when the flowers that we’d grown together died of thirst

Bara några dagar kvar av april nu och körsbärsträden har börjat blomma över, jag hostar och är trött och det finns människor som drunknar i Medelhavet. Det är inte bara tiden som rusar iväg; även hjärtslagen som tycks slå dubbla slag och tankarna som tycks svåra att stoppa.

Jag drömmer mardrömmar och jag drömmer livliga drömmar som nästan känns verkliga i stunden då jag håller på att vakna, jag drömmer att en expojkvän skickar brev och skriver att han vill träffa mig, jag drömmer att jag är gravid och ligger i en säng med värkar och redo att föda men det kommer aldrig något barn, jag drömmer att jag är någon hudnära, jag drömmer sådant som jag sedan glömmer bort under dagen.

Så frågar mamma mig åter igen hur det går med dejtandet, jag försöker skämta bort det med ett äh vem behöver egentligen killar? och då frågar hon om jag ska vara ensam resten av livet. Hon fortsätter att ställa frågor som jag inte har några bra svar på och vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att det ordnar sig säkert eller jag får väl ta tag i det där någon gång. Jag orkar inte bära hennes oro också, jag tyngs ner av min egen oro och rädsla över att faktiskt vara den som är ensam resten av livet. För tänk om?

Men jag berättar om kollegan som jobbar på en annan avdelning på skolan, han med de snälla varma ögonen och en stil som jag egentligen inte brukar dras till. Jag berättar att det är synd att han har en ring på vänsterhanden för jag skulle inte kunna flirta med någon som har en ring. Jag berättar inte att jag tittar efter honom nästan varje eftermiddagsrast eller hur det sipprar ut värme i bröstkorgen när han tycks titta efter mig också och när våra blickar sen möts.

Så scrollar jag bland mina mejl i jakt på ett särskilt mejl och snubblar över ett från P, fyra år gammalt. Du är nog den finaste människa jag någonsin träffat & du förtjänar det bästa. Nöj dig inte med något mindre. Allt kommer att ordna sig. Du är bäst. Ta för dig av livet. Världen är din. Så skriver han och jag cyklar förbi det stora vita trädet bakom min gamla gata nästan varje dag och nu bor hon där istället och det är nog så det ska vara för världen är ju min.

jag gick ut en kväll för att känna lukten av våren för jag trodde att jag kunde känna igen

Lördag och jag vaknar tidigare än vanligt, med grus i ögonen och solen som lyser upp rummet. Öppnar balkongdörren, matar katten, lägger mig under täcket igen. Jag hör barnen redan vara ute och leka på andra sidan gården, hör fåglarna sjunga i kör i träden och känner ensamheten studsa mellan väggarna. Blundar, tänker på hur länge sen det var som jag vaknade upp bredvid någon annan, går upp och sätter på kaffe för att inte fastna i tankarna. Dagen går utan några planer, tar mig ut för att trängas i affärerna med kärlekspar barnvagnar tonårstjejer. Jag köper med mig pizza och läsk på väg hem igen, tittar på en skräckfilm med katten bredvid mig och känner hur ensamheten studsar mellan väggarna och tänker på hur länge sen det var som jag somnade tätt intill någon annan.

IMG_1110

Söndag och jag dricker kaffe ute på balkongen innan jag tar tåget till Lund för att hänga hos min syster. Jag pratar dagdrömmar med sjuåringen, känner hur trycket lättar i min bröstkorg när fyraåringen gungar högt högt högt och skrattar. Jag tänker på det fina i att sitta mitt emot någon vid middagsbordet, att skratta så att vattnet nästan bubblar ur näsan, att försöka svara på frågor som varför dödas så många grisar? och att prata om vardagliga saker. Jag tar tåget tillbaka till Malmö med bomull i min bröstkorg, går med blicken upp mot aprilhimlen som håller på att skymma. Landar sedan i en slags nedstämdhet när jag kommer hem till tystnaden igen och när jag inte kan somna börjar jag räkna och kommer fram till fyra graviditeter som jag fått reda på under veckan som gått.

IMG_1243

Måndag och jag vaknar kallsvettig efter en mardröm jag inte riktigt minns, men känner mig glad över att ha någonstans att gå när det är måndag igen. Jag blir glad när jag möts av mellanstadietjejer som vill krama mig och kollegor som frågar hur det är. Och på rasten fyller några av tjejerna sina händer fulla med småstenar, skakar, säger hur många barn kommer jag att få när jag blir stor? och skrattar lite när det blir hur många som helst precis så där som jag brukade göra varje gång jag stod på mormors grusuppgång. Tanken på mitt tioåriga jag som undrar hur många barn jag kommer att få när jag blir stor överrumplar mig med en sådan sorgsenhet att jag känner hur det hugger till i bröstkorgen och bränner bakom ögonlocken. När jag slutar vid fyra bestämmer jag mig för att cykla förbi körsbärsträden vid Kungsgatan, det är något med det rosa vita gröna som lugnar mig.

IMG_1254

det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, det kan vara svårt att tro när man inte ser den

Tisdag och regn utanför fönstren, andra dagen hemma med hosta och nysningar, oborstat hår och vildhästar i bröstkorgen. Tröttheten brer ut sig, katten verkar också lite tröttare än vanligt där hon ligger bredvid mig. Höstkänslan som river under huden istället för vårkänslan, i alla fall idag.

Bra dagar tänker jag på sockerdrickan som bubblar. Körsbärsträd som blommar, vänner som får mig att skratta, ord som lindar in mig i bomull, katten som spinner, barnskratt i vårluften, blickar som pirrar, sommaren som väntar. Jag tänker på arbetsträningen som fungerar bra, där jag känner mig glad och uppskattad. Bra dagar tänker jag att det där andra löser sig sen; kärlek barn pengar. Att det ännu inte är försent, att jag snart är där.

Andra dagar är det svårt att se eller känna sockerdrickan för allt det svarta tjocka klibbiga som skymmer och river. Då tänker jag på allt det där andra. Ensamheten som tycks klänga sig fast, tystnaden som väntar mig varje gång jag kommer hem, fredagsmyset som inte blir detsamma när en är själv. Jag tänker på åren som skenat iväg, på längtan och ständigt den där tiden som inte väntar på någon.

Andra dagar tänker jag på gamla klasskompisar och kollegor som hunnit få barn både en gång och sedan en gång till. Att jag inte riktigt vågar tro på de som säger att det där kan hända mig också, när som helst och hur fort som helst. Jag tänker på gravidmagarna som blir fler ju fler dagar som kommer och går, alla vårbebisar som börjat komma nu och hur jag rabblar upp namn i mitt huvud nästan som om det vore jag som fått någon att namnge och hur lejonvrålet väntar på att få vakna till liv. Jag tänker på kusinerna jag önskar kunna ge mina syskonbarn att leka viska hemligheter uppleva tonårstiden med. Och sedan; sorgen som känns bottenlös när allt tycks ouppnåeligt och jag inte kan skymta sockerdrickan.

Fortsätt. Som ett höstlöv i vårens första flod, som ett hjärta som vägrar sluta slå.

april

en kyss innan du går, en kyss att bygga en dröm på

Att bläddra i gamla fotoalbum hemma hos mina föräldrar, skratta lite åt åttiotalsfrisyrer och åttiotalskläder, försöka minnas alla stunder som fångats genom kameran. Jag tänker att mina föräldrar var yngre än vad jag är nu när de hade småbarn under åttiotalet, tänker på tiden som rusar fram utan att vänta. Jag undrar om livet blev som de tänkt sig, undrar om jag är en besvikelse så som jag ofta känner mig.

Att bläddra i gamla fotoalbum och känna hur längtan brer ut sig i kroppen, i rummet. Längtan efter egna fotoalbum att fylla med minnesbilder som någon kanske kommer att skratta lite åt om trettio år eller så. Längtan efter att få höra ihop med någon annan, inte vara den som är utan och utanför. Att känna hur jag avskyr att vara singel, att jag inte har några singelvänner (som vet hur det är) att luta mig mot, att mamma åter igen frågar hur det går med dejtandet, att jag tappat orken och lusten när det gäller dejtandet och bara rycker på axlarna när mamma frågar.

Att gå på gamla gator för att komma in i skogen och plocka årets första vitsippor med molnen som rör sig och fåglarna som kvittrar som enda sällskap. Att känna vinden i mitt hår, hur vitsipporna doftar, hur gruset dammar under mina fötter. Hur våren trots allt blåser värme tillbaka i min bröstkorg så att jag måste le när jag går hemåt med en stor bukett vitsippor i min hand. Och farmor, jag tänker alltid på dig i april, om du vore här skulle jag berätta om längtan och våren och glädjen i att se fram emot vardagen igen nu när jag har någonstans att gå.

vitsippa