det inte finns något hopp kvar). Jag fortsätter gå till jobbet med lätta steg och andetag, söker en heltidstjänst där och hoppas (och blir rörd när några fritidsbarn säger att de kommer gråta om jag slutar).

Så är kvällarna äntligen ljusare, jag tar kort på allt det gröna vita rosa för att kunna spara på det fina och tänker på Karin Boyes dikt om det som gör ont när knoppar brister. Jag har Håkans nya låtar på repeat i mina hörlurar, tänker på konserten som är om en månad och allt det där andra som ligger framför mig. Nånstans bara vet jag, jag kommer bli alright.

IMG_0163