jag har tappat räkningen

Ännu en mors dag

som inte tillhör mig,

jag har tappat räkningen

på hur många teckningar

som inte varit till mig,

hur många väntrum

med gravida kvinnor bredvid mig,

hur många sprutor in i min mage,

hur många ultraljudsbilder

som inte varit mina

hur många tårar

som bara varit mina

Jag minns ett medium som sa

”jag ser dig med ett barn på bröstkorgen”

för fem år sedan,

jag undrar hur många fler år

jag behöver vänta

22:22

Ibland blir skriket
inifrån bröstkorgen
öronbedövande, nästan så att det susar

nästan så att jag tror att hela stan
ska höra det, undra vad som låter

då skulle jag säga
”ursäkta, det är bara min längtan
som är lite högljudd just nu”

och dom skulle återgå
till sina liv, skynda vidare
med förskolelämningar
borttappade gummistövlar
och godnattsagor

Ibland tror jag att den
ska klösa sig ut
som varelsen i Alien-filmen
och döda mig
inifrån

längtan som skriker, öronbedövande

efter barnet
som kanske aldrig blir mitt

sedan gick väl tiden och då föll det sig som att jag blev som kvar

Du är så stark säger en vän och jag vet inte vad jag ska svara, jag känner mig inte stark, bara trött. Så himla trött och orkeslös, dränerad på energi, tankar, ord. Och jag hinner inte med, allt rusar förbi mig. Jag har tidigare tänkt att maj är min favoritmånad, men har kommit på att jag känner en slags hatkärlek för den här månaden. Visst är det vackert när allt det gröna vita rosa blommar ut, men det går alldeles för fort och snart har det redan blommat över. Nästan halva maj har redan gått och nästa vecka är det mors dag och sex år har redan gått sedan jag började försöka bli någons mamma. Tiden, hoppet, orken springer ifrån mig och jag känner mig inte stark, jag vill bara sova sova sova. Jag vill bara att något bra ska hända, att all väntan och längtan ska leda mig till dit jag vill vara, att motgångarna ska vara slut nu.

Mina gråa hårstrån har börjat bli fler, ibland plockar jag dem med pincett, jag behöver inte ännu en påminnelse om tiden som rusar fram. Min kille säger att han tycker om mina gråa hårstrån, jag bryr mig inte om att färga håret. Jag har börjat drömma så konstigt, nästan varje natt. Drömmar om mitt ex, guldfiskar som dör, någon som jagar mig, min kille som ghostar mig eller bara David Lynch-konstigt. Jag har börjat gå till min KBT-terapeut igen, hon ber mig lista vad som triggar mig mest (vänta på svar/sms, gravidmagar, ultraljudsbilder på instagram, mors dag, orättvisan i att inte ha en fungerande kropp). Har du något barn? frågar ett barn mig på jobbet, när jag svarar nej frågar hen om jag känner någon som har barn. Flera stycken svarar jag och känner hur det hugger till någonstans mellan revbenen, den där känslan av utanförskap som så ofta ramlar över mig, kommer jag någonsin bli kvitt den?