Så har det gått flera månader, våren har övergått till sommar och midsommarafton har precis passerat. Jag har inte skrivit något här eftersom livet stått lite på paus, så som det gjort för många under denna konstiga coronavår. Tröttheten har hållit i sig, lagt sig som en dimma bakom ögonlocken. Jag har jobbat, firat påsk, plockat vitsippor, läst böcker, haft huvudvärk, sett körsbärsträden blomma över och rapsfälten bli gula, doppat mig i havet två gånger, firat mina föräldrars 45-åriga bröllopsdag, lyssnat på Moonica Mac på repeat, skrivit en krönika om mors dag för JWHF och varit med i ett nyhetsinslag på tv4.
Jag har även väntat på att få tillbaka min mens, den kom en vecka efter att jag varit på gyn-akuten. Jag har kontaktat kliniken i Riga, som säger att jag måste stanna i karantän i två veckor om jag reser dit. Så jag avvaktar, tänker att jag ska använda sommaren och den kommande semestern som en lång, välbehövlig paus. Längtan och sorgen finns där hela tiden under min bröstkorg och pockar på min uppmärksamhet, men jag lyssnar inte alltid. Och jag försöker tysta oron, tänker hellre på förhoppningarna om att det kommer gå bättre nästa gång.
Hur har ni det?
á bout de souffle 