Om jag någon gång tystnar eller nickar utan att säga så mycket, om jag kanske bara ler lite då och då, så betyder det inte att jag är ointresserad eller att jag inte lyssnar. När ni pratar om bebiskinder, att gå över tiden, förskoleplats, ultraljud, amning, sparkar… ja och så vidare. Det betyder bara att jag har en dålig dag. En sådan där dag som gör att det svarta trassliga i min bröstkorg brer ut sig, lägger sig i alla vrår och målar allting svart. Som gör att jag inte riktigt orkar vara med och prata, hjärtklappningen och knivarna i bröstkorgen gör för ont och om tårarna skulle komma vet jag inte om de går att stoppa.
Det betyder inte att jag är missunnsam eller att jag inte menar det när jag säger grattis!, att ni inte får prata om det eller att jag vill att ni ska tycka synd om mig. Det betyder bara att jag har en dålig dag. Och att detta är vad längtan gör med mig; tar över all logik och fyller mina tomrum med ett trassligt mörker som river under huden. Gör så att jag får ont i kinderna när jag måste hålla kvar mitt stela leende lite för länge, att jag redan namngett barnet som kanske ändå aldrig blir mitt, att jag ibland drar handen över magen och undrar om jag någon gång också får känna sparkar, att jag avundas er även i era mörka stunder.
Ja, jag vet. Ett barn gör inte plötsligt livet komplett och inte mig heller. Och att det kommer bli bra, även om jag inte får bli någons mamma. Men längtan lyssnar inte, den har byggt bo i min bröstkorg och gör så att jag tystnar när ni pratar.
á bout de souffle 