och om du någonsin vill ha en idiot, lägg din hand i min

Men samtidigt. Så känner jag hur något under revbenen börjar vakna till liv samtidigt som våren rusar fram. En annan slags längtan, som det inte riktigt funnits plats för i min bröstkorg under en lång lång tid. En längtan efter att vara nära någon, inte bara hudnära. Att hitta en famn jag kan ramla in i, hitta det där som alla ballader tycks handla om och kunna nicka igenkännande när jag lyssnar. Att hitta modet igen, våga låta någon komma innanför murarna som jag inte minns när jag började bygga upp. Och jag minns inte riktigt hur den där sockerdrickan kan kännas, när man får ett efterlängtat sms, blickar som säger mer än ord, fingertoppar mot huden som små explosioner. Men våren får mig att börja längta igen.

IMG_5107

 

I could hold you for a million years to make you feel my love

Några dagar efter psykologsamtalet läser jag i min journal: Pat. bedöms vara praktiskt och emotionellt väl förberedd på att bli förälder som ensamstående. Pat. resonerar balanserat och adekvat kring vad det innebär och kan komma att innebära för henne att bli förälder som ensamstående med hjälp av donation. Och jag tänker såklart mycket på detta; att försöka få barn utan en partner. Hur jag faktiskt har gjort det valet. Inte för att det är sista utvägen eller så, utan för att jag vill. Det har blivit alltmer uppenbart för mig genom åren att det är så jag vill ha det; mitt barn och jag. Vi två, en egen liten familj. En annan slags familj. Med människor jag älskar vid min sida som håller mig och mitt barn om ryggen.

Det är så orättvist att det ska vara så svårt för vissa säger mamma när vi pratar om det här med barn, hur lätt det är att ta för givet att man bara skaffar barn om man längtar. Hon ringer efter varje läkarbesök, vill veta vad de har sagt, frågar om jag hört något nytt. Nu är det mest väntan som gäller, väntan på en läkartid som kan dröja två månader. Och samtidigt rusar våren fram; vintertid har blivit sommartid, jag har plockat fram mina rosa converse och fåglarna sjunger sig hesa. Och samtidigt rusar tankarna iväg, lägger sig som rivande rosor under min bröstkorg när jag tänker på tiden, på mamma, på min kropp som inte fungerar som jag önskar. När jag tänker på barnet som kanske får hennes andranamn. När jag tänker på mormor som gav mig de hårdaste kramarna. När jag tänker på att mamma kanske inte hinner bli mormor till mitt barn. När jag tänker på ännu en vår med andras växande magar, utom min. Och så tiden som inte väntar på någon.

du är en sång på mina läppar, en klassiker

Det är måndag och molnen ligger tunga över stan, allt tycks ha målats i grått och jag tycks aldrig riktigt vakna. Jag cyklar med andan i halsen förbi körsbärsträd som börjat blomma lite smått, nervositeten dunkar i mina tinningar och handleder. Tjugo minuter senare sitter jag mitt emot en psykolog med ljust skägg och en blick som sällan viker åt sidan. Han frågar om jag är nervös och jag undrar hur tydligt det märks.

Under fyrtio minuter får jag berätta om mig själv och min längtan (har alltså påbörjat en utredning för insemination). Jag svarar på frågor om framtiden, donatorn, det ensamma föräldraskapet och mycket mer som jag inte riktigt kommer ihåg nu för tröttheten har lagt sig som en slöja över mig. När han frågar är det något du vill tillägga? är jag först tyst en liten stund innan jag säger jag kan nog inte tänka mig något mer efterlängtat barn och jag ler vagt, försöker läsa hans ansiktsuttryck men han nickar bara.

På vägen ut möter jag några kvinnor i vita landstinget-skjortor som skjuter sina nyfödda bebisar framför sig i sådana där små plastvagnar, jag sätter mig vid ett bord på Espresso House som ligger vid utgången. Jag skyndar mig att dricka upp vaniljlatten, kan inte låta bli att snegla på paret som sitter med huvudena böjda över några ultraljudsbilder, då och då skrattandes och pratandes om morfarn som kommer bli glad över att andra barnbarnet också är en pojke. Sorgsenheten börjar riva som rosor under huden, jag cyklar så fort på min väg hem att jag får blodsmak i munnen.

och det kliar av frustrationer, allt jag inte har måste komma närmre

Så har februari gått över till mars, snön har regnat bort och morgnarna är äntligen ljusare nu. Ibland hör jag småfåglarna sjunga när jag cyklar till jobbet, knopparna har börjat slå ut på träden, snart blommar körsbärsträden. Vårskriket mullrar i min bröstkorg, längtar efter att få komma ut och i min ensamhet sjunger jag högt med i Henrik Berggrens nya låt.

Några dagar in i mars sitter jag framför gynekologen för andra gången på några veckor, det känns som om hon försöker linda in dåliga nyheter med något bra. Som att min låga äggreserv inte är något hinder för en insemination, men kan göra att jag hamnar i klimakteriet tidigare än vad som anses normalt. Och hon börjar prata om prolaktin, ett ord jag aldrig har hört tidigare men som jag börjar googla så fort jag kommer ut från hennes rum. Mitt höga prolaktinvärde har tydligen rubbat min menscykel och nu förstår jag varför jag har återkommande huvudvärk, jag tappar fokus när hon säger att det förmodligen beror på en tumör på hypofysen. Den är i så fall godartad, men det är inte cancer, så tänk inte på det! säger hon, men det är det enda jag kan tänka på när jag sitter på klinikens toalett och gråter innan jag måste cykla tillbaka till jobbet.

En remiss är skickad, det är något som går att medicinera, ingenting är försent ännu. Men tröttheten och sorgsenheten ramlar över mig, ständigt denna väntan och känslan av att stå utanför, maktlös. Och så längtan som bultar i varje del av min kropp, som gör att jag lätt ramlar ner i det där svarta, klibbiga när jag tänker på ett liv utan att få vara någons mamma.

inatt så lyser fullmånen över oss men allt känns så jävla fail

Spikar upp några tavlor på väggen, vattnar blommorna som börjat vissna, klipper ut rabattkuponger ur Hemköps reklamblad och får trycksvärta på fingertopparna, Pampers blöjor 129 kr hamnar i papperskorgen. Dricker kaffe för tredje eller fjärde gången idag, flyttar om några böcker i min bokhylla, klappar katten som lagt sig på platsen i soffan där solen alltid tycks landa. Duschar på kvällen, mensen börjar rinna med vattnet ner för mina ben, ner i avloppet, kanske ut i Östersjön? Och så kommer natten, allting börjar om igen.

vad du än kan tänkas göra som är dåligt kan det aldrig vara oförlåtligt

Så kommer den ifatt mig till slut, den där ångesten. Den som jagat mig under regntunga höstdagar och kalla vinterdagar, den som velat pysa ut under vissa små stunder utan att jag tillåtit det (som när jag äter lunch med några kollegor och jag är den enda som inte är gravid eller har barn och samtalet främst handlar om barnvagnar inskolning bärsjalar eller när en annan kollega frågar hur det går för mig och sedan säger jag kan inte tänka mig någon bättre mamma än du).

Den får mig att tänka på tiden, den där ångesten. Hur fort den skyndar fram, hur det en dag kan vara för sent. Jag står framför spegeln, rycker bort några gråa hårstrån och tänker att jag kanske ska färga håret igen, ser några nya födelsemärken i ansiktet och tänker att jag är ful. Tiden som inte väntar på någon, samtidigt som jag väntar på en ägglossning som aldrig kommer. Kroppen som blir äldre för varje dag som går, jag får svårt för att andas när jag tänker på det, när jag tänker på hur mycket jag fyller i sommar. Tänk om utgångsdatumet för min kropp hinner passera så att jag inte kan bli någons mamma? Jag tycks inte få någon ägglossning längre (väntar på att få tid till undersökning; alltid någon slags väntan) och det skrämmer mig, får ångesten att måla allting svart. Jag lyssnar på Håkan om och om igen, som om jag försöker övertyga mig själv om att det bästa inte hänt än.

universum är ett monster, men det har sparat dig och mig

Det nya året är här och jag tänker tillbaka på det som varit och läser gamla bloggtexter;

Ännu ett barnlöst år bakom mig och ännu ett år utan någons famn att ramla in i, att lägga mina drömmar i. Jag läser andras listor över året som gick, gör snabba huvudräkningar över hur många som blev gravida eller föräldrar och tänker att snart är det kanske bara jag kvar som står utanför det där med ett rivande lejonvrål i bröstkorgen och en längtan som svärtar ner nästan allting.

och jag tänker på hur lättare andetagen känns nu, hur långt 2016 ändå tog mig eller rättare sagt hur långt jag själv tog mig. Förväntningarna på det nya året är skyhöga, jag fortsätter hoppas.

En slags sammanfattning av det gångna året då? Jag tänkte mindre och mindre på ensamheten, det var främst längtan som tog all plats. Ett slags lugn i bröstkorgen när jag bestämde mig för att faktiskt försöka få barn på egen hand, att tänka att det där andra får väl komma senare istället. Lyckan i att ha möjligheten att köpa en större lägenhet som jag blev förälskad i så fort jag klev innanför dörren, att nakenbada i havet en varm sensommardag med min bästis, att se Håkan spela en gång på sommaren och en gång på vintern, att äntligen träffa fina internetvänner irl, att köpa en bok om feminism till min snart tioåriga systerdotter, att dricka öl på tåget till Köpenhamn med min bästis, att se mina tonårsidoler för allra sista gången, att sitta på stranden en kväll i maj och dricka bubbel och prata tjejsnack tills solnedgången kommer och plocka syrener på vägen hem, att vara med när systersonen tappar sin allra första tand, att åka på loppisrundor med min mamma. Alla bra böcker jag läst (och att jag nu är med i en feministisk bokcirkel!), alla bra tv-serier jag sett, alla fina utekvällar med tjejer jag gillar. Och såklart glädjen över att ha klarat av att arbeta heltid, trots en höst fylld med förkylningar och stress. Och såklart sorgen över hur samtiden ser ut, med människor på flykt och delar av världen som brinner samtidigt som Trump blir vald till USAs nästa president.

2017, nu är vi många som hoppas så innerligt på dig.

img_0667img_0996img_1562img_2538img_3127img_3193temporary

det är bara jag, bara jag utan dig

Så börjar ännu ett år gå mot sitt slut, det måste ha gått i någon slags rekordfart? Tre dagar innan julafton går jag på julledighet, kramar en kollega som ska vara ledig i två månader och när hon med glad röst säger du har kanske en liten putmage när jag kommer tillbaka? försöker jag svara något skämtsamt, men det känns mest som tusen nålar under huden. På kvällen står jag och trängs med flera tusen andra när Håkan sjunger och får mig så lätt, varje gång han sjunger att allt det bästa inte hänt än och jag vill ju så gärna också tro det. Senare under kvällen står jag på ett trångt dansgolv, skriksjunger till Håkan och Kent och börjar dansa med en tjej som frågar ska vi dansa? Hon har rött lockigt hår, glada ögon, mjuka läppar. Jag vet inte om det är jag som börjar kyssa henne eller hon som börjar kyssa mig, det spelar inte någon roll för jag är full och glad och behöver inte tänka på någonting annat just då och jag dansar till tre på natten.

Så kommer julafton och går nästan lika fort igen, nu dröjer det ett år till nästa jul säger jag och undrar hur det ser ut då, livet. Om det kanske ligger en till liten tandborste bredvid syskonbarnens tandborstar på handfatet, om jag kanske för första gången får köpa julklappar till mitt (MITT!) barn, om jag kanske har någon som då och då lägger sin arm om mig så där som jag tycker om. Om kanske, kanske det bästa faktiskt har hänt?

img_3400 img_3869