under starry skies we are lost

Dagarna, veckorna fortsätter att ramla förbi mig, snart är den första sommarmånaden slut. Ibland känns det nästan som om andetagen inte riktigt hinner med, som om luften krymper i min bröstkorg, som om något försvinner för varje dag men det är kanske bara tiden?

Jag har firat midsommar med mina bästa vänner i en stuga på Österlen och där såg jag den vackraste regnbåge jag någonsin sett över havet. Som en lisa för själen, dessa dagar och dessa vänner. Även om det som skaver också gör sig påmint. Som när jag inte har någon som lägger armarna om mig, stryker med handen längs min rygg, viskar kärleksord i mitt hår. När jag lägger mig i enkelsängen och spelar candy crush tills ögonlocken blir tunga. När jag har Doris i mitt knä eller gungar henne och får en vag känsla av hur det skulle kunna vara att vara någons mamma och rädslan av att aldrig riktigt få veta som små knivhugg mellan revbenen och sorgen som värker in i skelettet.

Ibland går det bra att inte tänka särskilt mycket på det som skaver, det kan gå flera dagar eller så, men sedan. Så lyssnar jag på en låt som får mig att ramla in i ett bleknat sommarminne eller så kommer det nätter med drömmar om en bebis i magen och jag slås av hur verkligt det känns precis innan jag vaknar eller så kikar jag på hennes instagrambilder och ser honom med en annan katt på magen och stort leende och glada ögon eller så hör jag någon prata om kärlek så som jag vill ha den (min fru har sagt att hon visste att vi skulle bli ihop första gången hon såg mig) eller så är längtan bara så högljudd att den inte lämnar plats för någonting annat där mellan revbenen nära hjärtat.

ska varje hjärta slå för att det ska bli du och jag

Mitten av juni och början på sommaren, de kalla dagarna i maj kom och gick lika snabbt, om några månader fyller jag trettiosex år. En prins och prinsessa har fått varandra nu, jag har nog glömt berätta att jag sökte till ett tv-program som handlar om att gifta sig och kanske hitta kärleken, jag har nog glömt hur det känns att somna mot någons nyckelben.

Jag ligger vaken när jag borde sova, skriver istället för att drömma och saknar katten som är hos mina föräldrar över midsommar och saknar någon att vira mina ben runt. Jag tycker inte ens riktigt om att ha handen innanför mina trosor längre, ledsamheten ramlar bara över mig samtidigt som skälvandet.

I lördags såg jag videoklipp på mig själv som elvaåring, det känns som en evighet sedan men samtidigt inte. Jag får någon slags svindel när jag tänker på tiden som inte väntar på någon, på allt som hinner hända, på sådant som inte tycks hända. Om några månader fyller jag trettiosex år och jag väntar fortfarande på att känna mig vuxen.

När jag var elva år trodde jag inte att livet som vuxen skulle se ut så här.

the second I stop the sleep catches up and I’m breathless

Söndag igen, det känns som om jag nästan bara skriver på söndagar? Och kanske skriver jag bara om samma saker hela tiden? Jag önskar att jag kunde skriva att jag är så kär att jag inte riktigt vet var han börjar och jag slutar eller att jag har varit på dejt på darriga ben och med blickar och händer som hittade varandra eller att sommarkvällarna kommer att spenderas ute bland folk med öl i handen och flirt i ögonen.

Istället skriver jag om hur timehop påminner mig om en fredag för två år sedan då jag hängde min önskan i ett önsketräd, hur jag kollar så att dejtingappen fungerar eftersom jag aldrig får några notiser men jo den fungerar, hur jag vaknar med handen på min mage efter att ha drömt att jag hade ett barn där i, hur jag spenderar en lördag i min ensamhet och tänker att mina andetag kanske skulle lättna om det fanns någon mer än katten att spendera sådana dagar med (någon som känner till mina önskningar hemligheter kurvor, någon att kyssa så att våra skratt krockar, någon som ligger tätt intill när jag somnar och sedan vaknar igen).

Måndag igen, om några timmar ska jag cykla iväg till arbetsträningen. Och nästa vecka är det visst midsommarafton, jag ska kanske plocka sju blommor att lägga under min kudde då?