I’m never gonna meet what could’ve been, would’ve been, what should’ve been you

Jag har flera utkast sparade, jag har börjat skriva om sommaren hösten vintern, men inte orkat mer än så. Kanske blir detta också bara ett utkast, kanske inte. Så har ett nytt år börjat, jag undrar om det också kommer rusa fram likt förra året? Jag undrar vad som ligger framför mig? Jag gick in i det nya året i sorg, det enda jag önskar är att slippa avsluta det i sorg också. Om jag känner efter kan jag känna hur förhoppningarna fortfarande bubblar i bröstkorgen, men förväntningarna är låga, nästan nere på noll. Ibland undrar jag om det ens finns något hopp kvar, samtidigt som jag desperat försöker hålla fast vid det. Jag vill ju hoppas, jag vill tro att det inte är försent för mig. Att allt det bästa inte hänt än.

Jag firade in det nya året med min kille, jag är fortfarande så himla kär i honom, har faktiskt aldrig varit så här kär tidigare. På nyårsaftonen var jag förkyld och hostig, trött och ledsen. Men jag var åtminstone med honom och han tog hand om mig, lagade mat och kramades. Två dagar tidigare hade jag fattat beslutet att låta min älskade katt somna in, femton år gammal och sjuk. Lägenheten är smärtsamt tyst och tom sedan dess och jag har gråtit lite nästan varje dag. Fan vad jag saknar henne.

På tal om saknad kan jag ibland sakna den jag var, innan mina snart sex år av försök att bli någons mamma. Ibland känns det som om jag åldrats det dubbla, som om min bröstkorg består av trasiga delar som bara limmats ihop och lätt kan gå sönder igen. Att år efter år se andra bli gravida eller få barn, medan man själv fortsätter vara ofrivilligt barnlös, skapar ett hål av sorg i bröstkorgen och gör det svårare att andas när man måste le och säga grattis! ännu en gång. Att ständigt behöva pendla mellan förhoppningar och besvikelser gör det svårt att hålla fast vid hoppet. Ett steg fram, tre steg bakåt och så på repeat.

Jag blev gravid i slutet av förra året. Jag åkte till ett snöigt Riga och kliniken med de orangea väggarna för ett tredje försök med dubbeldonation och blev gravid. Ett starkt plus på graviditetstestet och jag tänkte äntligen är det min tur! och köpte en färgglad body med regnbågar och moln från Lindex. Julafton kom, jag googlade vilken julmat man ska undvika som gravid, berättade för mina syskonbarn att jag var gravid och tänkte mycket på hur nästa jul skulle kunna se ut. Jag undvek att tänka på blodprovet som visade att mitt HCG-värde inte höjts så mycket som det borde.

Tre dagar senare gick jag på toaletten ganska sent på kvällen och såg en blodfläck i mina trosor, det kändes som om jag stelnade till och stirrade på den där blodfläcken i någon minut eller så. Som om min hjärna vägrade ta in vad den såg. Jag borstade tänderna och lade mig i sängen, men hade svårt för att somna, googlade blödningar tidigt i graviditeten och började gråta. Innan jag grät mig själv till sömns skrev jag ett mejl till kliniken i Riga och berättade om blödningen, dagen efter kom svaret ”So sorry, the doctor was expecting this because of the low HCG”. Det var visst inte min tur den här gången heller. Kommer det någonsin bli min tur?

Annons

tid går som jetplan, jag väntar och väntar på nästa katastrof

I

Plötsligt slår allt ut i blom, ja visst gör det ont när knoppar brister och kroppen längtar efter att få känna liv växa inuti den. Varje vår undrar jag om jag har pollenallergi eller om jag bara är känslig mot väderomställningen. Ögonen rinner, sminket kletar och jag är så trött, så trött. Jag färgar håret i ett försök att mota bort min fulhet, men tröttheten syns ändå alltid.
Jag önskar att jag kunde fotografera de rosa körsbärsträden med mina ögon och spara bilderna innanför ögonlocken, det är så vackert men det vackra går över alldeles för fort när de rosa bladen blåser ner till marken.

II
Han tycker om Sylvia Plaths poesi, skrattar på de rätta ställena i Seinfeld och stryker med handen över min rygg när jag sitter bredvid honom.
Han skriver sms om längtan, får mig att le mot min egen spegelbild och får mig att våga hoppas igen. Han klappar min kind, säger att jag ska följa mitt hjärta för annars kanske jag ångrar mig. Tänk att vi hittade varandra! tänker jag ibland och hoppas att vi inte tappar bort varandra.

III

Så har halva maj rusat förbi, nästa vecka är det mors dag och min hud känns tunn. Jag har inte haft någon mens sedan januari, men är inte gravid och oroar mig över att det kanske är ett tecken på att klimakteriet är nära.
Om tre månader fyller jag fyrtiotre, för fem år sedan påbörjade jag min första IVF-behandling. Ännu ett år fyllt med högtider som jag måste fira som ofrivilligt barnlös, kommer det någonsin ett år som ser annorlunda ut?
Jag fyller i nya papper från kliniken i Riga, skriver att jag önskar donatorer som är brunhåriga och brunögda som jag. Tiden går som jetplan och jag fortsätter att vänta, hoppas, längta.

inte en enda gång kan jag sluta tänka på dig

Fyra månader in på året, fyra veckor sedan ett krig bröt ut och jag har svårt för att sortera alla mina tankar och känslor. Så mycket, men samtidigt så lite, som hänt. Nu är det sommartid, fiskmåsarna skriker om kvällarna och körsbärsträden har börjat blomma. Jag jagar orden, skriver sms om längtan och tänker att livet pågår som vanligt samtidigt som det brinner i en annan del av Europa.

Jag berättar för min terapeut om min rädsla för att en dag vakna upp och inse att jag blivit den där gamla, ensamma och bittra människan jag svor på att aldrig bli. Med betoning på det bittra. Hon svarar att jag är en alldeles för fin person för att bli det jag räds, jag hoppas att hon har rätt. Jag får i hemläxa att lista fem bra egenskaper med mig själv varje dag, jag kommer oftast bara på tre. När jag ser mig själv i spegeln ser jag det trötta och åldrande, linjer som blivit fler och djupare, men jag försöker tänka snälla tankar om mig själv och slå bort känslan av fulhet.

En lördagskväll i början av februari frågar jag honom, killen jag dejtar, om han vill bli ihop med mig. Han svarar ja, håller om mig och det känns nästan som om mina trasiga bitar börjar pusslas ihop igen. När jag följer honom till tåget hittar jag en krona på marken, tar upp den för att spara den som en tur-amulett och han stryker min kind så där som jag älskar att han gör. Fyra månader in på året och jag är kär, så himla kär. I någon som är kär i mig tillbaka. Tänk att jag får vara med om det, tänk att det finns plats för pirr och sockerdricka i bröstkorgen som är fylld med så mycket trassel och svärta. Jag känner mig försiktigt hoppfull om våren, sommaren, det här året.

this isn’t the last page, but the first in the book of me

Så har jag ramlat in ett nytt år, med samma förhoppningar och gamla ärr. Det pågår fortfarande en pandemi och planer kastas om, men jag längtar efter en ljusare vår med lättare andetag och steg. Tre veckor har snart hunnit gå på det nya året, lika många graviditeter har outats. Kommer det någonsin bli min tur eller kommer jag fortsätta bli omsprungen och bortglömd av andra, år efter år?

Luften gick ur mig i höstas, det känns som om jag tappat lite av hoppet säger jag till mina vänner under nyårsfirandet när vi pratar om våra förhoppningar. Jag väntar på att luften ska orka bära mig igen, väljer att försöka tänka på annat än den rivande längtan. Och ärligt talat är det ganska svårt att tänka på något annat än killen jag börjat dejta, det känns fint och ovanligt. Vi har träffats fyra gånger, hörs varje dag via sms och han verkar längta efter mig så som jag längtar efter honom.

Tre veckor in på det nya året, jag lyssnar på Annika Norlin, är trött och snuvig, försöker tänka att mörkret faktiskt håller på att skingras för varje dag som går och att ljusare dagar väntar.

Just wait for your time
Hold on, hold on, hold on
You’ve got nothing to lose
You’re gonna be ready when it comes

jag fattar att sorgen ska finnas, det blir lättare sen när man lever med den

Varför är det så att jag vid fyrtiotvå
fortfarande tror på lyckliga slut, 
att jag ska bli vald

att jag ska få bli någons mamma; 
en famn som alltid är öppen
för någon som ger mig
sina första andetag, sitt första leende
någon som ska gå sina första steg
med tryggheten att jag går bakom
alltid redo att ta emot,
hålla i, aldrig riktigt släppa taget.

att jag ska få bli någons älskade;
älskad av någon
som ser det trasiga och svarta
men ändå stannar kvar
någon som smeker min rygg
när jag sitter bredvid, 
viskar kärleksord i mitt hår
och river ner alla mina murar

Varför kan jag inte sluta tro
att det ska bli som i filmerna

att han ska stå utanför min dörr
en dag när jag minst anar det,
att de två blåa strecken
som betyder att jag har 
något levande i min livmoder
blir en Kerstin eller Sixten 
som kallar mig mamma,
att jag ska få leva lycklig
i alla mina dagar

hope is a dangerous thing for a woman with my past

Det tycks aldrig riktigt ljusna under dagarna, gråheten ligger som ett tjockt täcke över stadens alla gator och mig. Himlen är tung av gråa moln, min bröstkorg är tung av längtan och sorg. Att ta en paus från barnförsöken med allt vad det innebär (tabletter, koll på menscykeln, kontakt med kliniken, osv) är inte samma sak som att ta en paus från barnlängtan, den har byggt bo under min hud. Jag kan försöka undvika att tänka på den, men till slut gör den sig ändå påmind. Längtan sipprar ut i kroppen, får nästan blodet att frysa till is när jag ser ännu en ultraljudsbild på instagram eller när jag passerar de föräldralediga mammorna gåendes med barnvagnarna på rad.

Nästa helg är det första advent och året börjar närma sig sitt slut, jag förstår inte hur ett år kan gå förbi så här himla snabbt. Det betyder att det kommer ligga ännu nu ett barnlöst år bakom mig när det här är slut, jag tappar snart räkningen på hur många de är.

Jag har ingen ork kvar att göra ett nytt försök innan årets slut, det får vänta till det nya året. Om jag vågar, det vill säga. För just nu känner jag mig mest livrädd. Att försöka ännu en gång, att kanske ännu en gång misslyckas och snubbla på mållinjen. Att påbörja en ny hormonbehandling, gå upp i vikt av tabletterna, ta ytterligare mediciner i form av sprutor, försöka förbereda mig mentalt. Att åka ner till kliniken i Riga med höga förväntningar och vildhästar i bröstkorgen, för att där kanske få höra att de två sista blastocysterna inte klarade upptiningen från frysen. Att jag därmed måste börja om från noll om jag vill göra fler försök. Nya donatorer, ny behandlingsplan, nya mediciner, mer pengar, längre väntan. Hur ska jag kunna orka bära den besvikelsen?

Och hur ska jag kunna orka bära sorgen om det går åt helvete på något annat sätt? Om en insättning lyckas, men embryona inte fäster? Om jag får missfall ännu en gång? Även då måste jag börja om från noll igen, om jag skulle vilja göra fler försök. Jag vet ärligt talat inte om jag lyckas skrapa ihop tillräckligt med ork för det, men kanske är min längtan en tillräckligt stor drivkraft? Jag vet inte, men jag fortsätter att hoppas antar jag, vet inte vad mer jag kan göra just nu.

och det gör ju lite ont och så

Om jag bara låtit bli att köpa djurmönstrade bodys från Lindex.
Om jag bara druckit mindre kaffe.
Om jag bara provat akupunktur innan.
Om jag bara valt en annan klinik.
Om jag bara ätit mer vitaminer.
Om jag bara inte nuddat vid tanken jag hoppas att hon får missfall.
Om jag bara inte påbörjat listan med barnnamn.
Om jag bara inte väntat så länge med att börja försöka.
Om jag bara inte fantiserat om barnvagnspromenader under körsbärsträd.
Om jag bara inte tagit ut glädjen i förskott.